Zelter

Zelter [ts-], Carl Friedrich, tysk musiker (1758—1832). Z. utbildades i musik hos Kirn-bcrger och Rasch och efterträdde den senare 1800 som ledare för Singakademie i Berlin. 1808 tog han initiativet till den första Liedcrtafel, vilken blev av största betydelse för den tyska manskörsångens vidare utveckling, utnämndes 1809 till prof. och stiftade 1820 Königliches Institut fur Kirchcn-musik, vars ledare han var till sin död. Som tonsättare blev Z. med sina solosånger vägröjare för en kommande tids sångkonst, och många av hans melodier ha gått vidare som folkets egendom. Förutom solosånger, flera till text av Goethe, märkas cn rad manskvartetter samt kantater. — Z:s självbiogr. utgavs av W. Rintel 1861 (kritisk uppl. i Goethesällskapets skrifter, bd 44, I931). hans brevväxling med Goethe 1833—34 (6 bd). — Litt.: Biogr. av G. R. Kruse (2 Aufl. 1931) och G. Schunemann 0937).[G.MJC.A.M.

Kategorier: goethe, ledare, musik, solosånger, text, zelter

Weimar

Weimar [väl'-], stad i Thuringcn, Tyskland, vid Saales biflod lim och vid foten av Ettcrsbcrg;66,700 inv.(1946).Särsk. före l:a världskriget var W. en lugn och förnäm residens- och äm-betsstad; sedermera har den fått åtskillig industri, ss. maskin-, vagong-, sko- och yllefabriker. Turisttrafiken var till2:a världskrigets utbrott mycket omfattande. — Av det medeltida slottet, Wil-helmsburg vid lim, finnas blott få rester kvar. Under storhertig Karl August(1775—1828)var W. Tysklands främsta kulturella centrum, vistelseort för Goethe, Schillcr, Hcrder och Wieland; Liszt var hovkapellmästare i W.1848—59.Det 1782—1832av Goethe bebodda, ståtliga Goethe-haus vid nuv. Gocthcplatz (tidigare Frauenplan) och det mera anspråkslösa Schillcrhaus, där Schil-ler dog1805,bevarades i orubbat skick fram till2:a världskriget men förstördes vid flygbombardemang1945i likhet med stora delar av W:s bebyggelse. 1 möjligaste mån har Goethehaus återställts i ursprungligt skick och jämte Goethes villa “Gartenhaus” i den stora, av Goethe delvis planerade slottsparken på ömse sidor om lim om-bildats till ett Goethe-Nationalmuseum. Om W:s sista världshistoriska period erinrar den1907byggda Tyska nationalteatern, där landets nya konstitution av riksförsamlingen1919antogs. Äldst bland stadens saml. är Landesbibliolhek med över400,000bd och8,ooo kartor. Det1896Upp-rättade Goethe- och Schiller-arkivct är också särdeles rikhaltigt. Landesmuseum fick sin byggnad på1860-talet. Från senare årtionden må nämnas det förhistoriska museet, det i slottet inrymda, åt Liszt ägnade museet, Max Regcr-arkivet, Nietz-

Kategorier: goethe, liszt, museet, skick, världskriget, weimar

Andreas Cramcr

Andreas Cramcr (i723,—88) och Christian F ii r c h t e g o11 Ge1ler t(171569),av vilka den sistn. utövade det avgjort största inflytandet. Den anakreontiska idyllen odlades av J o-hann Peter U z(1720—96).Påverkad av engelska landskapsdiktare, ss. Thomson, skrev Ewald Christian von Kleist(1715—59)naturbe-skrivande dikter. Utomordentligt populär blev den schweiziske kopparstickaren Salomon Gess-n c r(1730—88)genom sentimentalt konturlösa hcr-deidyller på rytmisk prosa. Pietistiska tongångar anslogos av Immanuel Jakob Pyra (1715 —44)och framför allt av Friedrich G o11-1i c b Klopstock(1724—1803),som med sitt hexameterepos “Messias” skapade epokens största religiösa diktverk och i sin patetiska lyrik förnyade det antikiserande, odet. Klopstock upptog även i patriotiska dikter den av Gerstenberg lanserade nordiska mytologien, som under intryck från Os-siansångernas keltiska romantik gav upphov till en “bardpoesi” av betänklig svulst. Representerar Klopstock germansk innerlighet och högstäml, stundom högtravande patos, står Martin Wie-laud(1733—1813)som förespråkaren för gallisk espri och formell virtuositet. Efter en pietistisk ungdom omvändes han till “världen” och tröttnade ej alt i romaner och versberättelser förkunna sin epikureiska lyckolära. Han var även en mångsidig och flitig översättare, bl.a. av Shakespeare, Lukia-nos och Cicero. Genom sin elegant kåserande behandling av mcdeltidsmotiv och österländskt sagostoff förebådade han en sida hos romantiken. En annan romantisk tendens, den mer levande antik-uppfattningen, grundlades av Jo hann W i n c-kelmann(1717—68),som tagit starka intryck av den engelske filosofen Shaftesburys lära om den estetiska harmonien. Den myndigaste förf.-pcrson-lighctcn under detta skede var dock G o11h o1d Ep h r a i m L e s s i n g(1729—81),som i sin tredubbla egenskap av kritiker, dramatiker och forskare dominerade 1760-och1770-talcns tyska litteratur. Som kritiker raserade han helt den franska pscudoklassicismcns välde i T. Som dramatiker var han verksam inom både det borgerliga dramat efter engelskt mönster, det nationella lustspelet och den antikiserande tragedien. Som forskare kom han att betyda mest genom sina teologiska arbeten. Hans ej minsta förtjänst ligger på det stilistiska planet. Hans polemiska prosa är blixtrande, hans vers flytande. I “Nathan der Weise”(1779),den tyska upplysningens stora toleransdrama, använde Lcssing som en av dc första Shakespcares blänk-vers, som sedan helt trängde ut alexandrinen som tysk dramatisk vers. Lessings båda vänner,Friedrich Nicolai(1733—1811)och Moses Mendelssohn(172986),representerade som populärfilosofer en nykter upplysningsståndpunkt. Det borgerliga drama, som Lcssing skapat, nedsjönk med de massproducerande A u-gust Wilhelm Iffland(1759—1814)och August von Kotzcbue(1761—1819)till sentimental trivialitet, liksom den borgerliga romanen med August Lafontainc(1758—18,31).En originell essäist och aforistiker var Georg (“hristoph Lichtenberg(1742—99).Det livliga intresse för uppfostringsproblcm, som väckts av Rousseau, tog sig uttryck i pedagogiska roma- ner av bl.a. schweizaren Heinrich Pestaloz-zi(1746—1827). “Sturm und Dräng”. K 1 a s s i c i t c t. Romantik. (Omkr.1770—o.1830.)Under intryck av Rousseaus känslofilosofi och engelsk poesi framväxte under1770-talet en tysk förromantik, som brukar gå under namnet Sturm und Dräng och som bl.a. går tillbaka på den nordtyske mystikernJohannGeorgHamann (1730—88)och hans lärjunge Johann Gottfricd von Herder(1744—1803).Verksam på skilda områden, ss. filologi, filosofi, teologi och kulturhistoria, kom Herder att utöva ett utomordentligt fruktbart inflytande på tysk odling. Hans främsta insats är förkunnelsen av ett nytt genibegrepp och en ny uppfattning av folkpoesien. Liksom Lessing pekade Herder på Shakespeare som det cfterföljansvär-da exemplet i modern tid. Herders främste lärjunge var Goethe. Till Sturm und Drang-krctscn hörde främst Maximilian K 1 i n g c r (1752— 1831),vars drama “Sturm und Dräng”(1776)gav rörelsen dess namn, Heinrich W agn er(1741 —79)och Jakob Lenz(1751—92).Samma lidelsefulla överspändhet, som utmärker dessa, återfinnes hos bröderna Christian von Stolberg(1748—1821)och Friedrich Leopold von Stolberg(1750—1819),Wilhelm I H e i n s e(1746—1803),Friedrich Muller j(1749—1825),dramatikern Johann Anton I Lcisewitz(1752—1806)och balladdiktaren Gottfricd August Burgcr (1747—94).En sundare och lugnare riktning representeras av Johann Heinrich Voss(1751—1826),Ho-mer-övcrsättare och idylldiktare, L u d w i g Heinrich C hristoph Hölty(1748—76)och Matt bias Claudius(1740—1815),vars “Wandsbeckcr Bote” vann cn mycket stor spridning. I Sturm und Drang-rörelsen hade också T:s två största diktare, Wolfgang (von) Goethe(1749—1832)och Friedrich von S c h i 1-ler(i759—1805),sina rötter, den förre genom sitt starkt Shakespeare-påvcrkade krönikespel “Götz von Berlichiugcn” och sin geniala brevroman “Werthcrs Leiden”, den senare genom sitt våldsamt jäsande ungdomsdrama “Die Räuber”. Men medan de mindre andarna i cn oklar längtan efter originalitet förlyfte sig på bisarrericr, strävade Goethe och Schillcr under år av mödosamt arbete och sträng självtukt fram till cn mognad konstupp-fattning, vars poetiska resultat givit Goethe-tidcn titeln den tyska litteraturens guldålder. Till denna sin klassiska jämvikt nådde Goethe först efter en italiensk resa1786—88;som milstenar slå skådespelen “Iphigenie auf Tauris” och “Torquato Tas-so”. Med de stort anlagda romanerna “Wilhelm Meisters Lchrjahre” och dess forts. “Wilhelm Mcisters Wanderjahre” samt “Die Wahlverwandt-schaftcn” gav Goethe, denna konstart nya banor. Hexameterdiktcn “Hermann und Dorothea” ställde Voss’ försök till borgerligt epos helt i skuggan. I Faust-tragcdien, varpå diktaren arbetade under60år, gav han ett symboliskt idédrama av världshistoriska mått. Under hela sitt diktarliv skrev Goethe även lyrik som subjektiv utlösning av sina konflikter. Ett försök till objektiv självkarakteristik lämnade han i “Dichtung und Wahrheit”, som värdigt står vid sidan av Augustinus’ och Rous- seans bekännelser. Schillers betydelse ligger dels inom det historiska dramats område, där han förenar fin blick för den sceniska effekten med god psykologi, dels inom den praktfullt retoriska tankelyrikens. Även i den estetiska debatten deltog Schiller, vidare utbildande Kants lära om konsten som en fri lek. Med rötter i Sturm und Dräng, påverkad av Goethe och Schiller, intimt förknippad med samtida tysk filosofi, framväxte o.1800romanliken i tysk litteratur. Jean Paul (pseud. för J. P. Friedrich Richtcr;1763—1825)skrev humoristiskt filosoferande romaner av stor ordrikedom, som väsentligt bidrogo till utformandet av den “romantiska ironien”. Föregångare till romantiken voro i viss mån även den pietistiske mystikern Heinrich Jun g-S t i 1 1 i n g(1740—1817)och den kristlige filosofen F r i e d r ieh II e i n-r i c h J a c o b i(1743—1819).Men ingen av dessa var ursprunglig nog att skapa en ny rörelse. Det var den efterkantska filosofien (Fichtc, Schelling, Hegel) förbehållet att utgestalta de tankemotiv, som kommo att ligga till grund för den egentliga romantiken. Dennas första förgrundsfigurer, bröderna Friedrich von S c h 1 e g c 1 (1772′— 1829)och August W i 1 h e 1 m v o n S c h 1 e-gel(17671845),voro dock icke några självständigt skapande andar men så mycket större som kritiker. Den förre utvecklade i tidskr. “Athenäum” och “Europa” den romantiska världsåskådningen, den senares främsta bragd är en tills, med L u d-vv i g Tieck(1773—1853)utförd Shakcspcare-övcrs. Utpräglad romantiker var N o v a 1 i s (pseud. för Friedrich Leopold v. Hardenberg;1772 —1801),i vars roman “Heinrich von Oflerdingen” den nya poesien symboliseras av “die blaue Blu-me” (“den blå blomman”). Friedrich TT ö 1-derlin(1770—1843)var mystiker och antikdyr-kare. Genier av säreget slag voro Heinrich von K 1 e i s t (1777181r), en storslagen dramatiker och märgfull novellist, samt Ernst The o-dor Amadeus Hoffmann(177c»—1822), virtuos spök- och historiebcrättare. Stor betydelse för väckande av den nationella nyfödelse, som romantiken medförde, hade språkforskarna bröderna J a-c o b G r i m m(17851863)och W i 1 h e 1 m G r i m m(1786—1859)samt Karl Simrock(180276).Bland de yngre romantikerna, som övervägande voro lyriker med starka impulser från folkvisan, märkas Achim von A mim(1781 —1831),Clemens B ren t an o(1778—1842),Joseph von Eichendorff(1788—1857),Ludwig U hl and(1787—1862),E d u a r d Mö-rike(1804—75),Adalbert Rii eker t(1788—1866)och Friedrich Heinrich Karl de la M o t t e-F o u q u c(i777—1843).Som dramatiker försökte sig Zacharias Werner(1768—1823),Georg Buchnér(1813—37)och Christian Dictrich Grabb e(180136),samtliga med intressanta ansatser. Det fullmogna romantiska dramat skapades av österrikaren Franz G r i 11 p a r z c r(1791—1872),som anknöt till den Goethe-Schillers-ka klassiciteten. I stark motsättning till de övriga romantikernas världsfrånvändhet slå de patriotiska diktarna Ernst Moritz A r n dt(1769— 1860),Theodor Kör ner(1791—1813)och Max von S chenkendorf(1783—1817).Som försenade romantiker kunna betecknas Nikolaus Lenau(1802—50),August von Plåten (1796—1835),Wilhelm Hauff(1802— 27),Karl Immermann(1796—1840),Adalbert Stift é r (1805—68),Annette von D r o s t e-H u 1 s h o f f(1797—1848).Victor von .Scheffel(1826—86)och Emanuel G e i b e 1(1815—84). “Det unga Tyskland”(Dus jun t/c Deulschland;1830—48).Den romantiska världsåskådningen med sitt svärmeri för medeltid, katolicism och absolutism hade politiskt sett mynnat tit i ett reaktionärt tänkesätt, vars främsta representanter voro Joseph von Gör-r c s (17761848), Friedrich von Gcntz(1764—1832)och Adam Muller(1779—1829).Mot dessa uppstod en kraftig opposition från några radikala diktare, som krävde realistisk behandling av tidens problem. Namnet “Das junge Deutschland” präglades av kritikern Ludolf W i e11b a r g(1802—72),som tillägnade en polemisk skrift, “Ästhetische Feldziigc”(1834),”det unga Tyskland”. Filosofiskt hade rörelsen sina rötter i den hegelska vänstern (representerad av män som A. Feuerbach och D. F. Strauss). Dess främsta namn voro den lysande journalisten och lyrikern Heinrich Heine(1797—1856),den kritiske kåsören L u d w i g B ö r n e(1786—1837),dramatikerna Heinrich Laube (1806—84)och Karl Ferdinand Gutzkow(1811—78),som även skrevo romaner i Eugen c Sues stil, lyrikerna Wilhelm Muller (1794—1827),G e-org Herwegh(1817—75),Ferdinand Fréiligrath(1810—76),August Heinrich Hoffmann von Fallerslcben (1798 —1874)och A n a s t a s i11s Griin (pseud. för Alexander von Auersperg;1806—76).En tendenslös, realistisk folklivsroman skapades av Jeremias Gotthelf (pseud. för Albert B i t z i u s;1797—1854),Berthold Raimund(1700—1836)och Johann Nestroy(1801—62).

Kategorier: august, friedrich, goethe, heinrich, sturm, wilhelm

Tischbein

Tischbein [tij'bäin], tysk målarfamilj(1700— 1800-talen). Bland släkten T:s talrika konstnärligt verksamma medl. märkas följ. mera bekanta: J o-h a n n Heinrich T. d. ä.(1722—89),elev av C. A. Vanloo och Piazetta, verkade som historie-och porträttmålare och var dir. för akad. i Kassel. Johan n Heinrich T. d. y., den föreg:s brorson(1742—1808),verkade huvudsakl. som grafiker och var föreståndare för konstsaml. i Kassel. Johann Heinrich Wilhelm T., den föreg:s bror(1751—1829),for efter studier i Kassel och LIol-land 1779för första gången till Italien; efter en vistelse i Ziirich1781—83återvände han till Rom, där han tillhörde kretsen kring Goethe, reste1787i Hackeris sällskap till Neapel, där han blev akad.-dir., och återvände1799 till Tyskland, där han bosatte, sig först i Hamburg och därefter1808i Eutin, där han förblev till sin död. I formellt avseende var T. klassicist, men en romantisk läggning drev honom ofta all i strid mot den rena klassicismens program välja motiv ur tysk sagoskatt och naturmyt (en serie “Idyller” i Oldcn-burgs museum). Hans bästa arbete är utan tvekan bilden av “Goethe i Italien”, ett helfigursporträtt bland romerska ruiner (i “Städelschcs Institut, Frankfurt a.M.; jfr bild vid Goethe, sp.899—900).Johann Friedrich August T., den föreg:s kusin(1750—1812),var dir. för konstakad. i Leipzig1800—06och åtnjöt stort anseende som porträttmålare. Han var bl.a. verksam i Leningrad.G.S. von Tischendorf [tif/^ndårf], Lobegott Friedrich Constantin, tysk bibelforskare(1815— 74),privatdoc i Leipzig1839.e.o. prof.1845,prof.1851.T. ägnade hela sitt intresse åt utforskandet av den bibliska textens historia. Han har funnit och utg. en mängd grekiska och latinska bibelhandskrifter samt utg. ett flertal självständigt bearbetade ed. av NT:s text liksom av GT:s grekiska text, Scptuaginta, och den latinska kyrkobibelns, Vulgatas, text. Hans mest betydelsefulla insatser äro tolkningen av “Codex Ephraemi syri rescriptus” och upptäckten av “Codex sinaiticus” (se Codex; sistn. handskrift inköptes1933av Bri-lish Museum i London och förvaras nu där). Den sistn. handskriften lade han i stor utsträckning till grund för den mest betydande av sina ed. av NT:s text, “Editio octava critica major”(1869—72).T:s stora samlarflit har tillfört den bibliska texthistorien ett utomordentligt värdefullt material. Hans egen textkritiska behandling av detta material har däremot ej visat sig ha samma bestående värde. — Litt.: L. Schncllcr, “T.-Eriiiuerungen”(1940).E.Sbg.

Kategorier: codex, goethe, heinrich, kassel, text, tysk

Stikomyti’

Stikomyti’ (till grek.slictios,vers, ochmyttios,tal), “rcplikvers”, benämning på den i versdramatik förekommande uppdelningen av texten i enradiga repliker, vanlig i upprörda scener; versraden kan även i sin tur sönderhackas i flera, på varandra följande repliker. Under antiken användes s. av Euripides, i modern tid av Goethe, Schiller och Victor Hugo. Tegnér begagnade s. i romansen “Avskedet” i “Frithiofs saga”.

Kategorier: euripides, goethe, modern, repliker, schiller, stikomyti

Reimarus

Reimarus zu Wrcdc”(1906,fr.o.m.2uppl.,1913,kallad “Geschichte der Leben-Jesu-Forschung”). Ett komplement härtill utgör S:s med. dr-avh. “Die psychiatrische Beurteilung Jesu”(1913).S. har vidare utfört sin eskatologiska tolkning på Paulus (“Geschichte der Paulinischen Forschung”,1911,och “Die Mystik des Apostels Paulus”,1930).— S. vill återföra filosofien från histori-cismens och naturalismens ödesdigra avvägar till besinning över de centrala livsproblemen. All kultur vilar enl. S. på en världs- och livsbejakande etik, som utgår från att människans verksamhet i världen är menings- och värdefull. Dess princip är “vördnaden för livet”: “Det goda är: bevara liv, främja liv, höja utvecklingsdugligt liv till dess högsta värde. Det onda är: förinta liv, skada liv, hämma utvecklingsdugligt liv”. Av S:s “Kulturphilosophie” (Olaus Petri-föreläsning, 1923) ha utkommit: “Verfall und Wiedcraufbau der Kultur” (sv. övers.1924)och “Kultur und Ethik” (sv. övers.1946).Om världsreligionernas olika ställning till Iivsbejakelse och livsförnekelse handla “Das Christentum und die Weltreligionen”(1924;sv. övers, s.å.) och “Die Weltanschauung der indischen Denker. Mystik und Ethik”(1935;sv. övers. “Indisk livssyn”, s.å.). Trots sitt jäsande och glödande innehåll utmärkas S:s skrifter av kraftiga linjer och fast arkitektonik. S. fick Goctheprisct 1928(“Goethe Gcdenkrede”,1932;”Goethe”,1949).— Elev i orgelspel av bl.a. Ch. M. Widor, Paris, blev S. en framstående orgelspclare och djuptänkt Bach-forskare och har givit värdefulla uppslag till modern orgclbygg-nadskonst (“Internationales Regulativ fur Orgcl-bau”,1909);han har flera gånger uppträtt som orgelspelare i Sverige. S. har på detta område utg. “J. S. Bach, le musicien-poctc”(1905, 4éd. 1924) , det sammanfattande stora tyska verket “J. S. Bach”(1908, 11 Aufl.1952)och “Deutsche und französische Orgelbaukunst und Orgelkunsl”(1906, 2Aufl.1927).S. har tills, med Widor utg. en kritisk-praktisk uppl. av “J. S. Bachs Orgelwerke”(5bd,1912—14;ytterligare3bd i manuskript). — Självbiogr. “Aus meiner Kindheit und Jugendzeit”(1924;sv. övers.1925)och “Aus meinem Lcben und Denken”(1931; sv. övers.1936).Urval av S:s skrifter ha utg. på ty. av R. Grabs (“Denken und Tat”,1950;sv. övers. “Vördnad för livet”, s.å.), på fra. och eng. av Ch. R. Joy(1950,resp.1947).— Litt.: “A. S. Mannen och hans gärning”, utg. av Greta Lagerfelt(1938;med bibliogr.); “A. S. jubilce book”, utg. av A. A. Roback(1946);G. Seavcr, “A. S. The man and his mind”(1947, 4ed.1951); TT. Hagedorn, “Prophct in the wilderness”(1947;sv. övers. “A. S.”1950);J. M. Murry, “The challenge of S.”(1948);F. Buri, “A. S. und unsere Zeit” (s.å.), “A. S. und Karl Jaspers”(1950);E. N. Mozley, “The thcology of A. S. for Christian inquirers” (s.å.; med epilog av S.); J. Gollomb, “A. S. Genius in the jungle”(1951);A. S. Études et tcmoignages”, utg. av R. Amadou(2éd.1952);R. Amadou, “A. S. Elements de biographie ct de bibliographic” (s.å.).S.N.;E.An;F.Sl.

Kategorier: bach, goethe, kultur, paulus, reimarus, utvecklingsdugligt

Weimar, varvid

Weimar, varvid han upptäckte “Ur-Faust”, och verkade från1886 till sin död som prof. i Berlin. S., som 1900—13var president i Goethe-Gesell-schaft, har genom en rad skrifter och texted. i hög grad bidragit till utforskandet av Goethe. Hans huvudarbete gällde dock Lessing. Bland hans skrifter märkas “Richardson, Rousseau und Goethe”(1875),”Lenz und Klinger, zwei Dichter der Ge-niezeit”(1878),”Charakteristiken”(2bd,1886— 1901),”Lessing. Geschichte seines Lebens und seiner Schriften”(2bd,1884—92)och ed. av Goethes “Faust in ursprunglicher Gestalt”(1887).E. von Schmidt, Friedrich, friherre, tysk arkitekt(1825—91),var i nygotisk anda verksam i Wien, där han utförde Stefansdomens torn samt åtskilliga kyrkor o.a. offentliga byggnader, bl.a. rådhuset(1872—83).

Kategorier: faust, goethe, lessing, schmidt, skrifter, weimar

Målning

Målning av Chr. J. Hötlingcr, 1781. fried Körner, fader till skalden Theodor Körner. De följ. åren kom S. att till stor del ägna åt lyriskt och novellistiskt författarskap, det senare till stor del av ekonomiska skäl. Bland dikterna märkas sådana pärlor i tysk lyrik som “An die Freude”, “Die Götter Griechenlands” och “Die Kiinstler”. Aven kärleksdikter, främst inspirerade av hans passion för Charlotte von Kalb, tillkommo nu. För att skaffa sig ett fast levebröd slog han sig mot slutet av 1700-talct på historia och meriterade sig genom “Geschichte des Abfalls der vereinig-tcn Niederlande”(1788)för en professur i Jena, som han året därpå genom Goethes förmedling erhöll. Sitt största historiska arbete gav han i “Geschichte des dreissigjährigen Krieges”(1791— 93;sv. övers.,4bd,1796—97),kännetecknat av patetiskt och livfullt föredrag.1791 hade han ingått äktenskap med en ung adelsdam, Charlotte von Lengefeld, som under hans återstående år, fyllda av mångahanda bekymmer, blev honom ett trofast stöd. Trots tilltagande ohälsa (lungtuberkulos) utövade S. under de följ. åren en imponerande produktivitet. Som komplement till Kants idealistiska estetik skrev han de epokbildande avh. “(jber Anmut und Wurde”(1793),”Briefe iiber die ästhetischc Erziehung des Menschen”(‘795;sv. övers.1915)och “Obcr naive und senti-mentalische Dichlung”(1795—96).Ett nytt skede i S:s liv inträdde1794i och med vänskapen med Goethe, som han lyckades förvärva som medarbetare i sin nystartade tidskr. “Die Hören”(1795 —97).Dc båda skalderna kompletterade varandra lyckligt, och deras brevväxling, som1827utgavs av Goethe (kritisk Uppl. av H. G. Gräf & A. Leitz-mann,3bd,1912),vittnar om graden av deras förtrolighet. Tillsammans skrevo de en saml. polemiska “Xenicn”(1796).I tävlan med Goethe diktade S. vidare cn mängd ballader, mestadels av filosofisk innebörd, varav “Das Licd von der Glocke”(i799;sv. övers, av O. Sundin,1918)blev oerhört populär. Samtidigt vaknade ånyo S:s teaterintresse, och han skrev cn rad dramatiska mästerverk: trilogien “Wallenstein”(1798—99;sv. övers.1814),”Maria Stuart”(1800;sv. övers.1821, 1874),”Die Jungfrau von Orleans”(1801;sv. övers.1813och av K. A. Nicandcr1837),”Die Braut von Mcssina”(1803)och “Wilhelm Tell”(1804;sv. övers.1823, 1861, 1913och av B. Malmberg,1926).God blick för den sceniska effekten, ideellt patos och retorisk glans utmärka samtliga dessa dramer. Trots sin försvagade hälsa hade S. krafter över till flera övers.-arbeten, ss. Shakcspcares “Macbcth”(1801)och Racines “Phädra”(1805).Vid sin död,9/s1805,efterlämnade han även åtskilliga dramatiska fragment, bl.a. “Demetrius”. S:s skalderykte, som redan under hans livstid var stort,Iväxte under1800-talets förra hälft så, att det tidvis överskyggade Goethes. Även utomlands, ej minst i England, där Carlyle skrev en “Life of S.”(1824),blev den tyske diktaren mycket populär. Om hans publikgunst i Sverige vittna de talrika övers. Utom de förut nämnda tolkningarna må nämnas “Valda lyriska dikter” (övers, av A. Victorin,1905)och “S:s estctisk-filosofiska diktning” (övers, av B. Malmberg,1915).Redan under1800-talets första årtionden väckte emellertid S:s dikter genklang i svenska bröst. Sålunda tog Tegnérs ungdomsdiktning synnerligen djupa intryck av S:s högstämda lyrik.I Weimar, där S. var bosatt sedan1799och så gott som dagligen umgicks med Goethe, restes åt de båda vännernas minne den bekanta dubbelstatyn, modellerad av Rietschel. Även ett flertal andra tyska städer ha rest statyer över S. — Bland de talrika uppl. av S:S skrifter märkas “Sämmtlichc Werke” i20bd(1910),en “Säkularausgabe”, utg. av E. v. d. Hellen i16bd(1904—05),och en “Horenausgabe”, utg. av C. Höfer i22bd(1910—26).Hans brev ha samlats bl.a. av F. Jonas(7bd,3Aufl.1915).Bibliogr. av H. Marcuse(1925).Av den rikt flödande S.-litteraturen må här blott nämnas monogr. av J. Minor(2bd,1890),E. Kuhnemann(1905),K. Berger(2bd, s.å.), O. Giinlter(1925),R. Buchwald(2bd,1937),E. Krctschmar(1938)och L. Bellermann, “S:s Dramen”(2bd,188991).S:s mottagande av kritiken registrerar J. W. Brann, “S. im Urteil der Zeit-genossen”(3bd,1882).Av psykologiskt intresse är “S:s Persön-lirhkeit”, utg. av M. Hecker(3bd,1904— 09).S:s levnadsöde

Kategorier: charlotte, geschichte, goethe, goethes, skrev, trots

Roos

Roos [ros], Carl Nissen, dansk litteraturhistoriker (f.1884),underbibliotekarie vid Det Kgl. Bibliotek 1915,dr phil.1922,prof. i tyska språket och litteraturen vid univ. i Köpenhamn1926—50.Som litteraturforskare inriktade sig R. främst på komparativa studier, varvid han särsk. uppehållit sig vid dansk-tyska förbindelser; hans huvudarbete på detta område är “Det18.Aar-hundredes tyske Overssettelser af Holbergs Komedier, deres Oprindclsc, Karakter og Skaebne”I(1922).R. har vidare sysslat med Goethe (“Goethe”,1932,”Faustproblemer”,1941,”Goethes Faust”, s.å., “Wolfgang Goethe”,1949)och Nietzsche (“Nietzsche”,1937,”Nietzsche und das Labyrinth”,1940).Av danska förf. har R. särsk. intresserat sig för Holberg, av vars komedier han utg. en kommenterad upplaga(3bd,1922—24),Jakob Knudsen (monogr.1918)och H. E. Schack, vars roman han utg. i en kritisk upplaga1925.R. har på ett starkt personligt sätt belyst in-och utländska diktare och diktverk i mindre avh., essäer och föredrag, bl.a. i radio; cn del av denna produktion är samlad i “Germanica”(1938),”Virkelighed”(1940)och “Homo sum”(1946).Av R:s övriga skrifter märkes “Wilhelm Busch”(1949).E.

Kategorier: dansk, goethe, komedier, nietzsche, roos, tyska

Lavater

Lavater [-fa'-], Johann Caspar, schweizisk författare (1741—1801),präst i Zurich. Inspirerad av Gleim skrev L. en saml. patriotiska dikter, “Schweizerlieder”(1767).Han författade också uppbyggliga betraktelser, utmärkta av pietistisk fromhet och personlig, levande stil (“Aussichten in die Ewigkeit”,4bd,1768 —78;”Geheimes Tagc-buch”,2bd,1771—73),och försökte sig på orimmad religiös epik efter Klopstocks mönster. Genom en ytterst vidlyftig brevväxling utövade han ett stort inflytande och knöt värdefulla litterära förbindelser. Bl.a. vann han Goethe till medarbetare i verket “Physiognomische Fragmente zur Befördcrung der Menschenkenntnis und Menschenliebe”(4bd,1775 —78),där psykologisk skarpblick och fin intuition paras med godtyckliga hugskott och lättvindig konstruktion. Om denna “fysionomik”* måste betraktas som en skenvetenskap, kom den dock att positivt främja tysk kultur genom det intresse för psykologiska frågor, den väckte. Den förebådar även i viss mån frenologien, sådan denna utbilda- des av F. j. Gall. Med åren framträdde hos L. en viss dragning åt osunt fromleri och okritisk tin-derverkstro (han trodde sålunda blint på en svindlare som Cagliostro). Hans omvändelsenit måste ock i längden stöta många av hans vänner. Goethe har i “Dichtung und Wahrheit” tecknat ett ypperligt porträtt av L. — “Särntliche Wcrke” i 6 bd,1834—38;”Briefe an Hamann”(1894).— Litt.: E. v. d. Hellen, “Goethes Antcil an L:s Physiogno-mischen Fragmenten”(1888);”Goethe und L.”, utg. av H. Funck(1901);”J. K. L.”(1902);R. Pelersen, “j. K. L:s Liv”(1903);C. Janentzky, “L:s Sturm und Dräng”(1916);”L. und die Sei-ncn”, utg. av E. Castlc(1922);A. Vömel, “J. C. L.”(1923);M. Lavater-Sloman, “Genie des Hcrzens” (t939)-ABd.

Kategorier: framträdde, fromleri, goethe, lavater, okritisk, osunt

Nästa sida »

Sök artikel: