Meyer

Meyer [måVar], Richard Moritz, tysk litteraturhistoriker av judisk börd(1860—1914),från1903 prof. i Berlin. M. ägnade sig först som W. Schcrcrs lärjunge åt studiet av äldre tysk och germansk litteratur, utgav sedan bl.a. “Goethe”(1895)och “Die deutsche Literatur des 19.Jahrhunderts”(1900).Postumt utkom “Die deutsche Literatur bis zum Beginn des 19.Jahrhunderts”(1916).

Kategorier: deutsche, germansk, jahrhunderts, literatur, meyer, tysk

Mark, urgammal germansk beteckning

Mark, urgammal germansk beteckning för gräns och gränsområde. Fr.o.m. karolingisk tid tillsattes som chef för förvaltningen i gränsdistrikten s.k. markgrevar*, vilkas områden kommo att heta markgrevskap.

Kategorier: germansk, heta, mark, markgrevar, områden, urgammal

Guntert,H

Guntert,H e r m a n n, tysk språkforskare (f.1886),prof. i Rostock 1921,i Heidelberg1926.G. har utg. ett flertal språkvetenskapliga skrifter, ss. “Ober Reimwortbildungen im Arischcn und Alt-griechischen”(1914),”Indogernianische Ablaut-probleme”(1916),”Grundfragen der Sprachwis-senschaft”(1925),samt har utövat ett, i åtskilligt dock täml. ytligt författarskap, vari han söker lösa religionshistoriska problem på ling-vistisk grundval. På1930-talet riktades G:s in- tresse i stor utsträckning mot germansk förhistoria och religionshistoria; hans arbeten inom dessa områden, bl.a. “Der LIrsprung der Germanen”(1934),”Runen, Runcnbrauch und Runeninschriften der Germanen”(1934),”Studien zur nordgermani-schen Religionsgeschichte”(1939),ha dock icke vunnit större beaktande utanför Tyskland.[C.F.JL.

Kategorier: arbeten, förhistoria, germanen, germansk, guntert, religionshistoria

Germansk

Germansk rätt. I likhet med de spridda germanstammarnas äldsta språk förete dessa folks äldsta rältsregler sådan frändskap, att de sammanföras till en gemensam grupp, g. Efter den språkliga uppdelningen plägar man skilja lagarna i3huvudgrupper:1)Nordgermansk rätt (norsk-is-ländsk, svensk, dansk),2)östgermansk (goter, vandaler, burgunder),3)västgermansk (allemanner, franker, bayrare, friser, thuringar samt angler och saxare). Likheten i rättsligt hän-| seende grundade sig dels på likhet i kulturstånd-1punkt, dels på rasfrändskap. Rätten var folkets, i icke landets. De vandrande germanfolken togo sin rätt med sig in på de förut romerska områdena i Gallien, Italien, Spanien och levde där efter sina egna lagar jämsides med den äldre, romaniserade befolkningen med dess lagar. G:s betydelse för nutiden framgår därav att den präglade hela det medeltida samhällslivet och jämte romersk rätt ännu utgör grundvalen för den europeisk-amerikanska kulturens rättstillstånd. I Sverige äro fa-milje- och jordrätten än i dag främst g. Liksom all primitiv, ursprunglig rätt växte g. fram ur folkets eget rättsmedvetande; den bevarades länge endast i den muntliga traditionen, i rättskunniga mäns hågkomst (jfr Lagsaga), ofta, till stöd för minnet, i den allittererade versens form el. ord-stävets märgfulla korthet. LTrspr. en ren scdvane-rätt, cn produkt av folkets sedvänjor, undergick givetvis g. med den allmänna kulturutvecklingen vissa förändringar, säkerl. icke alltid utan meningsstridigheter, som danska lagar visa. I historisk tid sätter en medvetet nyskapande lagstiftning in, oftast framkallad av tidens stora kulturbärare, konungamakten och kyrkan. Enär sydgermanerna först av germanfolken kommo i beröring med den romerska kulturen och dess skrivkonst, blev också deras rätt först upptecknad, alltifrån480-talet. Om de olika lagarna se de olika folkslagen (namn ovan). I olikhet mot nutida lagar omfatta de sydgermanska icke hela rättssystemet el. alla levnadsförhållanden utan endast spridda brottstycken därav, mest straff- och straffprocessrätt.; privat- och statsrätt beröras helt flyktigt, kanske emedan så enig uppfattning rådde i dessa stycken, att ett antecknande därav ansågs onödigt. Sydgcrmanernas lagar visa redan starkt beroende av de romerska grannarnas rätt. Vida ursprung-ligare och mera germanskt oblandade äro de nära

Kategorier: folkets, germansk, lagar, lagarna, romerska, visa

Huvud

Huvud av german på Trajanuskolonnen i Rom. Omkr. 120 e. Kr. Se även bilder å pl. vid sp. 573. rastyp markant avvika från dem, som eljest tala de germanska språken. Särsk. under äldre tid talade man ofta om en germansk ras, men detta kommer med skäl alltmer ur bruk (jfr Människan). Enl. en mycket allmän men varken oemotsagd el. bevisbar uppfattning ha g. varit bärare av den höga kultur, som under bronsåldern härskade i s. Skandinavien och n.v. Tyskland. I historiska källor omtalas folk, som med skäl kunna anses som g., första gången i länderna n. om Balkanhalvön under2:a årh. f.Kr. (jfr Bastarner och Cimbrcr). Under förra delen av i:a årh. f.Kr. nådde g:s område fram till Rhen. De inblandade sig då i galler-nas inre strider och kämpade med romarna (jfr Ariovistus). Vid tiden för Kristi födelse innehade de Danmark, s. Skandinavien och Tyskland ung. mellan Rhen i v. och Wcichsel i ö., och vid denna tid underlade de sig nuv. Böhmcn och Mähren. Om förhållandena längre ö. ut är man underrättad blott genom fornfynd; de anses tala för att redan då germanska stammar varit bosatta i s. Ryssland. — G. levde vid den tid, när de trädde i beröring med den romerska kulturen, ingalunda på vildarnas el. nomadernas nivå. De voro bofasta, deras huvudnäringar voro jordbruk och främst boskapsskötsel. En social och ekonomisk differentiering hade gjort sig gällande: utom trålarnas, de frigivnas och böndernas klasser fanns en tongivande adel; även präster omtalas. Någon germansk samhörighetskänsla existerade ej. G. levde splittrade på olika stammar under konungar och hövdingar. Av större politisk betydelse voro folkförsamlingarna, tingen, vilka utgjordes av alla fria män inom stammen men behärskades av adeln. Ätten var av grundläggande betydelse för det gammalgermanska samfundet.

Kategorier: germansk, omtalas, rhen, skål, stammar, tyskland

Le’x commisso’ria

Le’x commisso’ria (lat.), vid pantsättning till säkerhet för fordran ingången överenskommelse, alt fordringsägaren, om gäldenären ej i rätt tid uppfyller sina förpliktelser, utan vidare själv blir ägare till panten utan redovisningsskyldighet till gäldenären för pantens ev. övervärde m.m. L. förklarades av kejsar Konstantin för ogiltig, och därmed upphävdes den ursprungliga formen för pant-sättning, förfallopanten, i romersk rätt. Även i äldre svensk o.a. germansk rätt var förfallopanten den äldsta panlsättningsformen, och I. medgavs därefter, även sedan redovisningsskyldighet eljest ansågs följa av pantavtalct i Sverige, till 1815.Här bortföll förbudet mot 1.1907 men återinfördes genom avtalslagen1915, § 37.L.

Kategorier: äldsta, commissoria, förfallopanten, gäldenären, germansk, redovisningsskyldighet

« Föregående sida

Sök artikel: