Snille
Snille (avsnälli äldre bet. klok; i äldre sv. med svagare innebörd: “begåvning” o.d.),psykol.,en dc vanliga måtten betydligt överskridande, ursprunglig och egenartad, på övningens och inlärandets väg ej uppnåelig form av andlig begåvning. S., som språkligt numera brukas i samma bemärkelse som orden geni och genialitet samt även betecknar person i besittning av dylik begåvning, yttrar sig företrädesvis i den levande intuitiva kraft, den förmåga av åskådlig och nyskapande fantasi, den friskhet och självständighet i uppslag och utformning, varom dess alster och insatser på konstens, vetenskapens, teknikens och det praktiska arbetets olika områden alllid vittna. 1 sin renaste form framträder s. på konstens och diktningens fält. För snillrika personer är vidare det instinktiva, mera “omedvetna”, av reflexion oberörda arbetssättet betecknande; bl.a. har Goethe starkt understrukit detta drag. Tillika höra stor andlig fruktsamhet och impulsivitet till s:s mera framträdande egenskaper; ofta yttrar sig denna produktivitet i fråga om ideer och skönhetssyner anmärkningsvärt tidigt i geniets liv, och den fortsätter i stormande tempo intill dess död (exempel: Mozart och Kierkegaard, delvis även Nietzschc). Genom originaliteten, vari särsk. Kant såg dess säkraste kännetecken, skiljer sig s. mest markant från t a 1 a n g e n*. Även däri består en olikhet, att s., i möts. till denna senare, sällan synes gå i arv. — Av åtskilliga psykiatrikcr och psykologer har s., ehuru på osäkra grunder, satts i samband med vissa former av sinnessjukdom och medfödd urartning, så bl.a. med fallandcsjukan (epilepsi*) och hysterien*. Dylika hypoteser, som överdriva vissa yttre likheter mellan det geniala och det sjukliga själslivet, ha framställts av bl.a. C. Lom-broso. P. J. Möbius och M. Nordau; de kunna emellertid anses bemötta redan med Kellgrens under Thorild-fejden fällda ord: “Man äger ej snille, för det man är galen”. Den likaledes vanskliga frågan om sambandet mellan s. och den omgivande geografiska, sociala och moraliska miljön har alltifrån abbc Dubos’ dagar livligt diskuterats mellan historiker, samhällsforskare och psykologer. De skarpast motsatta åskådningarna företrädas här av Taine, som ensidigt hävdar omgivningens och de kollektiva faktorernas bestämmande inflytande på geniet, medan omvänt Carlyle och Nietzschc förklara, att s. äro väsentligen oberoende av omgivningen och i stället forma och prägla denna. Intressanta och givande synpunkter till en typologisk betraktelse av den geniala begåvningen ha i senare tid anlagts av den tyske psykiatern E. Kretschmer; omfattande och synnerligen grundliga, på intelligensprövning och statistiska betraktelser vilande undersökningar över geniets både andliga och kroppsliga egenskaper ha i Amerika utförts av L. Terman och hans med-arbetarstab. — Litt.: P. Radestock, “Genie und Trrsinn” (1884); C. Lombroso, “Der geniale Mensch” (1890), “Genie und Irrsinn” (1887), “Ent-artung und Genie” (1894); Th. Ribot, “Essai sur 1′imagination créatrice” (1900); A. Herrlin, “S. och själssjukdom” (1903); F. Galton, “Genie und
Kategorier: begåvning, egenskaper, génie, konstens, nietzschc, snille
Valspråk, sentens,
Valspråk, sentens, som en (vanl. offentlig) person, ält el. inst. vall som ett koncentrerat uttryck-för sin strävan el. åskådning, t.ex. “Plikten framför allt” (Gustav VT Adolfs v.), “Snille och smak” (Svenska akad:s v.). Kungars och inst:s v. anbringas ofta på mynt och medaljer el. offentliga byggnader, adliga ätters på vapnet (jfr Devis), privatpersoners t.ex. på exlibris.
Kategorier: anbringas, medaljer, mynt, offentliga, sentens, valspråk
Sofonfba,
Sofonfba, S o f o n i’s b e, förnäm kartagiska, berömd för sin skönhet och sitt snille, var trolovad med Masinissa men tvangs äkta Syfax för att göra denne förbunden med Kartago. Då Syfax därefter besegrades av Masinissa (203 f.Kr.), blev S. den scnares maka. Romarna, som fruktade S:s inflytande, begärde emellertid hennes utlämnande, varpå hon för att undgå alt falla i deras händer tömde giftbägaren, som räcktes henne av Masinissa. S:s öde har skildrats av Livius (bok 30) och Polybios (14:1), även i konsten (vägg-måleriet), i senare dramatisk behandling av bl.a. Corneille (1663) och Voltaire (1770). — Litt.: C. Rieci, “Sophonisbe dans la tragédie classique italicnne et francaise” (1904). 1/’..V.
Kategorier: dramatisk, måleriet, masinissa, sofonfba, syfax, vägg
Uppstått
Uppstått en synnerligen omfattande kategori av belönings-m., vilka med konungens tillstånd bära hans bild och ha kunglig krona fästad över m. Bland de äldsta av denna kategori äro Kungl. patriotiska sällskapets, Kungl. sällskapet Pro Pat-rias och hushållningssällskapens m. Av de under 1900-talet tillkomna m. av detta slag äro t.ex. Röda korsets, KAK:s, Livräddningssällskapets och ett flertal andra riksorganisationers av halvofficiell art, arbetande bl.a. inom idrotten och det frivilliga försvaret. En annan belöningsmcdaljgrupp utgöres av utmärkelser, utdelade av statliga inst, t.ex. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad:s “För verksam vård om svenska minnen” (emaljerad och med Gustav II Adolfs bild), Kommerskollegiums “Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit”, Allmänna barnhusets “För ömsint vård av värnlösa barn”, Uppsala univ.s “För trohet och nit” (med Gustav II Adolfs bild), andra inst. och sammanslutningar med kulturminnesvårdande el. vetenskapliga syften, t.ex. Nordiska museets “För hembygdsvårdande gärning”, och Gustaf Adolfsakad:s. Under 1930—40-talen ha en rad städer instiftat kommunala bclönings-m., först av dem Stockholm, som från 1938 utdelar Sankt Eriks-medaljen.
Kategorier: adolfs, bild, gustav, kategori, kungl, vård
Chatterton
Chatterton [cälfstn], Thomas, engelsk skald(1752—70),en av föregångarna till romantiken, son till en skolmästare och kantor vid katedralen i Bristol, som dog innan sonen föddes. C. erhöll en smula uppfostran i skola men hjälpte sig mest till sådan på egen hand;14-årig blev han skrivare hos en advokat. Redan2år tidigare hade han producerat det första av sina s.k. Row-lcy-pocm, dikter på ålderdomligt språk, som han påstod sig ha hittat i kyrkan S:t Mary Redcliffe och utgav för att vara skrivna av en munk på1400-talet. Med dessa ytterst skickliga fabrikationer, som allmänt togos för goda, fortsatte han6år; äregirig for han därpå till London, lockad av hopp om protektion, och drog sig där fram en kort tid med tillfälligt litterärt arbete. Medellös och sviken i sina förhoppningar begick han självmord genom att intaga gift, ännu icke 18år. C. är den engelska litteraturens märkvärdigaste cx. på poetisk bråd-mogenhet; hans Rovvley-dikter visa honom som en framstående poet, stundom fulländad i sitt slag; däremot står han icke på samma höjd i dem han skrev utan medeltidskostymcring. Hans snille och tragiska öde gjorde honom till romantikernas gunstling.F.G.B.
Kategorier: chatterton, dikter, förhoppningar, medellös, självmord, sviken
Till
Till det yttre var K. av medellängd, välväxt, med mörkt hår och mörka ögon. Till sättet blyg och tafatt avskydde han damsällskap, ståt och ceremonier och drog sig helst undan till det ensliga Kungsör. Jakter, ritter och mönstringar voro hans förnämsta nöjen. Till lynnet var K. ytterst häftig och kunde i uppbrusning tillåta sig handgripligheter även mot högtstående personer. Ej vidare begåvad hade han sin styrka i karaktärens oböjlighct, cn oerhörd energi och en oförliknelig arbetsförmåga och har med rätta kallats ett viljans snille. Djupt religiös, strängt rättrådig, omutligt plikttrogen, gick han sin väg fram utan fruktan men också utan barmhärtighet och utan hänsyn. Motståndet bröt han skoningslöst, men motståndarna förföljde han ej, lika litet som han vid reduktionen skonade sina vänner och medhjälpare. Mot sin gemål, Ulrika Eleonora av Danmark, var K. ofta hård, men vid hennes död1693sörjde han henne djupt. Han hade med henne7barn, av vilka dock4söner dogo tidigt och blott sonen Karl (XTT) och döttrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora nådde mogen ålder. K:s egen hälsa blev redan i mitten av 1680-talet vacklande, ochHi1697 avled han i kräfta.
Kategorier: bröt, djupt, eleonora, motståndet, skoningslöst, ulrika
Ruder, Gustaf,
Ruder, Gustaf, pedagog(1708—71).Efter studier i Lund och Greifswald öppnade R. o.1773 cn privatskola i Stockholm, vilken han upprätthöll till sin död. R. är en av dem, som framlagt de mest vägande inläggen i1700-talets svenska pedagogiska debatt. Med betonande av både samhälleliga och individuella aspekter hävdade han betydelsen av “snillevalet”, d.v.s. att alla lärjungar skulle ha sådan undervisning, som bäst svarade mot deras begåvningsutrustning, och att man fördenskull borde utföra anlagsprövningar. För att få pröva sina idéer vände han sig åtskilliga gånger till K.m:t och ständerna men fick avslag på sina framställningar. Sina idéer framlade R. i en rad skrifter, bl.a. “Anledning till snille-valet”(1737),”Offenteligit tal för Riksens högloflige ständer”(1739),”Ungdomens bepröfvande och val til näringsverkens förkofring i färderneslandet”(1741),”Anledning till läro- och näringsvärkens förbättring”(1749)och “Om rikets swåra öde, och huru det kan förekommas”(1766).— Litt.: N. G. Ohlson, “Det pedagogiska problemet i Sverige under frihetstiden och gustavianska tiden”(1939);A. Wiberg, “Bidrag till G. R:s biogr.” (i “Årsböcker i svensk undervisningshistoria”,66. 1943);D. Löfberg, “Det nationalekonomiska motivet i svensk pedagogik under 1700-talet”(T949)-E.Bng.
Kategorier: anledning, gustaf, idéer, pedagogiska, ruder, svensk
IS:s förnämsta uppgift “att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka
IS:s förnämsta uppgift “att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper som särdeles i anseende till skaldekonsten och vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jämväl uti den, som tjänar att tolka de himmelska sanningar”. För att förverkliga detta sitt syfte skulle S. “utarbeta en svensk ordabok och gram-matica, jämte sådana afhandlingar, som bidraga kunna till stadga och befordran af god smak”. Akad:s valspråk blev “Snille och smak”. Led:s antal bestämdes till 18.Gustav III tänkte sig, att dessa skulle representera olika grupper, dels förf., dels kritiker, dels “höga herrar”, de sistn. stundom betecknade som “mecenatklassen”. Dessa skulle bidraga till att socialt höja de förras ställning. 1 akad. voro alla likställda, all titulatur var förbjuden, del officiella tilltalsordet var “min herre”. Akad:s led. skulle ha rätt att teckna sig “en ibland dc aderton”. Konungen utsåg själv13 av de första medl., vilka fritt skulle, utvälja de återstående5.I fortsättningen skulle akad. få komplettera sig
Kategorier: akad, akads, bidraga, förnämsta, renhet, smak
Carlyle |kaläi’l], Thomas, skotsk författare, historieskrivare
Carlyle |kaläi’l], Thomas, skotsk författare, historieskrivare och filosof(1795—1881),född i Ecclefechan i Dumfricsshire, son till en murare och äldst bland9syskon. Av sina föräldrar, utpräglade karaktärer båda, bibehöll han starka intryck, och många av sina säregna termer och vändningar påstod han härröra från dem. Sedan han genomgått en skola i Annan, kom han femtonårig till univ. i Edinburgh, bestämd för det prästerliga kallet; för detta miste han dock snart lusten, och efter avslutade studier försörjde han sig som skollärare och informator. Efter hand började han syssla med skriftställen, fördjupade sig i samtida tysk litteratur, översatte bl.a. Goethcs “Wilhelm Mcister”, medarbetade i en encyklopedi och skrev artiklar i tidskrifter. Hans “Life of Schillcr”(1825)röjer ännu så gott som ingenting av hans egenart. C. levde nu en tid i London och var därunder åhörare vid Coleridges berömda konversationscirklar, vilka föga behagade honom. Han nådde sent någon mognad och form; en oklar känsla av egna latenta krafter, för vilka han ej visste något bruk, och ett förtvivlat letande efter någon fast punkt i tillvaron, sedan hans ärvda religion gått sönder för honom, utmärka dessa år. Ett betydelsefullt steg tog han 1826,när han ingick äktenskap med Jane Welsh, cn karaktärsfull ung dam med skarp begåvning, vars klart fattade mål var att bli gift med ett snille. Deras äktenskap kom att bli ett av årh:s mest diskuterade, naturligt nog med två så utpräglade individualiteter, föga fallna för stum fördragsamhet. Mrs C:s färdighet i epigrammatisk sarkasm var avsevärd, och C. själv, med sitt något sträva och rustika sätt, hade ett humör, aldrig bland de soligare, som särsk. fördystrades av en dyspeptisk åkomma, vilken följde honom livet ut.
Kategorier: äktenskap, carlyle, föga, historieskrivare, kaläil, utpräglade
Redan under sitt första
Redan under sitt första år i Stockholm väckte K. uppseende som journalist. Medarbetare i “Stockholmsposten”* från1778 blev K. från början dess främsta kraft. Febr.1788fick han själv privilegium på tidn. K. skrev litterära kritiker, teater- och musikrecensioner samt behandlade också allmänt kulturella spörsmål. I upplysningsanda vände han sig mot tillfällighetspoeterna, univ. och akad. samt ortodoxien. Flera av hans art. föranledde långvariga polemiker:1778med Leopold och 1782med Thorild. Betydelsefull var framför allt hans kamp mot tidens ordensväsen och mysticism, särsk. swedcnborgianismen, som fått anhängare i medelklassen, och nummerpunkterare, skattsökare och magnetisörer, som omhuldades i de förnämare kretsarna. Den kulturkamp, som K. förde, dold bakom det fingerade sällskapet Pro sensu com-muni, fick sitt märkligaste uttryck i dikten “Man äger ej snille, för det man är galen” med anmärkningar på prosa(1784).K:s iver för humanitet och frihet drev honom till politisk opposition. Han tog avstånd från Gustav IILs strävan efter envälde och hänfördes av den franska revolutionen, som han hyllar i satiren “Ljusets fiender”(1792).Även rent litterärt upplevde K. mot slutet av sitt liv en nyorientering. Utan att någonsin helt ha försvurit sig till den fransk-klassiska smaken, hade K. dock ställt sig fientlig och oförstående till den svenska förromantikens främste företrädare, Thorild och Lidner. Genom egna upplevelser och litterärt inflytande, framför allt tyskt och danskt, fördes K. fram till en ny poetisk uppfattning, som fick sina förnämsta uttryck i “Kantat”(1788),”Dälden”, “Den nya skapelsen”, skaldebreven “Till Christina” och “Till Fredrika”, alla1789,samt det berömda företalet till “Fredmans epistlar”(1790).K:s redan från ungdomen bräckliga hälsa undergrävdes ytterligare genom hans utsvävande, levnadssätt, och han var de sista åren av sitt liv svårt sjuk.
Kategorier: försvurit, litterärt, någonsin, nyorientering, thorild, upplevde
Nästa sida »