Xyloph’aga |-f-|,

Xyloph’aga |-f-|, en i den äldre skalbaggsyste-matiken uppställd fam., till vilken en del huvudsakl. i trä borrande arter sammanfördes.

Kategorier: arter, borrande, sammanfördes, skalbaggsyste, uppställd, xylophaga

Växtfysionomik, genom

Växtfysionomik, genom A. v. ITumboldt grundad disciplin inom växtgeografien, vilken har till uppgift att fastställa de olika, genom yttre utseende, fördelning och gruppering karakteristiska typer av växtsamhällen, som bestämma totalintrycket för skilda områden på jorden. V. beror väsentligen av följ. förhållanden: de förhärskandc livsformerna, individmängden, vegetationens höjd och färg, årstidernas periodicitet och antalet arter. Man skiljer mellan fylogenetisk el. systematisk och efarmonisk v., allteftersom denna är oberoende, av cl. står i sammanhang med de i nutiden rådande förhållandena. (7.

Kategorier: årstidernas, arter, färg, periodicitet, växtfysionomik, vegetationens

Vävare, egentliga

Vävare, egentliga v.,Plocei’nac,underfam, av fam. vävarfåglar (vävare i vidsträckt betydelse), omfattande o. 180 arter, huvudsakl. i Afrika men även i Indien. Dc ha första handpennan längre än handläckfjädrarna och i regel trubbigt avrundad i spetsen. Det största släktet är trä d vävarna,Plo’ceus,med o. 8o arter. Hit hör bl.a. bayavävaren el. indiska vä vårfågeln,P. bdya,som förekommer i Indien och bygger sina kolvformade bon i träd el. i bungalowernas takskägg. Ox- el. a 1 e k t o v ä v a r e n,Tc.vlor alInro’stris,förekommer i ö. Afrika och liknar i sitt uppträdande stararna. Den håller gärna till bland kreaturshjordarna, där den klättrar på boskapen för att plocka parasiter el. genomsöker deras exkrementer för att finna insekter. — Som burfåglar* förekomma madagaskarvävaren,Foii’dia madagasc.arie’nsis,och den blom gul a v.,Si’tagra vitelWna,samt s k ä g g f i n k e n,Sporop’ipes squafmifrons(se Sporopipes).Y.T.n.

Kategorier: afrika, arter, egentliga, indien, sporopipes, vävare

Djurvärldeninom

Djurvärldeninom de s. delarna av landskapet hyser flera sydsvenska cl. för de mellansvenska slättområdena typiska arter, ss. igelkott, hasselmus, brun kärrhök, sothöna, skedand, årta, brunand och skäggdopping. I landskapets n. delar sammansättcs faunan av för de norrländska skogsområdena typiska arter, av vilka många här äro nära sin sydgräns. De stora rovdjuren äro utrotade, älg och rådjur förekomma ganska talrikt, dalripan är sparsamt företrädd och järpen relativt allmän.

Kategorier: arter, djurvärldeninom, rovdjuren, skogsområdena, typiska, utrotade

We’bera,1′o’hlia,bladmossläkte

We’bera,1′o’hlia,bladmossläkte av fam.Bryofceaemed o.120 arter, lågväxta, mattbildande mossor, med enkel cl. sparsamt förgrenad stam, äggrunda —lansettlika blad och vanl. hängande, oval cl. cylindrisk kapsel med dubbelt peristom. Hos många arter sker förökning och spridning genom vegetativa groddknoppar, bildade i bladvecken. I Sverige finnas 22arter, av vilkaW. al’bicans,IW. anno’tina, W. cruda,opalmossa, ochW. nutans,n i c k m o s s a, äro spridda på jord över större delen av landet.W.

Kategorier: arter, bladmossläkte, bladvecken, sverige, vilkaw, webera

Vaxväxter, sådana växter,

Vaxväxter, sådana växter, som innehålla fett, vilket till konsistens, smältbarhet och yttre utseende erinrar om bivax (jfr Oljeväxter och Talgväxter). Växtvaxct är till färgen gult, gulgrönt el. askgrått och bildar i regel ett överdrag i form av ofta kristallina korn, krustor el. stavar på ytan av blad, frukter och stammar; mera sällan uppträder det i cellernas inre el. som cn avsättning utefter cellväggarna. Bland växtarter, vilkas avsöndring av vax är så riklig, att det lönar sig att tillvarataga detsamma för huvudsakl. industriellt ändamål, märkas karnaubapalmen (se Copernicia), vaxpalmcrna*, Afyrica-arter (se Porssläktct), japanska vaxträdet o.a. arter av släktetRims*,javanska vaxträdet (se Ficus) samt koträdet (se Brosimum).G.

Kategorier: arter, lönar, riklig, växter, vaxträdet, vaxväxter

Watso’nia,släkte

Watso’nia,släkte av fam. svärdsliljeväxter med 35 arter, utbredda i Sydafrika från Kaplandet till Transvaal. De ha styva, svärdlika blad och smalt tratllika blommor i enkelt el. förgrenat ax. Till det yttre likna de ofta arter avGladi’alus.Ålskil-liga odlas som prydnadsväxter, så t.ex. de röd-blommigaIV. densiflo’raochIV. huiriilissamt den blåblommigaIV.spira’ta.

Kategorier: ålskil, arter, avgladialus, liga, släkte, watsonia

Vanda, släkte

Vanda, släkte av fam. orkidéer med o.47 arter i Ostindien, malajiska arkipelagen och Australien, ståtliga, vanl. epifytiska örter med platta el. trinda blad och stora blommor i utdragen klase. Flera arter odlas i växthus. Den blå van dan, /”.coeruVea,inhemsk i Ostintlicn, är en av våra vackraste snittblommor, har himmelsblå blommor, c:a9cm i genomskärning. ÄvenV. teres,med trinda blad och praktfullt inarmorerade blommor i rika klasar, är en av de allra vackraste orkidéerna.

Kategorier: arter, blad, blommor, släkte, vackraste, vända

Valsa, svampsläkle

Valsa, svampsläkle av fam.Valsa’ceae,omfattande ett stort antal undersläkten och o.400 arter, vilka leva som saprofyter i döda trädgrenar och ha rundat, i subslratet nedsänkt stroma. Detta bildar först pyknidcr, senare perithecier, vilka äro svarta, ställda i kranslika grupper och ha förlängd, snabcl-formig mynning. De klubblika, ofta långskafladc-sporsäckarna innehålla encelliga, cylindriska och svagt krökta sporer. Den i pyknidcrna alstrade konidiemassan framtränger vid väta i form av bärn-stensgula trådar. En del arter uppträda även som

Kategorier: arter, cylindriska, krökta, svagt, svampsläkle, valsa

Vallmosläktet

Vallmosläktet (eg.val-mo;förleden är nära besl. medvalen, valhäntoch syftar på växtens sömngi-vande egenskaper; senare leden innehåller en i många språk mötande beteckning för “vallmo” av oklart ursprung),Papa’ver,av fam. vallmoväxter, omfattar o.100 arter, huvudsakl. i Europa och Främre Asien;1art i Sydafrika och1i Australien. De äro I- el. fleråriga örter med vit el. gul mjölksaft, flikade blad och långskaflade, ensamma blommor, som i knoppstadiet äro hängande, ha2,snart , avfallande foderblad och4röda, vita, violetta el. gula kronblad av kort varaktighet. Frukten är en 1enrummig kapsel, som innehåller ett mycket stort antal frön på fruktbladens invikta kanter. Den öppnar sig med talrika hål under det platta el. paraply-formigt välvda märket. I Sverige förekomma5 I arter, av vilka dock blott2, /’.radieoJtum,fjällvall m o, och den närståendeP. Laestadia’num,äro I verkligt vildväxande. Fjällvallmon har gula blommor, gul mjölksaft och parflikadc rosettblad. Den förekommer på grusig, kalkrik mark i fjällen s. ut till Pile lappmark. Den 1 lar flera, till sin utbredning i regel starkt begränsade underarter och i Norge, och Finland3närstående arter:P, relic’tum,blott inom Dovrc och angränsande berg,P. Dahlia’mt»i,i n. Norge, ochP. lappo’nicwu,i n. Norge och n. Finland. Dessa arters och typers utbredning är växtgeografiskt av största intresse. Den har näml. visats stå i samband med de isfria refugier, på vilka dessa och sannolikt många andra arter överlevde den ’sista istiden. — De3följ. svenska arterna äro rödblommiga. De ha introducerats i Sverige med utsäde och äro ofta besvärliga ogräs på råg- ocii veteåkrar.P. du’bium,r å g v a 11 m o, åkervallmo, är3—5dm hög, har kala, avlånga kapslar och vanl.7—9-stråligt märke,P. Argemo’He,s p i k v a 1 1 m o, är mycket lik föreg. men med styvhåriga kapslar och4—6-slråligt märke, ochP. Rhöc’as,kornvallmo, är ända till meterhög, har stora blommor med mörk mitt, klotrunda, kala kapslar och o.10-strå-ligl märke. — Viktig kulturväxt ärP. soniniferiim,o p i e-vallmo,0,51m hög, grov, med stora, vita, röda el. violetta blommor, blågrå blad och klot- el. äggformig kapsel. Den har odlats sedan urminnes tid, finnes ej vildväxande men anses härstamma från den sydeuropeiskaP. setig’erum.Många kulturrascr äro kända. Särskilt viktig är arten för framställning av opium*, vilket utgöres av den intorkade mjölksaften från dc omogna frukterna och för Europas behov erhålles särsk. från Balkanländcrna och Mindre Asien, s.k. smyrnaopium. Den största odlingen förekommer dock i Kina, där den inhemska befolkningen konsumerar det mesta av produktionen. På senare år har den odlats i stor skala i Sverige för frönas skull, i det dessa äro rika på olja, vallmoolja*. Man har fått fram sorter med slutna kapslar, som ej förlora fröna vid skörden. De icke giftiga fröna användas som krydda på bröd, i sht franskbröd, och till konfekt. — Flera vallmoarter odlas som prydnadsväxter. De viktigaste äro opievallmo ochP. nudicaii’le,sibirisk v., den senare med rödgula el. vita blommor. Den är en vanlig stenpartiväxt. — Litt.: R. Nordhagen i “Bergens Museums Årsbok”,1931.W,Vallmoväxter,Papavera’ceae,fam. av ordn.RhoeadaUesmed 42släkten och o.850arter, de flesta inom n. tempererade områden, i sht Medelhavsländerna och ö. Asien, några i Sydafrika. De äro1-el. fleråriga örter med spiralställda, vanl. flikiga el. delade blad och ensamma el. i ställningar ordnade blommor. Dessa ha2foderblad,4kronblad i2alternerande kransar, få cl. talrika ståndare samt2—16fruktblad. Frukten är cn kapsel, skida el. nöt. Några arter, särsk. opievallmo, ha funnit användning inom medicinen, oljeproduktionen och som njutningsmedel. De in-

Kategorier: arter, blad, blommor, kapslar, ochp, sverige

Nästa sida »

Sök artikel: