Zilliac’us

Zilliac’us [s-]. 1) Konrad (Kon ni) Viktor Z., finländsk författare och politiker (1855—1924). blev som ung jurist godsägare men råkade på obestånd och reste 1889 till Amerika, där han utvecklade sig till en framgångsrik journalist och förf. Efter vidsträckta resor och cn längre vistelse i Japan återvände Z. till Finland 1898 för att kasta sig in i kampen mot för-ryskningspolitiken. Han blev ledarskribent i “Nya pressen” och, sedan han 1900 flyttat till Stockholm, utg. av det hemliga organet “Fria ord”, vilket han – 285 – även smugglade in i Finland. Z. såg de ryska åtgärderna i Finland i ett storpolitiskt perspektiv och hyste förkärlek för djärva och drastiska motåtgärder. Av hans många idéer och uppslag förverkligades bl.a. den europeiska kulturadre.sscn till tsaren. Han sökte kontakt med ryska revolutionära kretsar i förhoppning om stöd hos dem för Finlands sak och försökte, när rysk-japanska kriget utbrutit, med japanskt stöd samla de olika ryska oppositionspartierna till gemensam aktion. I nov. 1904 konstituerades på hans initiativ Finska aktiva motståndspartiet, vilket samarbetade med ryska revolutionärer. Efter .905, då Z. bosatte sig i Finland, lämnade han den aktiva politiken men måste 1909 rädda sig ur landet undan ryskt häktningshot. Under l:a världskriget vistades han i Stockholm och gav den s.k. jägarrörelscn sitt stöd. Z. återvände 1918 till Finland. Av hans talrika skrifter kunna nämnas “Utvandrare” (2 bd, 1922—23, ett urval ur 4 saml., först utg. 1890—99), “Ur Finlands nyaste historia” (2 bd, 1900—01), “Det revolutionära Ryssland” (1902), “Revolution och kontrarevolution i Ryssland och Finland” (1912), “Från ofärdstid och oroliga år” (2 bd, 1919—20) och “Vandringsår” (3 bd, 1920—23). — Litt.: Biogr. av H. Gummcrus (1933).H.Sm. 2) Gustaf Emil Z., den föreg:s kusin, filolog och diktare (f. 1878), fil. dr i Helsingfors 1905 (“Den nyare franska poesin och antiken”), doc. i litteraturhistoria 1909, prof:s namn 1940, c.o. prof. i antikens litteratur vid univ. i Helsingfors 1943—45; red. för “Nya Argus” 1911 — 33, deltog på vit sida i finska inbördeskriget 1918. Samtidigt romanist och klassisk-filolog och med intim förstahandskänncdom om medelhavsländernas nutidsliv ägnade Z. sin tidigare fors-karverksamhet åt de romanska litteraturernas förhållande till traditionen från antiken. Senare har han med varm inlevelse och friska synpunkter analyserat det forntida Greklands diktning och kulturliv i fulländad essäistisk form: “Grekisk lyrik” (1911, omarb. 1928, 3 uppl.T945). “Sophokles” (1919), “Pilgrimsfärder i Hellas” (1923, 2 uppl. 1951), “Lans och lyra” (1933). “Choros” (1939), “Eros och Eris” (1948) och “Aischylos” (1951). Den bereste världsmannen Z. har ordet i flera spirituella kåserier och reseböcker, t.ex. “Romerska vandringar” (1924, ny uppl. 1950), “Italienare” (1930, ny uppl. 1953). “Karelare” (1934) och “Tempe och Thermopyle” (1937). under det hans lyrik, “Offereld” (1915), “Hellenika” (1917). “I grottan” (1920), “Soluret” (1926), “Valda dikter” (1928), “Templet” (1931). “Minnesaltaret” (‘936). “Vandring” (1938), “Finlands festspel” (1940) och “Silverhöst” (1943), ger uttryck åt kulturarbetarens patos och den prövade människans heroiska livsbejakning i ett plastiskt formspråk, som röjer inflytande från den franska parnassiska skolan. Redan tidigare bekant som suverän och kongenial tolkare av romansk och antik poesi (“Sonetter och sånger”, 1921, “Grekiska epigram”, 1923, ny uppl. 1954, Herondas’ “mimer”, 1953) har Z. vunnit sin största berömmelse genom sin monumentala övers, av grekiska dramer. Han har tolkat Aischylos’ samtliga bevarade verk (1929—34; “Agamemnon” uppf. i Stockholm 1929), Sofokles’ “Oidipus” (1942; uppf. i Stockholm 1951), “Oidipus i Kolonos (1945), “Philoktetes” (1947) och “Aias” (1951) samt Euripides’ “Trojanskorna” (1952). För sin verksamhet som humanist och poet erhöll Z. 1930 Svenska akad:s stora guldmedalj och blev 1941 fil. heders-dr vid Göteborgs högsk., 1951 vid Oslo univ. Såväl i Finland som i Sverige intar Z. en ledande ställning i det humanistiska kulturarbetet, varjämte hans representativa egenskaper i hög grad kommit den skandinaviska förf.-världcns inbördes och utrikes förbindelser till godo.[I.HM.H.

Kategorier: finland, finlands, ryska, stockholm, stöd, uppl

YRKESARMÉ toria 1876

YRKESARMÉ toria 1876 och kallades 1882 till medl. av senaten, som han därefter tillhörde ända tillT 899,först som chef för kammarexpeditionen och fr.o.m. 1885 som ecklesiastikchef. Y. blev friherre 1897. — Y., i vars på en gång ömtåliga, hetsiga och oböjliga kynne kan spåras ett märkligt påbrå, växte, upp i en svenskspråkig kulturmiljö vid en tidpunkt, då språket ännu gick som en skarp social skiljelinje genom det finländska samhället och svenskan var allenarådande inom förvaltningen. Redan under skoltiden mottog han emellertid djupa intryck dels av romantiken hos Gcijcr och Almqvist, dels av den begynnande nationella väckelsen i hemlandet, och avgörande blev bekantskapen med J. V. Snellmans krav på kongruens mellan nation och språk och på finskans dominans som ett huvudvillkor för det finländska samhällets framtid. Y. lärde sig fullständigt finska språket, som han sedan i motsats till de flesta av sina jämnåriga meningsfränder konsekvent använde både offentligt och enskilt, och blev den, som mer än någon annan inom några få årtionden förde Snellmans förkunnelse till seger. I enlighet med sin allmänna inställning såg Y. i den nationella särartens framväxt en huvudfaktor i den mänskliga utvecklingen, och i hans historiska forskning, bland vars resultat böra främst nämnas “Nuijasota, sen syyt ja tapaukset” (1857— 59, omarb. uppl. 1877; sv. övers. “Klubbekriget”, 1864—65) och “Oppikirja Stiomen kansan histori-assa” (1869—72; sv. övers. “Finlands historia”, 1874), påverkade denna omständighet både temaval och problemställningar. Finlands historia blev under hans händer f.f.g. någonting annat än blott och bart svensk provinshistoria. Y. möttes av såväl kritik som beundran, men oberoende av huru hans meningar ha stått sig, har den under årtionden fortsatta debatt, som han inledde, väsentligt fördjupat vår kunskap om Finlands och Sveriges äldre öden. — Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete livligt verksam som publicistvann Y. en stor krets hängivna anhängare, och när han 1872 invaldes i lantdagen, framstod han snart som det nya finska partiels obestridde ledare. Framför allt ivrade han vid denna tid för inrättandet av finska skolor för alt sålunda bredda basen för den finskspråkiga bildade klassen, men också hans insatser t.ex. vid behandlingen av den ömtåliga värnpliktsfrågan 1878 böra nämnas. — i88o-talet medförde en rad framgångar dels för det finska partiet, dels för Y. personligen, så främst 1886 års språk-reskript, som omsider jämställde finskan med svenskan som landets officiella språk. Å andra sidan kunde den nye generalguvernören Hcidens strävan till nära kontakt med Y. icke enbart tolkas som en allmän bevågenhet mot honom och hans anhängare, utan tydligen motsåg man på ryskt håll, att det finska partiet under de stundande uppgörelserna om Finlands autonomi skulle visa sig i viss utsträckning medgörligare än det svenska, som av såväl rättsliga som partipolitiska hänsyn strängt höll fast vid det konstitutionella arvet. Patriotismen var på båda hållen obestridlig, men uppfattningarna om mål och medel och om den tredje partens, kejsardömets, avsikter och resurser började betänkligt divergera. Redan vid de första stormvarslen o. 1890 hade Y. yrkat på att det finska partiet ensamt borde övertaga regeringen och ansvaret, och när krisen blev akut i samband med det olagliga februarimanifestets promulgering 1899, hörde Y. till den knappa senatsmajoritet, som ansåg, att senaten icke ägde rätt att vägra sin medverkan till en omedelbar promulgation och ej kunde ta hänsyn till den upprörda stämningen inom landet. Strax därefter lämnade Y. emellertid senalen. Han var då redan en gammal man, vars politiska roll kunde, förmodas vara slutförd, i sht då hans dittills grundmurade ställning inom det egna partiet vacklade. Bestörtningen blev så mycket större, när han i slutet av 1900 i bittra och särsk. för de konstitutionella bland de finsksinnadc kränkande ordalag återupptog sitt regeringsprogram från 1890-lalet och lyckades få en viss anslutning. I ett ytterligt försämrat läge rycktes därmed tillsvidare grunden undan för all samverkan mellan gammalfinnarna, som steg för steg måste vika för nya ryska krav, och de övriga partierna. Först då Bobrikov 1903 med stöd av diktaturförordningen redde sig att sätta ryskan i högsätet och sålunda ville bryta ned Y:s livsverk, det finska språkets nyvunna maktställning, begyntc Y. överväga en nyorientering men avled strax därpå. — Litt.: G. Suolahti, “Nuori Y.” (“Den unge Y.”, 1933).l?.l?.Yrkesarmé, se Härordning.

Kategorier: finlands, finska, partiet, språk, steg, yrkesarmé

Yrjö-Koskinen

Yrjö-Koskinen [-kås'ki-], Sakari, urspr. Georg Zacharias Forsman, finsk historiker och politiker (1830—1903), tillhörde den Österbottniska prästsläkten Forsman men använde i sin litterära verksamhet den finska namnformen Yrjö Koskinen, som han antog som släktnamn, då han adlades 1884. Y. blev fil. dr 1860, prof. i allmän historia i Helsingfors 1863, i Finlands his- — 1/3 —

Kategorier: antog, finlands, forsman, koskinen, namnformen, yrjö

Vecka, tidsperiod,

Vecka, tidsperiod, vanl. omfattande7dagar.7-dagars-v. leder sannolikt sitt ursprung ur mån- fasernas växling och brukades tidigt av de semitiska folken. Även hos babylonierna kan en7-dagars period spåras. Grekerna använde urspr. enI O-dagars v.(dek’as);romarna en 8-dagars(nun-diriae),denna började redan under Auguslus ersättas med “-dagars-v., men officiellt avskaffades den först av Konstantin den store. I Norden användes7-dagars-v. redan under 700-och 8oo-talcn e.Kr. (jfr Vcckoräkning). I franska revolutions-kalendern* användes cn io-dagars-v. Om härledningen av v.-dagarnas namn m.m. se dessa; betr. deras tecken se Astronomiska tecken.1/.Veckberg,geol.,sc Vcckning. Veck’elaks (Veckelax), fi.Vehkalahli,kommun i Kymmene län, Finland, vid kusten av Finska viken invid staden Fredrikshamn;632 km2,10,768inv.(1953; 19inv. pr km2), finsktalande. Åkern upptar94km2(15%av arealen), skogsmarken370km2. V., jämte grannsocknen Vcdcr-laks under medeltiden och1500-talet den östligaste fliken av det svenska bosättningsområdet i Nyland, blev på gr. av sitt läge skådeplatsen för hårda strider under1500-lalet och1700-talets upprepade krig och skövlades därvid svårt. Dess egenartade medeltida frälse (“Veckelaksknaparna”) påminner i mycket om det småländska gräns-frälsct. Officersmytcrict mot Gustav 1111788tog sin början i Husula i V.1721—41utgjorde de talrika nya sågarna i V. med omnejd basen för Finlands snabbt expanderande trävaruexport. — I V. är(1954)under uppförande ett av Finlands största pappersbruk, Summa. V:s medeltida, under1800-talet förvanskade kyrka ligger i Fred-rikshanin.Litt.: R. Rosén, “Vehkalahdcn pila jan historia”,1 (1936).Mdn;R.R.

Kategorier: dagars, finlands, medeltida, tecken, tidsperiod, vecka

Vapaa san’a

Vapaa san’a [vapp'a] (fi., “Det fria ordet”), finsk-| språkig tidning i Helsingfors, grundad 1944,huvudorgan för det med kommunismen lierade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF); utkommer7ggr i veckan, uppl. ca36,000 ex.

Kategorier: demokratiska, finlands, förbundet, lierade, sana, vapaa

VaPvoja

VaPvoja [-vå-] (“Väktaren”), finsk kulturtidskrift, grundad 1880, 1923 sammanslagen med tidskr. “Aika” under titeln “Valvoja-Aika”, sedermera åter enbart “Valvoja”. V. är det finskspråkiga Finlands huvudorgan för litterär och vetenskaplig kritik och sociala spörsmål.

Kategorier: aika, finlands, huvudorgan, litterär, valvoja, vapvoja

Nousis |nåo’-],

Nousis |nåo’-], fi.Nousiainen,kommun i Åbo och Björneborgs län, Finland, n.v. om Åbo stad;199 km2,3,369inv.(1950; 17inv. pr km2), finsktalande. Åkern upptar 54km2(27°/o av arealen), skogsmarken ioo km2. N., som ligger i en av landets äldsta odlingsbygder, var Finlands första biskopssäte. Biskop Henrik, den förste biskopen i Finland, var begraven i N. till o.1300,då hans reliker överfördes till Åbo.

Kategorier: biskop, biskopssäte, finland, finlands, henrik, nousis

Nykarleby,

Nykarleby, fi.Vusikaarlepyy,stad i Vasa län, Finland,4km från Lappo (Nykarleby) älvs mynning i Bottniska viken;21 km2;1,081inv.(1950),svensktalaude. N., som är Finlands minsta stad, grundades 1620.Dess utveckling har skett långsamt och stagnerade spec. under tiden mellan de två världskrigen, då staden saknade järnvägsförbindelse, sedan den smalspåriga järnvägen till öst-bottniska stambanan, byggd1899,nedlagts. Sedan1949är staden åter förenad med statens järnvägsnät genom en normalspårig bana. N. är cn småstadsidyll med låg trähusbebyggelse och flera parkanläggningar. Kyrkan, av trä, är uppförd1708.I en park finns en bronsbyst av Z. Tope-lius (av skulptören V. Vallgren). Stadens betydelse som lokalt handelscentruin är ringa, och industrien är obetydlig. Den har Finlands enda svenska folkskollärarseminarium och svensk sarnskola. Invid staden ligger Kuddnäs gård, Z. Topelius’ födelsehem. Gården har numera inrättats till To-pelius-museum. — Litt.: V. K. E. Wichmann, “N. stad1620—1920″ (1920).Mån.

Kategorier: bottniska, finlands, nykarleby, ringa, stad, staden

Nådendal,

Nådendal, fi.Naantali,stad i Åbo och Björneborgs län, Finland, vid kusten n.v. om staden Åbo;13 km*,1,963inv.(1950),finsktalande. N., som uppstod kring Nådendals kloster* genom att borgare, som slogo sig ned på klostrets mark,1441fingo rätt att idka köpenskap, är en av Finlands minsta städer med en ålderdomlig och idyllisk prägel. Bebyggelsen består av låga trähus med stora trädgårdar. Kyrkan, en treskcppig hallkyrka med utbyggt kor, av gråsten och tegel, är den forna klosterkyrkan, påbörjad 1443,återuppbyggd efter en brand1628.Tornet blev färdigt1797.Kyrkan restaurerades1865—67.Den rika inre dekorationen är delvis bevarad. Industrien omfattade1949 7arbetsställen med190arb. I N. finnes en av staten anlagd modern oljehamn med cisterner insprängda i berget. Järnvägsförbindelse med Åbo erhölls1924.Staden är en välbesökt badort och sommarkurort. Finsk samskola. — Utanför N., på ön Luonnonmaa, ligger egendomen Gullranda, sommarresidens för Finlands president. — Litt.: R. Hausen, “N:s kyrka och klosterruiner”(1922);”Muistojulkaisu Naanlalin500-vuotisjuh-laan”, utg. av K. Jäntere & A. Maliniemi.Män.

Kategorier: cisterner, finlands, jäntere, kyrkan, nådendal, staden

Tidningar, utgifne

Tidningar, utgifne af et sällskap i Åbo,Finlands första tidning, utg.1771—78 och 1782—85som organ för sällskapet Aurora, red. av H. G. Porthan. T., som spelade en viktig roll i svenskt kulturliv, icke blott i Finland utan även i moderlandet, innehöll dikter, anmälningar och uppsatser. De ämnen, som främst behandlades, rörde Finlands etnografi, geografi och historia. Bland medarbetarna märkas, utom utg., J. Tengström, J. H. Kellgren, A. K. Clewberg, P. Jusleen, C. F. Mennander, P. A. Gadd och F. M. Franzén, T. fortsattes av “Åbo nya tidningar”1789,”Åbo tidningar”1791 —99och “Åbo tidning”1800—09.— Litt.: A. Hultin, “Åbo tidningar” (i “Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland”,134, 1917).E.

Kategorier: clewberg, finland, finlands, tidning, tidningar, utgifne

Nästa sida »

Sök artikel: