Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Oslo

Oslo och Hamar stift 1580.J. var nitisk i sin äm-betsgärning och befäste reformationen i sina stift samt utövade ett avsevärt författarskap. Hans visitationsböcker utgåvos1880—85 och predikningar1917.

Kategorier: , , , , ,



Egge, Peter Andreas, norsk författare

Egge, Peter Andreas, norsk författare (f.1869).E. växte upp i ett enkelt mcdelklasshem i Trondheim, tog realexamen och fortsatte privat med studier för studentexamen men måste avbryta dem av ekonomiska skäl. Han var sjöman ett slag och arbetade sedan som journalist, fotograf retuschör, murarhanllangare och kontorist. E., som tidigt hade inriktat sig på att bli förf., var starkt påverkad av den på1880-talet moderna dansk-norska litteraturen och gav 1888 tills, med Arne Dybfest ut “Den nye Tid, politisk litcrasrt ligeblad”, som upphörde med första numret. Han debuterade1891med romanen “Almue”, som handlar om kampen för konsten, och utvecklade sedan en kraftig produktivitet, som kännetecknat honom livet igenom. Han begav sig som så många andra norska diktare vid denna tid utomlands och har under långa perioder uppehållit >ig i Tyskland, England, Frankrike och Italien. Det mest betydande i E:s tidigare författarskap var en serie realistiska, av fin humor belysta skildringar ur folklivet i Tröndelagen, ss. “Folkc-livsskildringcr”(1894),”Nordfra”(1895),”Trön-dere”(1898)och “De gråa haar”(1904).E. hade tidigt intresserat sig för moraliskt-psykologiska problem; människan ined ett tungt och slutet sinne och hennes kamp för att övervinna inre hämningar är ett huvudtema i hans författarskap. Det fanns tydligt utformat i äktenskapsromanen “Straf”(1893),det återkom i “Mainastter”(1904)och i trondheimsromancn “Iljertet”(1907;sv. övers.1908),ett av E:s finaste arbeten, “Ljenken”(1908),”Pastor Hals”(1909),”Villaen”(1911),”Dc unge dagc”(1913),vars konstnärsskildiing inne- håller självbiografiskt stoff, och “September” (1916) . Med “Indc i fjordene”(1920),en brett upplagd teckning av brytningarna under1870—8o-talen, inledde E. cn ny fas i sitt författarskap, representerad av romaner som “Den hellige sjö”(1922),”Jaegtvig og hans Gud”(1923)och “Hansine Solstad”(1925;sv. övers.1926),en intensiv kvinnostudie, en av höjdpunkterna i E:s produktion, “Hos Vincent Höst”(1926),”Drömmen”(1927),”Han og hans dötrc”(1928;sv. övers.1031),”Vare gjerninger”(1929),”Gjester”(1931),”Vi uskyldige”(1932),”Oprörcrc”(1934),”De unge har rett”(1935),”Söstre og syndcrinncr”(1936).”Den sommeren”(1938),”Fortid”(1939)och “Mcnnesket Ada Graner”(1945),cn kommunistisk överklasskvinnas tragedi. Vid sidan av sina romaner har E. flitigt framträtt som dramatisk förf. och har i sina skådespel ofta behandlat samma ämnen som i sina prosaberättelser. Han började med en del komedier, präglade av älskvärd humor, ss. “Faddergaven”(1897),”Jacob og Kristoffer”(1900),”Kjnerlighet og ven-skap”(1905)och “Komedier”(1906),och skrev sedan en rad allvarliga skådespel, ss. “Idyllen”(1910),”Felen”(1912),”Prist”(1914),”Narren”

Kategorier: , , , , ,



Diderot

Diderot [didrå'], Denis, fransk författare(1713 —84).D. var son till en knivsmed i Långres och bestämdes av fadern för präst- el. juristbanan, men då han på gr. av vittfamnande studieintressen ej kunde förmås till en ordnad sysselsättning, bröt han med hemmet och slog sig fram, ofta under umbäranden, som fri litteratör i Paris.1743g.m. en sömmerska framlevde han sitt liv som enkel parisisk småborgare men umgicks i dc litterära salongerna och knöt nära förbindelser med där tongivande personer, Mme d’Rpinay, Holbach, Grimrn m.fl. Hans mångsidiga författarskap präglas av stor intellektuell rörlighet och entusiasm, allomfattande intressen, stark impulsivitet, en personlig, uttrycksfull stil men även av planlöshet och brist på koncentration. Karakteristiskt är, att de verk, som bäst visa hans litterära talanger, ut-gåvos först efter hans död. Hans förcställnings-

Kategorier: , , , , ,



Hutchinson

Hutchinson [huc'insn], Arthur S t u a r t-Mcnteth, engelsk författare (f.1879).H. är född i Indien, där fadern var general, studerade ett slag medicin i London men övergick till journalistiken;1915—16 var H. red. för “Daily Gra-phic”. Han försökte sig som skönlitterär förf. med några romaner, däribland “The happy war-rier”(1912;sv. övers. “En segrare”,1924),deltog i i:a världskriget och slog sedan igenom med romanen “If wintcr comes”(1920;sv. övers.1923),som vann vidsträckt popularitet. H., vars författarskap kännetecknas av sentimentalitet och humor, har utg. bl.a. “One increasing purpose”(1925;sv. övers. “Högre ändamål”,1926),”This freedom”(1922),”Big business”(1932),”A year that the locust…”(1935),en självbiogr., “As once we were”(1938)och “He looked for a city”(1940).E.

Kategorier: , , , , ,



Cervi’n-Stéenhoff,

Cervi’n-Stéenhoff, N i c o1a u s Johan, sondotters son till Cervin r), präst(1803—79),fil. mag. i Lund 1829,efter flera olika prästtjänster kyrkoherde i Karlshamn1863,kontraktsprost1865;teol. hedersdr i Erlangen1862.C, som under ett tidigare skede stod nära väckelserörelsen i Blekinge och under denna period även ägnade sig åt nykter-hetssaken, blev på senare år en anhängare av den lundensiska högkyrkligheten.1yngre år ägnade han sig åt vittert författarskap; han har även övers, en mängd uppbyggelseskrifter. — Litt.: C. W. Skarstedt, “Predikan hållen vid …. N. J. C.:s jordfästning . . .”(1879;med pcrsonalia).S.N.

Kategorier: , , , , ,



Holberg

Holberg [hårbär], Ludvig, norsk-dansk författare(1684—1754),född i Bergen, son till en officer av bondesläkt, Christen Nilsson H., och cn prästdotter, Karen Lem. H. miste tidigt sina föräldrar, kom som 11-åring till sin halvfarbror, kyrkoherden i Fron, Otto Mun-the, och3år senare till sin förmyndare, Peder Lem, i Bergen.1702 immalrikulerad vid Köpenhamns univ. återvände han s.å. till Norge som informator hos kyrkoherden Wcinwich i Voss. Vintern1703—04studerade, han i Köpenhamn, tog teologisk-filosofisk examen men måste sedan åter söka kondition som informator, denna gång hos lektor Niels Smed i Bergen. Hösten1704anträdde han en resa till Holland och Aachen, varifrån han återvände alldeles utblottad. Vintern1705—06tillbragtc han i Kristiansand som språklärare.1706—08företog han en ny utlandsresa, nu till England, där han studerade i Oxford. Hösten1708återvänd till Köpenhamn höll han där föreläsningar över “Udenlandske Rariteter”. Efter en kort resa i Tyskland som hovmästare för juristen etatsrådet Vindings yngste son var han1709—14alumn på Borchs kollegium. Under denna tid börjar hans författarskap med “Introduction til dc fornemsle europasiske Rigers Historier”(1711),en humoristiskt berättad världshistoria, som lägger 1huvudvikten vid den nyaste tidens händelser; härtill fogade han1713ett “Anhang”, innehållande en beskrivning av kulturförhållandena i Tyskland. England och Holland. Slutl. utkom1715hans “Introduction til Naturens og Eolkerettens Kund-skab”, som inför moderna nattirrättsliga idéer, sådana H. kände dem från sina läromästare, Gro-tius, Pufendorf och Thomasius, och belyser de abstrakta rättsreglerna med exempel från danska och norska lagar. —1714—16bereste H. Holland, Frankrike och Italien. Det är den viktigaste av-hans resor; under den vidgas hans horisont avsevärt och han lär känna franskt fritänkeri (Bay-le) och fransk skönlitteratur (Moliére). På nyåret1717finna vi honom som prof. i metafysik vid Köpenhamns univ., en lärostol som han1720utbytte mot den i latinsk litteratur och1730mot I den i historia. Hans verksamhet som univ.-lärare avslutades1737,då han blev univ:s administratör (kvaestor); räkenskapsväsendet passade honom bättre än föreläsningsverksamheten. Nästan samtidigt med hans anställning som ämbetsman inträffar hans “poetiska raptus”. som förvånade honom själv och hans samtida lika mycket. Den mer än30-årige prof. begynner en rastlös poetisk produktion, först på vers, sedan på prosa.1719—22diktar han sin komiska hjältedikt “Peder Paars” och sina “Satiier” och slår därmed in på ett parodierande och moraliserande författarskap i Scar-rons och Boilcaus stil. Det är ett genombrott i dansk litteratur, än mera markerat, då IT.1722—26skänkte den nygrundade teatern i Lille Grönnegade (se Danmark, sp.1127)en rad ypperliga komedier.26/o1723uppfördes hans första karaktärsstycke, “Den politiske Kandestöber”; därefter följde slag i slag dramer av rent fransk stöpning som “Den Stundeslöse”, rika karaktärsstudier som “Jeppe paa Bicrget”, sedekomedier som “Barselstuen” och “Erasmus Monlanus”, skådespel av mera plautinsk form som “Jacob von Tyboe”. en fantastisk komedi som “Liysscs von Ithacia”, slutl. intrigslyc-ken som “Julestue”, “Mascaradc” och “Det arabiske Pulver”. i:a uppl. av IT:s komedier, innehållande15st, utkom i3bd1723—25under titeln “Comoedier sammenskrevne for den nye oprettede danske Skue-Plads ved Hans Mickel.sen Borgcr og Indvaaner i Callundborg, med Just Justesens Fortale”; en ny uppl. med ytterligare10komedier utkom1731i5bd under titeln “Den danske Skue-plads”;1753—54fogades härtill2bd med8nya komedier. Efter sitt första väldiga kraftprov företog H.1725—26en sista utlandsfärd till Paris; därefter avtager märkbart hans poetiska inspiration, och han utger nu endast några mindre, satiriska dikter, bl.a. “Metamorphosis”(1726;sv. övers.1744)och “Mindre poetiske Skrifter”(1746;ånyo utg.1769med biogr. av H. Ch. Norden-flycht). Från poesien övergick han i stället till prosan.1728utkom hans i:a självbiografiska epis- 1tel på latin,2:a och3:0tillfogades1737och1743. , 1729följde “Dannemarks og Norges Beskrivelse”, ett omfångsrikt verk, som i en torrare stil, än TT. vanl. använder, skildrar dubbelmonarkiens institutioner och deras förhistoria.1732—35utkom hans förnämsta vetenskapliga arbete, “Dannemarks Riges Historie”, sträckande sig från äldsta tider, som dock blott föga intressera H., fram till1670 och huvudsakl. behandlade Kristian IV:s och Fredrik III:s tid, vars källor och traditioner H. studerat. Liksom senare Voltaire lägger han särsk. vikt vid kulturförhållandena. Ett betydande verk är också H:s “Almindelig Kirkehistorie”(1738),som i liberal-teologisk anda skildrar det andliga livet inom påvekyrkan till Luthers framträdande. Av mindre betydelse är den omfångsrika “Jödis-ke Historie”(1742).Efter dessa stora lärdomsvcrk följa1739och1745två böcker av helt annan art, H:s “Helte”- och “Heltindehistoricr”, jämförande biografier i Plutarchos’ maner. De sekna icke sammanhang med samtidens smak och intressen, som när H. jämför Gustav Adolf och Kristian IV el. Kristina och Katarina I ek när han med förkärlek-hämtar sina personer från Orienten, vilken just o.1740var på modet. Men det märkes, att H., som i sin ungdom tagit parti för “de moderna” emot “de gamla”, står i begrepp att slå om och vinnas för humanismen. Han läste nu flitigt grekiska och romerska förf., översatte Herodianos(1746)och stod ganska oförstående gentemot den rika och världsliga kultur, som blomstrade upp i hans fotspår på1740-och50-talcn. Med en avh. om “Danmarks og Norges Söe-Historie. Förste Periodus”(1747)slutar H. sitt historiska författarskap. Härefter ägnar han sig huvudsakl. åt moralfilosofien. Ett moraliskt verk i diktens form är hans satiriska rescroman “Niels Klim”, utg. på latin i Leipzig1741.Den behandlar sociala och politiska ämnen.1744utkom hans essäsaml. “Moralske Tanker”, den danska upplysningslitteraturens förnämsta verk, där H. utvecklar sin medclvägsmoral och deistiska religionsfilosofi. Serien fortsattes med hans danska “Epistler”(5bd,1748—54),innehållande538kåserier över olika ämnen, moraliska, religiösa, historiska, estetiska. Det är hans mest spirituella bok, strålande kvick och underhållande. Liksom Montaigne, som är hans närmaste förebild, tar han sin egen person och sin egen läsning av äldre och nyare skrifter till utgångspunkt och framställer de stora och små livsproblemen på en rent subjektiv grund. Under sina sista år återupptog H. sitt dramatiska författarskap, i sammanhang med att efter Fredrik V:s tronbestigning teatern ånyo öppnades. Hans diktverk från denna tid, studier efter Aristofanes och Plautus, äro emellertid icke så betydande: bäst äro “Philosophus udi egen Tndbildning” och “Abracadabra”. Ytterligare utgav han en övers, av Metastasios’ “Artaxerxes” och en saml. “Moralske Fabler”(175O.Han fortsatte att skriva och dikta in i det sista, uppmuntrade litteraturen efter förmåga och understödde teatern med råd och dåd,1752t.o.m. som vikarie för direktören. Men han kom med åren på avstånd från huvudstadslivet. Den betydande förmögenhet, han vunnit bl.a. genom spekulationer, placerade han i jordegendomar, och1747upprättades härav ett baroni. Helst vistades han på sitt Terslösegaard i mellersta Själland. Friherreskapet H. testamenterade han till Sorö akad.

Kategorier: , , , , ,



Hedenvind-Eriksson,

Hedenvind-Eriksson, (iustav, författare (f.17/s1880).H., som är född i Alanäs sn, Jämtland, härstammar från norrländska bönder och finska nybyggare. Han växte upp under den tid, då skogsindustrialismen bröt fram över uråldrig, nedärvd bondekultur. Morfadern, i vars gestalt gammalt och nytt förenades, väckte hans håg för dikten. Hans skolgång blev kortvarig och resultatet bristfälligt. Fadern, en praktisk och mångsidig bonde, ehuru disharmonisk och våldsam, sökte genom hårt arbete kväva sonens intresse för läsning, vilket ledde till en tvär och varaktig brytning. H. började nu, efter ett läsår vid Birka folkhögskola, sin vandring som timmerhuggare, rallare el. gruvarbetare. Han upprördes av de sociala missförhållandena, särsk. skogspatronernas och deras hantlangares godtyckliga utnyttjande av arbetarna, samt tog verksam del i agitationen för bättre löner och arbetsförhållanden. Trots ekonomiska svårigheter fick han tid över för författarskap, över 10år arbetade han på debutromanen “Ur en fallen skog”(1910),som handlar om hur en representant för skogsindustrien driver befolkningen i en norrländsk socken in i ekonomiskt beroende och moraliskt fördärv. H:s följ. böcker, “Branden”(1911)och “Från öde gårdar”(1913),som ha samma motivkrets, präglas av ett sunt förhållande till verkligheten trots tendens och en viss romantisering. “Vid Eli vågor”(1914),som skildrar ett kraftstationsbygge, är en hyllning till rallarnas solidariletskänsla; konstnärligt betecknar boken ett steg framåt. När1:a världskriget utbröt, arbetade H. i Norge, där han stannade under krigsåren. Den aktivistiska atmosfären i hemlandet och den tyska arbetarrörelsens uppslutning kring kejsarregimen voro svåra missräkningar för hans tro på fred och utveckling genom internationell arbetarorganisation och lamslosro hans litterära verksamhet under flera år. “En dröm i seklets natt”(1919),skriven1918,där han med stark koncentration sökte överföra på samtida förhållanden de visioner av tragik och ödslighet, som han upplevt i feberdrömmar under en sjukdom, inledde en ny epok i H:s diktning. Den symbolik, som i sin blandning med en icke därför mindre påtaglig realism gett H:s prosa dess originalitet, fanns redan här, icke utan förfång för lättillgängligheten. Hans syn på dikten hade förändrats. Dikten saknar enl. H. värde som agitator för politiska idéer cl. sociala krav och bör i stället tjäna som vägledare till vidgad livssyn och bidra till att finna det allmänmänskliga i livet. “Tiden och en natt”(1918),framsprungen ur samma pessimistiska stämningsläge, var en berättelse om forbönder och äventyrare i norrländska ödemarker. Under1920-talet var H. bosatt utanför Stockholm. Efter den framgång han vunnit med sina sista böcker började han ägna mera tid åt författarskap. Inspirerade av1:a världskriget voro också “Tidens offerväsen”(1920)och “Järnets gåta”(1921).Den senare ger i sin blandning av ursprunglig berättarkonst och litterära förebilder — isländsk saga och antik tragedi — en levande forntidsbild av hur järnets upptäckt förändrar en folkstams liv, men tyngdpunkten ligger i den symboliska anspelningen på samtiden: industrialismens period är järnåldern framför alla andra i historien, och världskriget har visat teknikens förbannelse. Nära dessa idéromaner står “Orions bälte”(1924),ett försök till analys av efterkrigstidens problem med flera mäktigt skildrade scener. H:s ambulerande tillvaro hade fört honom samman med många människor och säregna miljöer. I sin stora romantrilogi om svenska anläggningsarbetare, “De förskingrades arv”(1926),”Det bevingade hjulet”(1928)och “På friköpt jord”(1930),lämnade han ett betydande bidrag till den skönlitterära inventeringen av det svenska samhället. Man får genom ett myller av händelser och figurer följa några arbetares öden i svenska gruvor, på danska varv, som diamantborrare i Ural och slutl. som arrendalorer och fria bönder. Som brukare av jorden förenas de av den solidaritetskänsla, som besjälat dem under ostadigare arbetsår och som är grundtanken i H:s sociala syn på människan.1931 blev han själv bonde. Genom en insamling till hans50-årsdag fick han möjligheter att köpa den lilla gården Skäggetorp i Södermanland. Hans bondetid blev ingen sinekur; för sin utkomst var han fortfarande hänvisad till författarskap. “Räls-läggarens berättelser”(1035)är ett urval av hans rika novellproduktion vid denna tid, och1937kom “En bondes dagbok”, där han med enkla och kraftiga linjer kommenterade småbrukarens levnadsvillkor under1930-talet. H. lämnade sin gård1938,därtill tvingad av en olyckshändelse, och var under några år bosatt i Värmland och därefter utanför Stockholm. Sedan ungdomen hade han varit intresserad av den jämtländska sagotraditionen, ett intresse, som urspr. väckts genom morfadern och sedan stimulerats genom Knut Kjellniark, i vars utgrävningar på Röstahammar H. deltagit under folkhögskoleåret. Efter tid och lägenhet hade hin kompletterat sina kunskaper genom omfattande arkivstudier. Djup inlevelse i det förgångna och språklig fantasi ge “Jämtländska sagor”(1941)en prägel av avstånd i tid och rum, men H. har icke avsett vetenskaplig exakthet, och han är fri och obunden i sitt förhållande till stoffet.1946följde en andra saml. “Sagofolket som kom bort”, och1949″Jorms saga”, av kritiken betraktad som H:s mästerverk. “Det stora rusthållet”(1943)handlar om krigets återverkan på människorna, “Med rallarkärra mot dikten”(1944)är cn självbiogr. skiss.

Kategorier: , , , , ,



Hauser

Hauser [IwnYzsr], Heinrich, tysk författare (f.1901).Efter svåra ungdomsår som soldat, gruvarbetare och sjöman blev H. medarbetare i “Frankfurter Zeitung”. Han har skrivit sjömansromaner, t.ex. “Brackwasscr”(1928;sv. övers. “Chiquita”,1932),”Donner ubcrm Mcer” (s.å.), “Die letzten Segelschiffe”(1930)och “Wctter im Osten”(1932),samt gruvarbetarskildringcn “Schwarzes Revier”(1930).Av intresse är själv-biogr. “Kampf. Geschichte cincr Jugcnd”(1934:sv. övers.1936).H:s fortsatta författarskap omfattar bl.a. romanen “Notrc Damc von den Wogen”(i937)och reseskildringarna “Sud-Ost-Europa ist ervvacht”(1938),”Australien, der menschenscheue Kontinent”(1939)och “Kanada”(1940).lA.BdjE.

Kategorier: , , , , ,



Martinson, Helga Maria

Martinson, Helga Maria (M o a), f. Swartz,Iförfattarinna (f.2/n 1890). M. föddes i Vård- näs i Östergötland men tillbragte större delen av sin barndom i Norrköping. Hennes hemmiljö gjorde henne redan från början förtrogen med missgynnade samhällsgrupper och deras problem. Hon lärde känna textilarbetarnas liv i staden och ståtarnas på landet. Efter olika sysslor, bl.a. som kallskänka på restaurang, och efter ett barnrikt i :a äktenskap började hon sitt egentliga författarskap. Redan under 1920-talet hade M. debuterat som medarbetare i arbetarpressen (bl.a. i “Brand” och “Arbetaren”). För M:s litterära daning torde hennes 2:a äktenskap, med förf. Harry Martinson, ha spelat en viss roll. 1934 företog M. en resa i Ryssland. 1943 fick hon De nios pris. — Dostojevski och Gorkij tillhörde M:s tidiga litterära upplevelser. De spåras också stundom i hennes egen skildringskonst. Men den diktare, som enl. M. själv gav henne mod att skriva, var Martin Andersen Nexö. Han visade henne den adekvata formen för proletär skildring. Innehållet hade hon redan tidigare i sina egna personliga upplevelser. “Kvinnor och äppelträd” (1933), M:s debutroman, och den därpå följande “Sal-lys söner” (1934; båda samlade i “Boken om Sally”, 1945) tecknade tragedien i hennesi:a äktenskap. Redan här märks den kraft och gestaltningsförmåga, som ger hennes diktning liv och spänning. Emellertid framträdde där också något av hennes diktnings brister, framställningen stores icke sällan av irriterande sentimentalitet, stilistiskt godtycke och planlöshet i kompositionen. Planlösheten hänger delvis samman med hennes impressionistiska berättarteknik. Stoffet flödar ohämmat och odisponerat. Den ena gången resulterar del i frodig, medryckande berättelse, andra gången i tyngande omständlighet och utsvävning i bihandlingar. M. tillhör den s.k. “statarskolan” i svensk litteratur. Delvis i statarmiljö utspelades också hennes nästa stora självbiografiska romanserie, “Mor gifter sig” (1936), “Kyrkbröllop” (1938) och “Kungens rosor” (1939). I skildringen av flickan Mia, hennes miljö och dc levande, färgstarka gestalter, som bilda hennes omgivning, når M. kanske högst som förf. Det är en dokumentarisk skildring från torftig svensk sekelskiftcsmiljö, men det är också en teckning av den vänlighet, glädje och generositet, som kan spira i smutsen. I lös anknytning till denna serie kommer en fjärde del, “Självbiografiskt IV”, där M. under titeln “Jag möter cn diktare” (1950) samlat tidigare tryckta självbiografiska fragment och kompletterat dem med en del nya skildringar från sin bildningsgång närmast före den litterära debuten. — Vid sidan av sitt mer el. mindre direkt självbiografiska förf.-skap har M. skrivit en följd brett episka romaner, ofta över historiskt ämne. “Rågvakt” (1935) gav expressiva bilder från svensk statartradition och feodalt lantbruk. Fritt fabulerande var “Drottning Grågyllen” (1937) i en sagoberättarstil och med en inlevelse, som med rätta jämförts med Selma Lagerlöfs. Förknippad med “Drottning Grågyllen” är M:s senaste större romansvit “Vägen under stjärnorna” (1940) och “Brandliljor” (1941), ett mäktigt bondepos från Östgötaslätten. Den kärlek till realiteter och den ömhet om tingen, som utmärka hela M:s författarskap, bli i de historiska romanerna till rent etnografiskt intresse och kunnande. Särsk. gäller detta den krönikeartade “Livets fest” (1949), där intrigen skjutits helt i bakgrunden och miljön blivit det väsentliga. I “Armén vid horisonten” (1942) fortsatte M. att ge glimtar från sitt brokiga liv, “Den osynlige älskaren” (1943) betecknar hon själv som introduktion till en kärleksroman, “Bakom svenskvallen” (1944) och “Kärlek mellan krigen” (1947) äro novellsaml., barndomsminnen, kåserier och journalistik. Hela M:s författarskap bärs av vcrklighetsaptit och rättfärdighetsiver. En “eländets glada epiker” har hon träffande kallats. Koncentration och komposition känner hon icke men väl berättandets glädje. Ett motiv, som ständigt återvänder i hennes böcker, är kärleken, den segrande kärleken, som bryter fram ur torftiga förhållanden. Det är till väsentlig del ämnet också i hennes enda diktsaml., “Motsols” (1937). Litteraturen blir emellertid för M. främst ett socialt vapen. I politisk debatt har hon ofta kämpat för sin radikala och okonventionella syn. Den yttre, påtagliga tillvaron, sedd i de sociala motsättningarnas tecken, blir i sista hand både motiv och stridsfält för autodidaktgruppens kanske mest verklighetskära diktare. — G. i) 1910—28 m. grundläggaren Karl Leonard Johansson (d. 1928), 2) 1929—40 m. förf. Harry Martinson. — Litt.: K. Jaensson, “Nio moderna svenska prosaförfattare” (1941); Marika Stiernstcdt, “Om M. M.” (1946). I.Him.

Kategorier: , , , , ,



Maeterlinck

Maeterlinck [flam. utt. ma't3rlrnk,fra. ma-tärläo'k], Maurice (Mooris) Polydore Marie P.ernhard, greve, belgisk författare av flamsk härkomst(1862—1949),den mest framträdande gestalten i nyare belgisk litteratur. Efter avslutade jur. studier i hemstaden Gent och någon tids verksamhet som advokat flyttade M.1887 till Paris, kom i beröring med Ph. A. de Villiers de rislc-Adam och den då ännu unga symbolismen samt framträdde 1889med diklsaml. “Serres chau-des” och dramat “La princesse Maleine”, som snabbt slog igenom och gjorde M. europeiskt ryktbar. Denna debut följdes under1890-talet i rask takt av dramer, “Les aveugles”(1890),”L’in-trusc” (s.å.), “Pellcas et Mélisandc”(1892),”La mort de Tintagiles”(1894),”Intérieur” (s.å.) och “Aglavaine et Sélysette”(1896),fördjupande och förfinande den genre,théåtre d’angoisse,som1889inletts av Ch. van Lerberghe, vidare av Novalis-, Emerson- och Ruijsbroeck-tolkningar och av2essäsaml., “Le tresor des humbles”(1896)och “La sagesse et la destinée”(1898),avsedda att ge form åt den starkt transcendentala filosofi, varur M:s dramatiska författarskap framgått. — Med1900-talets ingång svingade sig M. ut ur den värld av aningar, varsel och obestämd skräck, i vilken han dittills rört sig, och skrev, förutom en ingående studie över binas liv, “La vie des abeilles”(1901),re-nässansdramal “Mon-na Vanna”(1902),ett romantiskt versskådespel i gammal god stil, som blev cn tcatcrsuc-cé Europa runt (även i Sverige) ett par år framåt liksom “Joyzelle”(1903)och “L’oiscau bleu”(1909).Han utg. vidare bl.a. skådespelen “Maric-Magdeleine”(1913;utkom först på ty. och eng.1910),”Lc miräele de Saint Antoinc”(1919;uppf.1903),”Le bourg-mestre de Stilmonde”(1920)och “Ariane et Barbe-Bleu”(1921).Han återvände nu definitivt till sin essäistik, som sedan fortlöpte i de två1896,resp.1901upptagna trådarna, en mystiskfilosofisk, som med tiden skulle föra honom nära spiritismen, “Le temple enseveli”(1902),”Le double jardin”(1904),”La mort”(1913),”L’höte inconnu”(1917),”Les sentiers dans la montagne”(1919),”Le grand secret”(1921),”La vie des espaecs”(1928),”La grande porte”(1939)och “L’autre mondc ou le cadran stcllaire”(1942),samt en kvasibiologisk, “L’intelligencc des fleurs”(1907),”La vie des termites”(1927)och “La vie des fourmis”(1930),skilda till art men bägge grundfasta i M:s uppfattning av livets mening som ett vishetens och kärlekens ömsesidiga för-innerligande och slutliga uppgång i en univcrsal-syntes av ande och materia. M,, som i många år bodde i Paris, flyttade1907till ett gammalt benediktinkloster nära Rouen och1919till Nizza. Då Italien gick med i2:a världskriget, flyttade han till Portugal och därifrån till USA, varifrån han återvände till Nizza1947.— M:s betydelse består främst däri, att han, med Shakespeare som utgångspunkt, lyckats i vågspelet att föra den mot all slags påtaglighet principiellt fientliga symbolismen upp på scenen och därigenom gett den cn bevis- cl. i varje fall suggestionskraft, som dess lyrik på vers el. prosa aldrig förmått prestera. Fria karaktärer och varandra korsande intressen, som alstra spänning och driva en handling framåt, äro okända för denna dramatik. Det är i stället, med M:s egen term, cnthéåtre statique,där människorna, i ständig rädsla för en dunkel makt, som håller alla trådar i sin hand, treva genom tillvaron som en blind i skogen, fräta sig själva i halvvaken undran och växla repliker ung. som orakelmekanismer. M. har också sammanfört skådespelen från1894, 1895och1896under rubri- ken “Trois petits drames pour marionettes” och därmed antytt sin från barocken nedärvda uppfattning av detta livet som en väsenslös avskugg-ning av rörelser på ett okänt högre plan. — Vad beträffar M:s teoretiserande författarskap, vilket väsentligen inföll under tiden efter det dramatiska författarskapets upphörande, utmärktes detta knappast av självständiga idéer el. djup i behandlingen. Det är cj filosofen, som talar, utan iakttagaren, som med ädel håg och flamländsk bredd från sin speciella synpunkt skildrar allt mellan himmel och jord, från själens odödlighet till box-ningskonslen. M. erhöll1911Nobelpriset och blev1932upphöjd i grevesländ. De flesta av M:s arbeten äro övers, till sv. — M:s hustru, skådespelerskan Gcorgette Le bl an c har i sina “Souvenirs1895—1918″ (1931)gett inblick i M:s äktenskap, som upplöstes genom skilsmässa. — Litt.: A. van Bever, “M.”(1004);G. Harry, “M.”(1909;sv. övers.1911);S. Söderman, “M.”(1911);H. Meycr-Bcnfey, “Das M.-Buch”(1923);Adela Gerardino, “Le théåtre de M.”(1934);M. Lccat, “Ribliographie de M. M.”(1939).ILffJE.

Kategorier: , , , , ,



« Föregående sidaNästa sida »
Sök artikel:

  • Pipmuggar m.m

    Hos oss hittar Du allt för babyn. Kläder, inredning, leksaker m.m

  • Buskplantering m.m.

    Maskiner, redskap, möbler m.m. Besök butiken i Trollhättan!