Alexander

Alexander av Jugoslavien i okt. s.å. anlände till Marseille som F”:s gäst, föll Barthou jämte denne offer för ett attentat. Hans politik fullföljdes av Laval. Det lyckades icke att stärka banden med Polen, men cn militärpakt med Sovjetunionen slöts i maj 1935 och ratificerades följ. år. Man företog även ett närmande till Italien, som ännu önskade stödja Österrike och sålunda motsatte sig Hitlers planer. Vid ett besök i Rom i jan.1935slöt Laval en överenskommelse med Mussolini, vilken innebar vissa eftergifter åt Italien i Afrika. Mussolini stödde till gengäld i april s.å. F. på Stresa-konferensen. På gr. av Etiopien-krigets internationella förvecklingar, i sht sanktionspolitiken, omintetgjordes hela nyorienteringen gentemot Italien. — Inrikespolitiskt sett voro finansproblemen förhärskande under hela perioden från Doumergues fall till valen1936.Regeringen Flandin efterträddes i juli1935efter ett kort mellanspel F. Bouisson-Caillaux av en ministär Laval, som i febr.1936avlöstes av en ny regering Sarraut med Flandin som utrikesminister. En stram deflations-politik vållade växande missnöje inom folkets breda lager. De fascistiskt anstuckna kretsarna gjorde sig alltjämt breda. A andra sidan vann kommunismen hastigt terräng. Sommaren1936sammanslöto sig alla vänsterpartierna, från borgerliga radikaler till kommunister, i folkfronten. I dcc. s.å. antogs en lag om upplösning av de nationella ligorna. Rojalistorganisationen Action francaise blev föremål för regeringsingripande med anledning av ett överfall mot socialistledaren L. Blum i febr.1936.Vid valen i maj s.å. vann folkfronten en stor seger. Socialisterna belade första platsen bland partierna. Blum bildade den i:a folkfrontsregcringen med Daladier som v. konseljpresident och Y. Delbos som utrikesminister. Kommunisterna förbehöllo sig handlingsfrihet. Efter vänsterns valseger utbröto revolutionära masstrejker med övergrepp mot egendom och “ockupation” av arbetsplatser. Myndigheternas motåtgärder voro lama. Den revolutionära yran avtog, då Blum i snabb takt genomdrev ett vittgående reformprogram,40-tim-vecka, kollektivavtal m.m. Den sociala oron upphörde dock icke. Eldkorscn upplöstes men återuppträdde i form av ett politiskt parti, Franska sociala partiet, dock utan framgång. Produktionen sjönk, statsintäkterna minskades, och s.å. måste guldmyntfoten överges. Skattehöjningar blevo aktuella, och folkfrontens sammanhållning utsattes för hårda prov. Blum begärde fullmakter för att lösa finanskrisen, men senaten vägrade, och i juni1937avgick regeringen. Chautemps bildade en ny, mera moderat folkfrontsministär med Blum som v. konseljpresident. Utrikesminister Dclbos kvarstod, men finansministerposten övertogs av G. Bonnct. Fullmakter krävdes åter och beviljades av bägge kamrarna. “Experimentet Blum” var dock i stort sett slut, och motsättningarna inom folkfronten fördjupades. Chautemps bildade1jan.1938en huvudsakl. radikalsocialistisk ministär, som avgick i mars s.å. Blum bildade åter regering, men redan i april s.å. trädde Daladier i spetsen för cn centerregering. Folkfronten sprängdes definitivt i okt. s.å. Daladiers finansminister P. Reynaud sanerade finanserna. Ett försök till generalstrejk i nov.1938misslyckades. —1936hade medfört en allvarlig försämring av F:s ställning i Europa. Då Tyskland i mars d.å. besatte det demilitariserade Rhenlandet, ville Sarrauts regering mobilisera armén, dock endast på villkor, att Storbritannien utlovade stöd. Brittiska regeringen vägrade, och F. underlät att inskrida mot fördragsbrottet, trots att detta i hög grad försvagade den franska strategiska ställningen. S.å. uppgav Belgien sin sedan1920gällande allians med F. Spanska inbördeskrigets utbrott i juli s.å. vållade en hotfull inre splittring i F., där de mot varandra stående politiska huvudriktningarna häftigt togo parti i den spanska konflikten. Blum föreslog Va en allmän non-intcrventionspolitik. Hans förslag accepterades principiellt av stormakterna, men grova kränkningar medförde svåra påfrestningar för franska regeringen. T april1938slöt Daladier ett avtal med Storbritannien, vilket praktiskt taget innebar militär allians. Daladicr intog en fast hållning mot Italiens krav rörande bl.a. Tunisien och Korsika men överlät i övrigt den utrikespolitiska ledningen till brittiska regeringen Chamberlain. Miinchenuppgörelsen om Tjeckoslovakien i sept. s.å. ledde till att det franska allianssystemet i ö. bröt samman. På gr. av Hitlers hot mot Polen gav emellertid F. tills, med Storbritannien1939detta land garantier och förklarade Vt» s.å. krig mot Tyskland med anledning av dess angrepp i ö. Franska regeringen ombildades med höger-gruppernas stöd, och makten samlades i Daladiers hand.28/n s.å. förbjöds kommunistpartiet, som uppträdde landsförrädiskt efter paktslutet mellan Tyskland och Sovjetunionen.

Kategorier: blum, folkfronten, franska, laval, regeringen, tyskland

Riomprocessen

Riomprocessen [rjårj'-], en i Riom 1942förd rättegång. I juli1940 antogo franska kamrarna, sammanträdande som nationalförsamling i Vichy, en resolution, vari krävdes bestraffning av dem, som buro ansvar för Frankrikes nederlag i kriget med Tyskland. För räfst med de skyldiga konstituerades enl. dekret av marskalk Pétains regering (30/7) en särskild domstol i Riom. Ett antal ledande politiker häktades, vidare f. överbefälhavaren general M. G. Gamelin. Först i april1941slutförde Riom- domslolen undersökningen, och processen fördröjdes alltjämt. 1 sept. s.å. meddelades, att ministerrådet hade behandlat ett lagförslag, varigenom en “politisk domstol” upprättades. Pétain föreföll att ha för avsikt att upplösa Riomdomstolen. 1 okt. s.å. dömdes, formellt enl. “politiska domstolens” yrkanden men eg. i kraft av Pétains utomordentliga fullmakter, f. konseljpresidenterna L. Blum och E. Daladier samt Gamelin till fästningsstraff i Fort Pourlalet. F. flygministern Guy La Chambre och rustningskontrollören R. Jacomet dömdes till internering i Bourrassol. P. Reynaud. konseljpresident mars—juni1940,och dennes inrikesminister G. Mandel hade sedan d.å. varit internerade och dömdes nu till fästningsstraff, trots att några anklagelser mot dem icke hade preciserats. Pétain förklarade, att de huvudansvariga sålunda hade “träffats av en första sanktion”, vilket han motiverade med att det omständliga ord. domstolsför-farandet skulle ha ökat oron i landet. Riomdomstolen förblev dock i funktion, öppen “process mot de för nederlaget ansvariga” inleddes,9/«1942.Svarande voro Blum, Daladier, Guy La Chambre, Gamclin och Jacomet. Även f. flygministern P. Cot var anklagad men vistades som flykting i USA. Domstolsprcsident var P. Caous och1:e åklagare G. Cassagncau. Regeringen hade utfärdat instruktion om att processen endast skulle röra vad som gjorts el. icke gjorts1936—39,alltså under tiden från folkfrontsregeringens bildande till krigsutbrottet. Det hette bl.a., att åtalen voro riktade mot dem, som “hade missbrukat sina ämbeten genom handlingar, vilka bidragit till övergången från freds- till krigstillstånd”. Tyskarna fäste huvudvikt vid denna punkt. De önskade, att rättegången skulle bevisa, att franska republikens styrande hade skuld till kriget. Domstolen tolkade dock instruktionen så, att man skulle sakfälla orsakerna till nederlaget men undvika krigsansvarig-hetsfrågan. I anklagelseskriften framhölls härom, att de franska stridskrafterna1939hade lidit av allvarliga brister betr. utbildning och utrustning. Vidare hade den industriella mobiliseringen varit otillräcklig. Daladier anklagades för oduglighet i fråga om hela försvarsberedskapen. Blum lastades bl.a. för att ha äventyrat försvaret genom arbets-lagstiftningen. Anklagelsen mot Gamelin gällde allmän militär oduglighet, försumlighet betr. ar-! mens utbildning och bristande energi vid materiel-anskaffningen. Bägge förutv. flygministrarna beskylldes bl.a. för att genom svaghet inför revolutionär agitation ha förvärrat flygplansproduktio-nens eftersläpning. Jacomet anklagades för oduglighet i fråga om leveranskontrakt och dålig övervakning av den industriella produktionen. Pétain ville icke blott utse syndabockar utan brännmärka den för honom förhatliga förkrigsregimen. Militärerna skulle däremot skyddas. Blott Gamclin hade instämts i Riom, och ett antal höga officerare kallades som vittnen mot de anklagade. Pétain fattade synbarligen icke faran av att låta dessa skickliga parlamentariker få tillfälle att försvara sig. Vid domstolsförhandlingarna i Rioms rådhus, vilka ägde rum under värdiga former, övertogo de anklagade delvis initiativet. Särsk. Blum och Daladier utnyttjade åtalets svagheter: den godtyckliga tidsbegränsningen1936—39och tendensen att från processen utesluta sådant, som kunde läggas militärerna till last. Anklagelseskriften och flera militärers vittnesmål ställde försvarsbristcrna i en för Blums och Daladiers regeringar ofördelaktig dager. Dock lyckades de anklagade påvisa andra och längre tillbaka liggande orsaker till Frankrikes nederlag, näml. tidigare regeringars politik, militär slentrian, defaitism o.s.v. Gamelin yttrade sig icke under rättegången, sedan han första dagen hade uppläst en förklaring, i vilken han sade sig ha dömts politiskt och nu skulle behöva uttala namn, som han icke ville nämna. Blums kommentar var, att Gamelin teg av hänsyn till armén. Vichy-regeringen blev alltmer betänksam över processens gång, och tyskarna voro starkt irriterade över att fransmännen icke enl. beräkning påtogo sig ansvaret för kriget. Sedan Hitler hade givit luft åt sitt missnöje i ett tal i Zeug-haus, avbröts R.nU1942.Samtidigt utfärdades i Vichy en ny instruktion för Riomdomstolen; undersökningen skulle kompletteras, Tyskland till behag. Processen återupptogs dock aldrig. I juni1943upplöstes domstolen. De anklagade kvarhöl-los i fångenskap el. deporterades till Tyskland.S.Br.

Kategorier: anklagade, blum, daladier, gamelin, pétain, processen

Renaudel

Renaudel [ronådäll'], Pierre, fransk politiker(1879 -1935),var sedan 1899 verksam inom den socialistiska rörelsen,1908—14medarbetare i och1914—19utgivare av tidningen “L’Humanité. R. tillhörde sitt partis mest moderata element och var en ivrig anhängare av samarbetet med socialradikalerna. Under1920-talet kom han i allt djupare motsättning till den radikala partimajoriteten under Leon Blum, och sedan han1933i en militär anslagsfråga understött regeringen Daladier, uteslöts han jämte anhängare. R. bildade då Frankrikes socialistiska parti, de s.k. neosocialistcrna.B.

Kategorier: anhängare, blum, militär, radikala, renaudel, socialistiska

Populaire,

Populaire, Le P. [lo påpykVr].1)Fransk tidning, utg. av E. Cabet 1833—34 och1842—50. — 2)Namnet P. återupptogs1916för den tidn., utg. i Limoges av Jean Longuet, som1918blev daglig i Paris och1920huvudorgan för Frankrikes socialistiska parti. Denna tidn. fick under ledning av Leon Blum som chefred, från1921stor betydelse för politiskt liv i Frankrike under mellankrigstiden. Nedlagd efter tyska ockupationen av Paris1940började, tidn. åter utkomma1944.

Kategorier: blum, chefred, ledning, leon, populaire, tidn

Monte Carlo-baletten

Monte Carlo-baletten [mån'le kar'lå-], populär men icke fullt adekvat benämning på några balett-trupper av huvudsakl. rysk cxtraktion, som haft cl. ha Monte Carlo som sin fasta vistelseort. De ha stått under beskydd av fursten av Monaco och även åtnjutit visst ekonomiskt stöd av denne. — Efter Djagilevs död1929 skingrades hans sällskap.1931grundades emellertidLes Ballets Russes de Monte Carlo.Initiativtagare var dåv. teaterchefen i Monte Carlo, René Blum(1884—1944). 1932blev f.d. ryske överslen Wassily de Basil, dittills verksam inom ett ryskt operasällskap i Paris, Blums kompanjon. Med G. Balanchine och L. Massine som koreografer, S. Gregorieff som balettmästare (för den klassiska ryska repertoaren) och Alexandra Danilova som prima ballerina fick sällskapet stora framgångar både i Europa och i USA. Tilllagande oenighet mellan Blum och de Basil resulterade i att Blum 1936drog sig tillbaka, de Basil hade vid denna tid två sällskap. Balanchine hade redan1933lämnat sällskapet, men Massine kvarstod till1938,då han återvände till Blum, som1936grundatRené Blum’s Ballets Russes de Monte Carlotill skillnad från den andra truppen, som kalladesColo-nel de BasWs Ballet Russe de Monte Carlo.Blum hade hela tiden behållit sin direktörspost vid operan i Monte Carlo, varför han hade större rätt till namnet än de Basil. Stridigheterna kulminerade sommaren1938,då båda sällskapen uppträdde samtidigt i London. Blums sällskap ägde bestånd till1942,då Massine lämnade detta och tillgångarna såldes, de Basils trupp reorganiserades1939,och1940återfick han också kontrollen över några av de baletter, som producerats under hans och Blums gemensamma direktörstid. Formellt äger detta sällskap ännu bestånd men utövar f.n.(1951)icke någon verksamhet; de Basil har emellertid äganderätten till o.140baletter samt fullständig uppsättning, musik m.m. till de flesta. Resterna av Blums sällskap samlades1943under sitt gamla namn, Ballet Russe de Monte Carlo, som numera står under ledning av Sergei Denham med Frederic Franklin som balettmästare och ledande dansör och Alexandra Danilova som prirna ballerina. Av allt att döma har detta sällskap, som icke på många år varit i Europa, icke rätt till namnet, oavsett dess höga standard, utan detta tillkommer i stället cn annan trupp,Eugene Criinberg’s Nouveau Bal-let de Monte Carlo,som sedan1947bär namnetGrand Ballet de Monte Carlo.Alltsedan sistn. år har denna trupp turnerat i Europa, Sydamerika och Afrika men gjorde1950sin första USA-turné. Den räknar dock Monte Carlo som sin fasta punkt. Dess rätt att bära namnet framgår också därav att den uppträdde på operan i Monte Carlo under kröningsfestligheterna för den nye fursten, prins Rainier III, våren1950.Sedan1947står den under ledning av markis George de Cucvas, vilken genom sitt giftermål med en dotterdotter till J. D. Rockefeller s:r blev i stånd att ekonomiskt garantera den nya balettruppen. Dess balett-mästare är koreografen John Taras, och bland dess främsta krafter märkas Rosella Highlhower och André Eglevsky samt Marjorie Tallchicf och hennes man George Skibine. Praktiskt taget alla betydande dansartister och koreografer samt ett stort antal ledande komponister, dekorationskonstnärer och dirigenter ha under längre el. kortare perioder varit verksamma i el. för dessa balett-trupper. Den svenske koreografen George Gé var1935—39knuten till Blums trupp som balett-mästare. — M. (under ledning av J. Lidjinov och L. Woizikowsky) gästspelade1937på Kungl. teatern i Stockholm.B.Hgn.

Kategorier: basil, blum, blums, carlo, monte, sällskap

Blum |blommJ,

Blum |blommJ, Er nes t, fransk teaterförfattare(1836—1907),har skrivit en rad lustspel och sensationsstycken, bl.a. “Rocambole”(1864,tills, med Bourgeois och Ponson du Terrail), “Cendrillon”(1866,tills, med Clairville och Monnier), “Rose Michel”(1875)och “Madame Mongodin”(1890,tills, med Toché), samt lämnat libretton till åtskilliga operetter, bl.a. Offenbachs “La jolie par-fumeuse”(1874).

Kategorier: blommj, blum, madame, michel, mongodin, toché

Blum

Blum [blom], Robert, tysk politiker(1807— 48),skriftställare, var livligt intresserad av lidens politiska rörelser, blev ledare för del demokratiska partiet i Sachsen och var en av v. presidenterna i nationalförsamlingen 1848,där han tillhörde moderata vänstern. B. sändes s.å. jämte. J. Fröbel till Wien för att överbringa en adress till dess revolutionärer, häktades vid stadens stormning, överbevisades att ha deltagit i barrikadstriderna, dömdes till döden och arkebuserades. B:s “Ausgc-wählte Reden und Schriften” utg. av H. Nebcl(1879 —81).— Litt.: TT. Blum, “R. B.”(1878).Arrh.

Kategorier: barrikadstriderna, blum, överbevisades, revolutionärer, stadens, stormning

Sök artikel: