Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Niirnbergprocessen, gängse benämning

Niirnbergprocessen, gängse benämning på den rättegång, som efter2:a världskriget anställdes mot det nazistiska Tysklands överlevande främsta styresmän, ett antal andra personer, som under nazisttiden i Tyskland innehaft höga el. i varje fall uppmärksammade poster, samt vissa av landets ledande politiska och militära organisationer. 1′ankcn att utkräva rättsligt ansvar av upphovsmännen till dc tyska angreppshandlingarna och av de ansvariga för terrorn inom det tysk-ockuperade Furopa framfördes efter cn konferens i London i den s.k. S:t James-deklarationen redan 13A 1942 av representanter för9ockuperade europeiska stater: Belgien, Frankrike, Grekland, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen och Tjeckoslovakien. Tanken accepterades av Churchill, Roosevelt och Stalin, ochV10 1942 in-bjödo engelska och amerikanska regeringarna sina allierade att bilda en kommission för frågans vidare behandling.17nationer accepterade och bildadeUnited Nations’ Il’ar Crimes Comuiission(UNWCC). Bland dem fanns dock ej Sovjetunionen, som begärt, all16sovjetrepubliker skulle få plats i kommissionen, men därvid fått avslag av sina allierade. Kommissionen började i okt. 1943 sitt arbete, vilket huvudsakl. bestod i förberedande insamling av material. I nov. s.å. enades Sovjetunionen. Storbritannien och USA på konferensen i Moskva om vissa grunder för den kommande räfsten: de tyska officerare och ämbetsmän samt medl. av nazistpartiet, som voro ansvariga för cl. tagit avsevärd del i grymheter och massakrer i dc ockuperade områdena, skulle översändas till de länder, där dessa förövats, och dömas enl. de befriade ländernas lagar, medan de svåraste förbrytarna, vilkas missgärningar icke voro möjliga att geografiskt bestämma, skulle straffas enl. de allierade regeringarnas samfällda beslut. Medan kriget gick mot sitt slut, fortsatte förberedelserna till en rättslig uppgörelse med de ledande tyskarna. Den amerikanske domaren R. II. Jackson, som av Truman fått i uppdrag att förhandla med de allierade regeringarna rörande hithörande frågor, inlämnade6/e1945cn rapport till presidenten, vari han föreslog, att huvudkrigsförbrytarna, inkl. vissa organisationer, ss. SS och Gestapo, skulle ställas inför cn internationell militärdomstol(International Mili-tary Tribunal.IMT) samt anklagas1)för grymheter och brott mot personer och egendom, som inncburo kränkning av internationell rätt,2)för grymheter och brott, begångna efter1933,däri inräknat förföljelser på gr. av ras och religion, samt3)för invasion av främmande länder och öppnande av anfallskrig. På grundval av förslagen i denna Jacksons rapport slöto Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USAs/s1945en överenskommelse i London rörande den kommande rättsliga uppgörelsen (L o n d o n c h a r-tan). Var och en av dc fyra signatärmakterna skulle utse en medl. av IMT och en huvudåklagare. Domstolen skulle ha sitt säte i Berlin, men den första rättegången skulle äga rum i Nurn-herg. IMT skulle, som redan Jackson föreslagit, döma rörande brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot humaniteten; den ägde rätt att döma de anklagade till döden el. till annat straff, som den ansåg rättvist. Principerna för arbetsordningen vid rättegången fixerades i regel, men ingalunda helt, i överensstämmelse med anglosaxisk rättspraxis. 1okt.1945sammanträdde IMT i Berlin; dess medl. voro amerikanen Francis Biddle, engelsmannen Lord Justice Geoffrey Lawrence, som valdes till president, fransmannen H. Donnedicu dc Vabres och ryssen1.T. Nikitsjcnko. De anklagade tillhörde olika kategorier. Hitlers främsta medarbetare från kampåren el. tiden närmast därefter, vilka vid krigsutbrottet1939intogo ledande politiska ställningar och ännu voro i livet, hörde alla dit: Göring, v. Ribbentrop, Hess, Rosenberg och Frick. likaså Hitlers närmaste man under2:a världskrigets slutskede, Bormann. Den sistn. hade ej kunnat anträffas, men hans sak behandlades det oaktat av IMT. Dessutom anklagades ett antal nazistiska partikoryféer av mindre storleksordning, vilka ådagalagt stor brutalitet vid genomförandet av anförtrodd uppgift el. spelat cn ledande roll vid något speciellt tillfälle el. inom något specialområde: polischefen Kaltenbrunner, ledaren för Arbcitsdienst Ley, som begick självmord kort efter processens början, generalguvernören över Polen Frank, den antisemitiske agitatorn Strei-cher, finansminister Funk, Hitlerjugends ledare och ståthållaren i Wien under kriget v. Schirach. ledaren och organisatören av slavarbetet Sauckel, den från Österrikes undergång bekante Seyss-lnquart, under kriget generalguvernör över Holland, och rustningsminister Spccr. Av det högre militärbefälet anklagades generalerna Kcitcl och Jodl samt amiralerna Dönitz och Raeder; närmast till ämbetsmannakåren hörde de anklagade Schacht, finansminister till1937och riksbankschef till1939,v. P«ipen, vicekansler1033—34och tysk-ambassadör i Wien1934—38,och v. Nenrath, utrikesminister till1938och generalprotektor över Böhmcn-Mähren1939—41.Särställningar bland de anklagade intogo den tyske industrimagnaten Krupp v. BoMen und Halbach. mot vilken processen redan i nov.1945nedlades på gr. av hälsoskäl, samt radiokommentatorn Fritzsche. Vidare anklagades en rad organisationer: tyska riksregeringen, nationalsocialistiska partiets ledarkår, SS inkl. SD, Gestapo. SA samt tyska generalstaben och OKW.1R/ioinlämnade, huvudåklagarna — för Frankrike l’\ de Menthon, för Sovjetunionen R. Rudenko, för Storbritannien Sir Hartley Shaw-cross och för USA R.TT.Jackson — anklagelseakten, som gällde fyra olika brott. Första an-k1a g elsegrunden hade fått en synnerligen vid och ganska vag formulering: den gällde delaktighet i cn allmän konspiration i syfte att begå brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot humaniteten; enl. denna punkt åtalades samtliga anklagade. Dc tre övriga anklagelsegrunderna voro direkt hämtade ur Londonchartan. Andra grunden gällde brott mot freden. Tredje su ». _673 – 22Red. avsl. “/iisi.

Kategorier: , , , , ,



Rättegångsförhandlingarna

Rättegångsförhandlingarna började 20/n1945.Genom omedelbar översättning av alla yttranden genom tolkar och med hjälp av en högt utvecklad teknisk apparatur kunde förhandlingarna föras och följas på både engelska, franska, ryska och tyska. Svårigheter gjorde sig därvid visserligen gällande under det inledande skedet, men de voro ej av större betydenhet, och efter hand fungerade systemet perfekt. Rättegången blev av utomordentligt stor omfattning. På gr. av1:a anklagelsepunktens vida och vaga formulering och de tre sista punkternas olikartade karaktär kommo förhandlingarna att röra sig över vidsträckta ämnesområden och på de mest disparata fält. De omfattade alla viktigare avgöranden i tysk inrikes-och utrikespolitik alltifrån1933,stundom ännu tidigare händelser, samt de tyska aggressionsakterna under2:a världskriget, men ofta togos detaljer rörande den tyska terrorn upp till utförlig behandling. Ett enormt aktmaterial framlades inför domstolen, ingående förhör med de anklagade och med inkallade vittnen höllos. Del framdragna aktmaterialet var synnerligen instruktivt för domstolen och är av utomordentlig betydelse för klargörandet av Tredje rikets yttre och inre historia. Under förhören framkom däremot föga nytt härom, och protokollen från N. ha historiskt källvärde främst genom de bilder, som de ge av de anklagades personer. . Alla de anklagade förklarade sig ickc-skyldiga. Göring, som eftersträvade att bli och även blev N:s dominerande gestalt inom de anklagades led, påtog sig fullt ansvar för den förda utrikespolitiken men hänvisade till att han i aug.1939 verkat för fredens bevarande och förnekade all delaktighet i grymheterna under kriget; med skärpa förnekade han, att en konspiration över huvud taget förefunnits. Övriga anklagade nazister sökte såvitt möjligt framställa sig som blott och bart verktyg åt Hitler. De hade saknat möjlighet att påverka diktatorns beslut och voro icke ansvariga för krigspolitiken; de hade ej känt till och hade i varje fall ej något ansvar för de begångna grymheterna, som de i stället sökt mildra. Fritzsche kunde med skäl hävda, att han spelat en mycket obetydlig roll både före och under kriget. Generalerna Keitel och Jodl försvarade sig främst med att hänvisa till sin lydnadsplikt som soldater; amiralerna Dönitz och Raeder förklarade, att de som officerare med ansvar inför det tyska folket hade utfört de handlingar, som de anklagats för. Schacht, v. Papen och i viss mån v. Neurath pekade på att de direkt motsatt sig Hitlers politik el. vägrat följa hans direktiv. I sina slutanföranden inför domstolenS1/s1946togo många avstånd från Hitler och de illdåd av denne, som blottats under rättegången. 3% avkunnades domen över de anklagade organisationerna. SA samt generalstaben och OKW förklarades icke-brottsliga, medan nazistpartiets ledarkår, Gestapo, SD och SS förklarades brottsliga, dock endast i den mån det gällde medl., som inträtt i organisationerna el. stått kvar som medl. i dem efter Vi1939och som själva begått brott el. voro medvetna om att ifrågavarande organisationer brukats i brottsliga syften. Följ. dag föll domen över de anklagade personerna. Endast åtta förklarades för skyldiga till konspiration mot freden (anklagclscgrund1):Göring, Hess, v. Ribbentrop, Keitel, Rosenberg, Raeder, Jodl och v. Neurath. Alla dessa, utom Hess, som frikändes i fråga om anklagelsegrunderna3och4,och Raeder, som icke anklagats enl. grund4,förklarades skyldiga enl. alla fyra anklagelsegrunderna. Frick, Funk och Seyss-Inquart befunnos skyldiga enl. grunderna2och3,Bormann, Speer, Sauckel, Kaltenbrunner och Frank enl. grunderna3och4,Streicher och v. Schirach enl. anklagelse-grund4.Schacht, v. Papen och Fritzsche frikändes. Av de fällda dömdes Dönitz till10års fängelse, v. Neurath till15års, v. Schirach och Speer till20års samt Hess, Funk och Raeder till livstids fängelse. Övriga dömdes till döden genom hängning: av dem undgick Göring genom självmord exekutionen, som ägde rum16Ao. Gentemot domstolens frikännande av Schacht, v. Papen och Fritzsche, av Tysklands riksregering samt generalstaben och OKW reserverade sig dess ryske led. Rudenko, som även ville skärpa Hess’ straff till dödsstraff.

Kategorier: , , , , ,



Riomprocessen

Riomprocessen [rjårj'-], en i Riom 1942förd rättegång. I juli1940 antogo franska kamrarna, sammanträdande som nationalförsamling i Vichy, en resolution, vari krävdes bestraffning av dem, som buro ansvar för Frankrikes nederlag i kriget med Tyskland. För räfst med de skyldiga konstituerades enl. dekret av marskalk Pétains regering (30/7) en särskild domstol i Riom. Ett antal ledande politiker häktades, vidare f. överbefälhavaren general M. G. Gamelin. Först i april1941slutförde Riom- domslolen undersökningen, och processen fördröjdes alltjämt. 1 sept. s.å. meddelades, att ministerrådet hade behandlat ett lagförslag, varigenom en “politisk domstol” upprättades. Pétain föreföll att ha för avsikt att upplösa Riomdomstolen. 1 okt. s.å. dömdes, formellt enl. “politiska domstolens” yrkanden men eg. i kraft av Pétains utomordentliga fullmakter, f. konseljpresidenterna L. Blum och E. Daladier samt Gamelin till fästningsstraff i Fort Pourlalet. F. flygministern Guy La Chambre och rustningskontrollören R. Jacomet dömdes till internering i Bourrassol. P. Reynaud. konseljpresident mars—juni1940,och dennes inrikesminister G. Mandel hade sedan d.å. varit internerade och dömdes nu till fästningsstraff, trots att några anklagelser mot dem icke hade preciserats. Pétain förklarade, att de huvudansvariga sålunda hade “träffats av en första sanktion”, vilket han motiverade med att det omständliga ord. domstolsför-farandet skulle ha ökat oron i landet. Riomdomstolen förblev dock i funktion, öppen “process mot de för nederlaget ansvariga” inleddes,9/«1942.Svarande voro Blum, Daladier, Guy La Chambre, Gamclin och Jacomet. Även f. flygministern P. Cot var anklagad men vistades som flykting i USA. Domstolsprcsident var P. Caous och1:e åklagare G. Cassagncau. Regeringen hade utfärdat instruktion om att processen endast skulle röra vad som gjorts el. icke gjorts1936—39,alltså under tiden från folkfrontsregeringens bildande till krigsutbrottet. Det hette bl.a., att åtalen voro riktade mot dem, som “hade missbrukat sina ämbeten genom handlingar, vilka bidragit till övergången från freds- till krigstillstånd”. Tyskarna fäste huvudvikt vid denna punkt. De önskade, att rättegången skulle bevisa, att franska republikens styrande hade skuld till kriget. Domstolen tolkade dock instruktionen så, att man skulle sakfälla orsakerna till nederlaget men undvika krigsansvarig-hetsfrågan. I anklagelseskriften framhölls härom, att de franska stridskrafterna1939hade lidit av allvarliga brister betr. utbildning och utrustning. Vidare hade den industriella mobiliseringen varit otillräcklig. Daladier anklagades för oduglighet i fråga om hela försvarsberedskapen. Blum lastades bl.a. för att ha äventyrat försvaret genom arbets-lagstiftningen. Anklagelsen mot Gamelin gällde allmän militär oduglighet, försumlighet betr. ar-! mens utbildning och bristande energi vid materiel-anskaffningen. Bägge förutv. flygministrarna beskylldes bl.a. för att genom svaghet inför revolutionär agitation ha förvärrat flygplansproduktio-nens eftersläpning. Jacomet anklagades för oduglighet i fråga om leveranskontrakt och dålig övervakning av den industriella produktionen. Pétain ville icke blott utse syndabockar utan brännmärka den för honom förhatliga förkrigsregimen. Militärerna skulle däremot skyddas. Blott Gamclin hade instämts i Riom, och ett antal höga officerare kallades som vittnen mot de anklagade. Pétain fattade synbarligen icke faran av att låta dessa skickliga parlamentariker få tillfälle att försvara sig. Vid domstolsförhandlingarna i Rioms rådhus, vilka ägde rum under värdiga former, övertogo de anklagade delvis initiativet. Särsk. Blum och Daladier utnyttjade åtalets svagheter: den godtyckliga tidsbegränsningen1936—39och tendensen att från processen utesluta sådant, som kunde läggas militärerna till last. Anklagelseskriften och flera militärers vittnesmål ställde försvarsbristcrna i en för Blums och Daladiers regeringar ofördelaktig dager. Dock lyckades de anklagade påvisa andra och längre tillbaka liggande orsaker till Frankrikes nederlag, näml. tidigare regeringars politik, militär slentrian, defaitism o.s.v. Gamelin yttrade sig icke under rättegången, sedan han första dagen hade uppläst en förklaring, i vilken han sade sig ha dömts politiskt och nu skulle behöva uttala namn, som han icke ville nämna. Blums kommentar var, att Gamelin teg av hänsyn till armén. Vichy-regeringen blev alltmer betänksam över processens gång, och tyskarna voro starkt irriterade över att fransmännen icke enl. beräkning påtogo sig ansvaret för kriget. Sedan Hitler hade givit luft åt sitt missnöje i ett tal i Zeug-haus, avbröts R.nU1942.Samtidigt utfärdades i Vichy en ny instruktion för Riomdomstolen; undersökningen skulle kompletteras, Tyskland till behag. Processen återupptogs dock aldrig. I juni1943upplöstes domstolen. De anklagade kvarhöl-los i fångenskap el. deporterades till Tyskland.S.Br.

Kategorier: , , , , ,



Rättegångsförhandlingarna

Rättegångsförhandlingarna började 20/u1945.Genom omedelbar översättning av alla yttranden genom tolkar och med hjälp av en högt utvecklad teknisk apparatur kunde förhandlingarna föras och följas på både engelska, franska, ryska och tyska. Svårigheter gjorde sig därvid visserligen gällande under det inledande skedet, men de voro ej av större betydenhet, och efter hand fungerade systemet perfekt. Rättegången blev av utomordentligt stor omfattning. På gr. av1:a anklagelsepunktens vida och vaga formulering och de tre sista punkternas olikartade karaktär kommo förhandlingarna att röra sig över vidsträckta ämnesområden och på de mest disparata fält. De omfattade alla viktigare avgöranden i tysk inrikes-och utrikespolitik alltifrån1933,stundom ännu tidigare händelser, samt de tyska aggressionsakterna under2:a världskriget, men ofta togos detaljer rörande den tyska terrorn upp till utförlig behandling. Ett enormt aktmaterial framlades inför domstolen, ingående förhör med de anklagade och med inkallade vittnen höllos. Del framdragna aktmaterialet var synnerligen instruktivt för domstolen och är av utomordentlig betydelse för klargörandet av Tredje rikets yttre och inre historia. Under förhören framkom däremot föga nytt härom, och protokollen från N. ha historiskt källvärde främst genom de bilder, som de ge av dc anklagades personer. . Alla de anklagade förklarade sig ickc-skyldiga. Göring, som eftersträvade att bli och även blev N:s dominerande gestalt inom de anklagades led, påtog sig fullt ansvar för den förda utrikespolitiken men hänvisade till att han i aug.1939 verkat för fredens bevarande och förnekade all delaktighet i grymheterna under kriget; med skärpa förnekade han, att en konspiration över huvud taget förefunnits. Övriga anklagade nazister sökte såvitt möjligt framställa sig som blott och bart verktyg åt Hitler. De hade saknat möjlighet att påverka diktatorns beslut och voro icke ansvariga för krigspolitiken; de hade ej känt till och hade i varje fall ej något ansvar för de begångna grymheterna, som de i stället sökt mildra. Fritzschc kunde med skäl hävda, att han spelat en mycket obetydlig roll både före och under kriget. Generalerna Keitel och Jodl försvarade sig främst med att hänvisa till sin lydnadsplikt som soldater; amiralerna Dönitz och Raeder förklarade, att dc som officerare med ansvar inför det tyska folket hade utfört de handlingar, som de anklagals för. Schacht, v. Papen och i viss mån v. Neurath pekade på att de direkt motsatt sig Hitlers politik el. vägrat följa hans direktiv. I sina slutanföranden inför domstolenS1/s1946togo många avstånd från Hitler och de illdåd av denne, som blottats under rättegången. 3% avkunnades domen över de anklagade organisationerna. SA samt generalstaben och OKW förklarades icke-brottsliga, medan nazistpartiets ledarkår, Gestapo, SD och SS förklarades brottsliga, dock endast i den mån det gällde medl., som inträtt i organisationerna el. stått kvar som medl. i dem efterVi 1939och som själva begått brott el. voro medvetna om att ifrågavarande organisationer brukats i brottsliga syften. Följ. dag föll domen över de anklagade personerna. Endast åtta förklarades för skyldiga lill konspiration mot freden (anklagclscgrund1):Göring, Hess, v. Ribbentrop, Keitel, Rosenberg, Raeder, Jodl och v. Neuralh. Alla dessa, utom Hess, som frikändes i fråga om anklagelsegrunderna3och4,och Raeder, som icke anklagats enl. grund4,förklarades skyldiga enl. alla fyra anklagelsegrunderna. Frick, Funk och Seyss-Inquart befunnos skyldiga enl. grunderna2och3,Bormann, Speer, Sauckel, Kaltenbrunner och Frank enl. grunderna3och4,Streicher och v. Schirach enl. anklagelse-grund4.Schacht, v. Papen och Fritzsche frikändes. Av de fällda dömdes Dönitz till10års fängelse, v. Neurath till15års, v. Schirach och Speer till20års samt Hess, Funk och Raeder till livstids fängelse. Övriga dömdes till döden genom hängning; av dem undgick Göring genom självmord exekutionen, som ägde rum16Ao.Gentemot domstolens frikännande av Schacht, v. Papen och Fritzschc, av Tysklands riksregering samt generalstaben och OKW reserverade sig dess ryske led. Rudenko, som även ville skärpa Hess’ straff till dödsstraff.

Kategorier: , , , , ,



Impeachment

Impeachment [impi'cmont], en i England och USA förekommande benämning på den rättspro-\ cedur, enl. vilken i det förra landet underhuset, i I det senare representanthuset instämmer den anklagade inför den övre kammaren som domstol.

Kategorier: , , , , ,



Gudsdom,

Gudsdom, o r d a 1 i c r (av angelsax.orddl,jfr1ty.(“rteil,dom; lat.judic’ium Det),ett särsk. under medeltiden använt sätt att genom gudomens förmenta bistånd slita tvister om någons skuld el. oskuld. Man går ut ifrån att gudomen är direkt verksam för att beskydda sanning och rätt. G. förutsätter cn viss primitiv livsåskådning och har brukats mest av äldre germanfolk och nutida hindustammar. Bland g. kunna nämnas: tvekampen (se Envig), ett mycket vanligt bevismedel i äldre germansk rätt; korsprovet: parterna måste stå med utsträckta armar, varvid den, som först låter sina sjunka, gällde som skyldig; eldprovet*: järnbörden*; vattenprovet cl. b ä x-p ro vet: den anklagade kastades på visst sätt bunden i vattnet; sjönk han, ansågs han oskyldig: särsk. använt på häxor; kittclprovet: den anklagade måste med bar arm ur cn kokande kit-tel upptaga cn metallring; brödprovet och n a11v a r d s p r o v c t: den anklagade skulle under vissa förbannelseformler äta bröd el. intaga nattvard; bårprovet*; lott ning. — Alla g. stodo i Europa under prästerskapets ledning. De utfördes också i regel under särskilda ceremonier, ofta i kyrkan. Friborna män friade sig från skuldanklagelsen genom cd och edgärdsmän, kvinnor och trälar däremot med g., om deras målsmän ej ville gå eden för dem. Over huvud gällde g. som ett bevismedel i nödfall, då annan bevisning brast el. för att vederlägga av motparten gången ed. Med tiden ställde sig det högre prästerskapet avvisande mot g., och lateransynoden 1215förbjöd prästerna medverka vid kittelprov och järnbörd. Blott småningom försvann dock g. genom Upplysta furstars medverkan, i de flesta länder ersatt av tortyr*. På häxprocessernas* tid kommo g. delvis åter i bruk. Fullständigt försvann g. ur brottmålsprocesserna först i mitten av1700-talet. — G. genom gift (se d.o., sp.Ö56),beröring av glödande järn, heta stenar, kokande vatten o.a. förekommer mångenslädes bland naturfolken. Särsk. äro giftordalicr vanliga i Afrika och delar av s. Asien. — Litt.: P. Dahn, “Studien zur Geschichte der gcrma-nischen Gottesurtheile”(1857);A. Kägi, “Alter und Herkunft des gcrmanischen Gottcsurlheils”(1887);F. Patetta, “Le ordalie”(1890);H. af Trolle, “Om ordalierna hos dc germanska folken”(1915).K.;G.Br.Guds egendomsfolk, se Egendomsfolket. Gudsfred, g u d s f r i d, en under gudomens beskydd ställd frid (se d.o. och Fridlysning). Redan de hedniska germanerna ansågo åt gudarna vigda tempel och lundar för fredade platser. I allm. menar man dock med g. den s.k.pax Deicl.tre’uga

Kategorier: , , , , ,



Grelling

Grelling [-ä-], Richard, tysk skriftställare(1853—1929),urspr. advokat, emigrerade 1900 och inledde en hätsk kampanj mot kejsar Vilhelm II. Under i:a världskriget utgav G. från Schweiz “J’accuse”(1915;sv. övers, s.å.) och “Das Ver-brechen”(3bd,1917—18),vilka anklagade centralmakterna för världskrigets utbrott. Hans egen son, Kurt G., utgav1916motskriften “Anti-J’ac-cuse” (sv. övers. s.å.).

Kategorier: , , , , ,



Portal till

Portal till och korsgång i klosterkyrkan i Belem, Portugal. och innehade under de närmaste åren åtskilliga kyrkliga poster i bl.a. Viborg, Lund och Börglum. Han användes 1498 och1499av konung Hans i åtskilliga uppdrag och blev konungens sekreterare.1502utnämndes han till biskop i Odense.1503underhandlade han å konungens vägnar på fredsmötet i Lubeck, där han mot sin instruktion gick med på erläggandet av skadeersättning för kapc-rier. För detta fick han svårt plikta, sedan Kristian II, till vilken han stod i spänt förhållande, uppstigit på tronen. Efter att ha underhandlat med påven anklagade Kristian II1517B. inför den påvlige legaten Arcimboldus för åtskilliga försyn-delser, avfordrade honom ersättning för skadeståndet och lyckades genom hårt fängelse tvinga B. att avstå2/s av stiftsinkomstcrna.1520medföljde B. Kristian II till Sverige; då det gällde att förklara Kristian som svensk arvkonung, togs B:s juridiska förfarenhet i anspråk. Den i vissa källor förekommande uppgiften, att han varit åklagare vid den process, som ledde till Stockholms blodbad, torde vara felaktig, men han satt med i den domstol, som fällde kättardomen över de anklagade. För sitt välförhållande erhöll han Strängnäs stift. Härefter blev B. medlem i den svenska styrelsen men råkade1521åter i onåd hos Kristian. Mellan honom och Didrik Slagheek rådde stark rivalitet, och den sistnämnde synes ha avgått med segern. B. kastades ånyo i fängelse och kvarsatt där även efter Didriks falk En lybsk flotta befriade honom1522frän Hammers-hus slott på Bornholm, men först efter Kristians fall kunde B. återvända till Odense. Hans senare liv var fyllt av strider mot reformationen och mot fiender bland adeln; sina sista år måste han tillbringa i landsflykt i Lubeck. — Det öknamn, B., under vilket han är mest känd i Sverige, är cj klart till sin betydelse; det har förklarats “med skallig nacke” och “styvnackad”. — Litt.: C. Pa-ludan-Muller, “J. A. B., Biskop i Fyen”(2uppl.1837);H. Petersen, “En Altertavle som Mindes-mterke om Biskop J. A. B.” (i “Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie”,1889);A. Heise, “J. A. B.” (i “Dansk historisk Tidsskrift”,6Riekke, III,1892).LA.

Kategorier: , , , , ,



Sök artikel: