Läs mer om:
blevo
folkdemokrater
kommunisterna
sovjetunionen
tysklands
utveckling

Folkdemokrater, allmän benämning

Folkdemokrater, allmän benämning på anhängarna av de efter2:a världskriget i öst- och Sydösteuropa upprättade vänsterregimerna; i Finland spec. medl. av det vänsterblock, som 1945 bildades av fronderande radikala socialdemokrater tills, med kommunisterna. — I de länder, där Röda armén framträngde1944—45vid Tysklands sammanbrott, skedde under dominerande sovjetryskt inflytande successivt en politisk, ekonomisk och social omvälvning enl. ett i stort sett enhetligt schema. Till en början bildades provisoriska koalitionsregeringar på grundval av ett flerpartisystem, i vilket bönderna, industriarbetarna och medelklassen deltogo. Högerpartierna betraktades utan åtskillnad som organ för storgodsägare och “monopolkapitalister” och blevo utestängda från politiskt inflytande. I de gentemot Sovjetunionen enl. Moskvas krav vänskapligt sinnade regeringarna blevo kommunistpartierna, trots flerstädes ganska ringa numerär, starkt företrädda, dels på gr. av den nya öst-orienteringen, dels också därför att kommunisterna efter Tysklands angrepp mot Sovjetunionen1941hade gjort en betydande insats i motståndsrörelsen mot nazisterna. I regel togo kommunisterna i början icke formellt ledningen, men de strävade att genast besätta sådana nyckelpostcr som inrikesministerierna (med kontroll över polisväsendet), försvarsdepartementen och ledningen för den statliga propagandan. Efter hand över-togo kommunisterna allt större del av maklen. Det organiserade politiska motståndet mot denna utveckling bjöds huvudsakl. av de i dessa agrarländer betydande bondepartierna, vilka emellertid undan för undan splittrades och försvagades. Genom åsiktsförtryck och våld lamslogs den öppna oppositionen. Dessa förhållanden påverkade i stor utsträckning resultaten av de allmänna valen, även där röstningens yttre former täml. korrekt iakttogos (på vissa håll rubbades det normala parlamentariska förfarandet också genom preliminär mandatfördelning och partigrupperingar med gemensamma kandidatlistor). Västmakterna försökte ihärdigt men verkningslöst motarbeta denna utveckling genom diplomatiska protestaktioner. De åberopade därvid flera överenskommelser med Sovjetunionen från krigsåren. Sålunda hade Churchill, Roosevelt och Stalin vid Jaltakonferensen1945samfällt deklarerat sin avsikt att i de från axclmakterna befriade länderna främja “provisoriska regeringsorgan, som på bred bas företräda alla demokratiska element bland befolkningen och som äro förpliktade att snarast möjligt genom fria val upprätta regeringar i överensstämmelse med folkviljan”. Dessa åtaganden tolkades emellertid mycket olika i “öst” och “väst”. Västdcmokratierna fordrade, att oppositionen skulle få berättigat inflytande. Sovjetunionen understödde och pådrev däremot konsoliderandet av folkdemokratiska regimer, inom vilka kommunisternas makt steg för steg befästes. “Tidtabellen” för denna procedur varierade i viss grad som följd av olika lokala förhållan- den, t.ex. bevarandet av den rumänska monarkien ända till årsskiftet1947—48,ungerska småbru-karpartiets utomordentligt starka ställning på gr. av1945års val, den i Tjeckoslovakien återupprättade parlamentariska demokratiens relativt stora hållfasthet o.s.v. Folkdemokratien utvecklades dock planmässigt, varvid ledande kommunister, som hade utbildats i Sovjetunionen och varit verksamma i Komintcrn, spelade framträdande roller, t.ex. Dimitrov i Bulgarien, Rakosi i Ungern och Ana Pauker i Rumänien. Som viktiga led i omvälvningen bildade f. socialistisk-kommu-nistiska enhetspartier (även i den ryska ockupationszonen i Tyskland) och s.k. nationella fronter, bestående av kommunisterna jämte rester av andra partier, som hade likriktats genom upprepade utrensningar. I det nya systemet rådde emellertid jäsning under ytan och uppstodo även nya inre spänningar, vilka sommaren1948fingo tillspetsat och symtomatiskt uttryck genom den jugoslaviske diktatorn Titos öppna trots mot Kominform och Moskva. — De finska f. erhöllo vid1945års val inalles49riksdagsmandat och ingingo regerings-koalition, det s.k. rödgröna blocket, med de var för sig jämnstarka socialdemokraterna och agrarerna. Under de närmast följande åren ökades deras politiska inflytande vid varje regeringsombildning, men bl.a. på gr. av deras försök att ytterligare tränga fram genom utomparlamentariska medel rönte de vid1948års val ett kraftigt bakslag och förlorade c:alUav mandaten. Jfr Finland, sp.648.S.Br.

Sök artikel: