Nyplasticism,

Nyplasticism, n c o p 1 a s t i c i s ni, en riktning inom modernt nonfigurativt måleri, som söker uppnå djup- och volymverkan enbart med oblandade färger och en geometrisk indelning av duken i kvadratiska el. rektangulära fält. N. kan betecknas som cn fortsättning och teoretisk renodling av kubismen. Riktningen uppstod 1917 med holländarna P. Mondrian, T. van Doesburg och G. van Tongcrloo som ledande konstnärer.

Kategorier: betecknas, fortsättning, kubismen, nyplasticism, renodling, teoretisk

Trymå’

Trymå’ (fra.trumeau).T. betecknade urspr. väggen mellan två fönster. När senare denna ofta täcktes av en i panelen infälld spegel, kom t. alltmera att bli namnet på cn större spegel, oberoende av dess placering. I nuv. språkbruk betecknas med t. en (nära) till golvet gående spegel. T. vilar ofta på ett lågt konsolbord.

Kategorier: betecknas, gående, golvet, spegel, språkbruk, trymå

Toxikologi’

Toxikologi’ (se Toxiko-), läran om olika ämnens skadliga inverkan på organismen, varigenom de kunna betecknas som gifter. T. är läran om gifterna. Jfr Farmakologi.

Kategorier: betecknas, farmakologi, gifter, gifterna, läran, toxikologi

Tocharer |-ka’-]

Tocharer |-ka’-] (grek.to’charoi,sanskr.tuklulra,arab.tucliär,av obekant härstamning), i klassisk, indisk och arabisk litteratur beteckning för yue-chi (se Kina, sp.15).1 modern vetenskaplig litteratur har med namnet t. kommit att betecknas ett centralasiatiskl folk, av vars till den indoeuropeiska språkslammcn hörande språk minnesmärken upptäckts under senare tid; detta folks egentliga namn är obekant.

Kategorier: betecknas, centralasiatiskl, folks, litteratur, obekant, tocharer

Summa alla dem,

Summa alla dem, som ha sitt arbete och sin utkomst genom anställning mot bestämd lön i viss tjänst el. befattning hos Staten, hos cn kommun, en enskild organisation, ett privat företag o.s.v., till skillnad således från de fria yrkenas utövare av olika slag och från arbetare. I statlig och kommunal tjänst användes benämningen t. vanl. om dem, som äro avlönade enl. lönereglemente*, medan dc kollektivanställda räknas till arbetare. Statstjänstemannen* ha i mots. till Statens arbetare s.k. äm-betsansvar (enl. Strafflagen kap.25)och äro bl.a. förbjudna att strejka. I enskild tjänst äro även mänga t. avlönade enl. kollektivavtal. Till t. räknas där kontorister, butiksbiträden, tekniker, arbetsledare m.fl., vilka i regel ha månadslön och större sociala förmåner än arbetarna. I den officiella statistiken betecknas alla anställda, vilka ej äro arbetare, som t. (tidigare “förvaltningspersonal”). Ordet användes ofta i sådan sammansättning, att anställningens art därav framgår, t.ex. stats-t., post-t., bank-t. och försäkrings-t. Tidigare begränsades begreppet ofta till att avse endast Statens befattningshavare, åtm. av högre grad (jfr Betjän-te), så i uttrycket ämbels- och tjänstemän. Jfr Ämbetsmän. [E.Spr.] Å.E.

Kategorier: arbetare, avlönade, betecknas, räknas, statens, summa

Talang’

Talang’ (fra.lale.nl,av lat.talen’tum[jfr Talent i], viss vikt, viss penningsumma; i mlal. även begåvning, efter Matt.25:15f.), betecknar ett naturligt, i regel tidigt framträdande, med lust utövat anlag, som genom övning kan fullkomnas och yttrar sig i otvungna och skickliga prestationer på ett visst område. Den verkligt nyskapande kraft och ursprunglighet, som utmärker snillet*, saknas hos t. Närmast är denna efterbildande och tillämpande och vet ofta alt förläna snillets banbrytande idéer och uppslag mera lediga, formellt glänsande uttryck. T. synes ej sällan vara ärftlig inom vissa släkter; alltefter sina yttringsformer betecknas den som intellektuell, konstnärlig el. teknisk t. Den torde sammanhänga med en viss anläggning hos sinnescentra såväl som hos associationsverksamheten och fantasien. — Litt.: A. Reibmayr, “Dic F.ntwicklungsgcschichte des Talentes und Ge-nies”(2bd,1908);J. Cohn & J. Dieffenbacher, “Untersuchungén iiber Gcschlechts-, Alters- und Begabungsunterschiede bei Schulern”(1911);J. Volkelt, “Syslem der Ästhetik”,3 (2Aufl.1925).N.

Kategorier: betecknas, intellektuell, konstnärlig, sammanhänga, talang, teknisk

Sydsverige

Sydsverige vid yngre stenålderns början blcvo andra faktorer vägledande för bebyggelsespridningen. Under såväl yngre stenåldern(2500—1500f.Kr.) som bronsåldern(1500—500f.Kr.) synes bebyggelsen ha varit knuten framför allt till de områden, som i nutiden kunna betecknas som de främsta åkerbruksbygdcrna i Sydsverige, men detta kan vara en felsyn, betingad av att förhistoriska fynd lättare komma i dagen på platser, där jorden intensivt bearbetas. Hittills känner man icke i S., som i Danmark och Norge, bymässiga bebyggelser från den yngre stenåldern el. bronsåldern, icke ens någon bebyggelserest, som med säkerhet kan betecknas som “bondgård” av mera permanent typ. Dc flesta boplatsfyndcn från dessa perioder äro oftast hittills bearbetade ur synpunkten av verkstadsplatser för flint- cl. bronshantverkarc. Orsaken till denna begränsade bild av bebyggelsen är i väsentlig grad de jämförelsevis ogynnsamma avlagringsförhållandena i S., som i hög grad försvåra iakttagandet av huslämningar och endast i sällsynta fall förmått bevara de fynd av organiskt material, som äro nödvändiga för kännedomen om försörjningssätt och bostadsförhållanden. På svensk mark äro mera bymässiga bebyggelser icke kända från äldre tid än romersk järnålder (Kr.f.—400e.Kr.). Från denna period föreligga emellertid goda fynd från framför allt Skåne, Öland och Gotland. Någon bebyggelsekontinuitet från äldre perioder fram till romersk järnålder har ännu ingenstädes kunnat konstateras. Man antar numera täml. allmänt, att den moderna bebyg-gelsefördelningen i de skånska landskapen grundlagts under järnåldern, men detta är en slutledning ex silentio i så måtto, att man förklarar järnåldersboplatsernas sällsynthet med att de skulle ligga under de nuv. byarna. Den stora bebyggelse-förskjutning, som på Öland och Gotland ägt rum under folkvandringstiden och som är anledningen till att de äldre husresterna väl bevarats, hör ännu till de olösta problemen i svensk förhistoria. — Alltifrån den yngre stenålderns början har givetvis åkerbrukskulturen satt sin prägel på det sydsvenska landskapet, men bortsett från några i och för sig mycket intressanta pollenfloristiska iakttagelser kan man icke följa denna människans påverkan förrän fr.o.m. medeltidens början. Denna kronologiska begränsning gäller t.v. också bebyggelsefördelningens historia.

Kategorier: ännu, betecknas, fynd, gotland, sydsverige, yngre

Redan

Redan i äldsta tider sammanföras de för blotta ögat synliga s. i stjärnbilder*; dc gamla grekerna och romarna gåvo de ljusstarkastc s. namn, och under medeltiden namngåvo araberna ytterligare en del (se tab.1). 1603 införde Bayer i sin “Uranometria” (se Stjärnkartor) en ännu bruklig beteckning för de olika s. inom varje stjärnbild, enl. vilken de olika s. tilldelades var sin bokstav ur det grekiska alfabetet och i allm. så, att den ljusstarkaste s. betecknas med «, den därnäst ljusstarkaste ined /? o.s.v. Räckte ej de grekiska bokstäverna, fortsattes ined dc latinska. Ett annat bcteckningssätl infördes av Flamstccd, som maniererade s. inom varje stjärnbild, så att numret växer med rcktascensioncn. Dessa beteckningar räcka emellertid ej till för identifiering av den stora massan teleskopiska s.; dessa betecknas ant. genom sina koordinater, reklascension och deklination (se Astronomiska koordinater), el. sitt nummer i någon stjärnkatalog. En stjärn-katalog* är en systematiskt ordnad förteckning över s:s orter. Bestämningen av s:s koordinater med största noggrannhet är en av astrometriens fundamentala uppgifter. Dessa bestämningar vila ytterst på cn serie s., de s.k. fundamentalstjärnorna, vilkas absoluta koordinater bestämts med synnerlig noggrannhet.

Kategorier: betecknas, grekiska, koordinater, ljusstarkaste, noggrannhet, stjärnbild

Spektralklass,

Spektralklass, spektraltyp,astr.En stjärnas spektrum utgöres i allm. av ett kontinuerligt spektrum, genomdraget av mörka linjer (absorp-tionslinjer); ibland förekomma även ljusa linjer (emissionslinjer). Olika stjärnors spektra variera med avseende på intensitetsfördelningen i det kontinuerliga spektrum samt linjernas lägen och antal, men redan Secchi, som på 1860-talet systematiskt undersökte stjärnornas spektra, fann, att dessa kunde inordnas i 4 huvudklasser, motsv. de vita, gula, rödgula och röda stjärnorna. Hans indelning, baserad på den synliga delen av spektrum, utvidgades sedermera av andra forskare, ss. Pickering och Vogel. Genom astrofotografiens införande i spektralanalysen blev emellertid en genomgripande revision nödvändig, då spektral-indclningcn måste baseras på den fotografiska delen av spektrum. På detta område har Harvard-observatoriet från början intagit en ledande ställning, och det här, särsk. av Annie J. Cannon, utbildade klassificeringssystemet har allmänt accepterats. Med användning av detta system ha närmare 400,000 stjärnspektra klassificerats vid Harvard (“Draperkatalogcn” och dess forts., “Henry Dräper Extension”). De olika s. betecknas numera med bokstäverna P, W, O, B, A, F, G, K, M, S, R och N. De olika klasserna indelas i undcr-avd., som beträffande klasserna O, M och N betecknas med små bokstäver, t.ex. Ma, Mb, … men för dc övriga klasserna med siffror, t.ex. Bo, Bl, … B8, B9.

Kategorier: betecknas, harvard, klasserna, linjer, spektra, spektrum

Skräckdrama, skådespelsform,

Skräckdrama, skådespelsform, som främst vädjar till åskådarnas mottaglighet för hemlighetsfulla, fasaväckande effekter; genren är att betrakta som en vulgärromantisk avart. Stagnelius’ “Rid-dartornct”, “Glädjeflickan i Rom” och “Albert och Julia” bruka betecknas som s. Moderna motsvarigheter äro pjäserna på den parisiska Grand-Guignol-teatcrns repertoar.

Kategorier: betecknas, julia, moderna, motsvarigheter, skådespelsform, skräckdrama

Nästa sida »

Sök artikel: