Velasco Ibarra

Velasco Ibarra [pekVskå ioa'ra], José Maria, ecuadoransk politiker (f.1893).V*, var jur. prof. i Quito och talman i deputeradekammaren, när han i dec.1933 valdes till president i Ecuador, sedan företrädaren avsatts. Med allt svagare stöd i kongressen sökte V. småningom regera diktatoriskt men störtades redan i nov.1934.Besegrad i presidentvalet 1940sökte han förgäves ta makten genom en kupp. Efter en revolution just före det beramade presidentvalet i maj1944,där han var kandidat, återkallades den landsflyktige V. som president men fördrevs ånyo1947.T sept.1952valdes han med stor majoritet för tredje gången till president för en fyraärsperiod. — V. har i tal och skrift proklamerat liberala idéer men i stor utsträckning sökt stöd i konservativa kretsar och icke väjt för diktatoriska metoder. Ehuru uppenbarligen besjälad av dc bästa avsikter har V. i sin regeringsutövning varit mindre lycklig men likväl alltid bevarat stor popularitet hos massan av befolkningen.L.P.

Kategorier: ibarra, idéer, president, presidentvalet, stöd, velasco

Val’a,

Val’a, K a t r i, pseud. för Karin Alice H e i-kel, f. Wadenslröm, finländsk författarinna(1901 —44),härstammade på faderns sida från Sverige, blev efter en hård ungdom folkskollärarinna och framträdde med5diktsaml., som gåvo henne en rangplats bland samtidens finska lyriker. Särsk. märkas saml. “Kaukainen puutarha” (“Den fjärran trädgården”,1924),”Maan laiturilla” (“Vid jordens brygga”,1930)och “Pesäpuu palaa” (“Vårdträdet brinner”,1942).V:s dikter i modernistisk stil vittna om dyrkan av det exotiska, om färgrik bildfantasi och djup känslighet för olika slämningar men ge även uttryck åt socialt sett radikala idéer. En svår lungsjukdom, för vilken hon förgäves sökte bot, bröt hennes bana i förtid. Särsk. efter sin död har V. erkänts som ett av de stora namnen inom den finska lyriken och hyllats framför allt som språkrör för den sociala radikalismen i Finland. — På svenska föreligger “Vår sång, lyriskt urval”(1943).E.Ed.

Kategorier: finska, idéer, radikala, slämningar, socialt, väla

Tairov

Tairov [tui'rof], Alexander Jakovlevitj (eg. Kornblit), rysk regissör och teatcrlcdarc(1885 —1950).T. grundade 1914 Kamernyj-teatern (Kam-marspelsleateru) i Moskva, där han väckte uppmärksamhet med fantasifulla iscensättningar av såväl klassisk som modern dramatik och operett och räknades som den betydelsefullaste moderate förnyaren av Rysslands moderna teater. Han bröt med den härskande naturalistiska stilen och skapade en romantisk teaterkonst, präglad av ljus och glädje. I st.f. vardagsrealism ville han ha glittrande feststämning. Med sin ensemble, som han formade till ett slagkraftigt och utsökt instrument för sina idéer, gjorde han under det tidigare1920-talet omfattande europeiska turnéer och påverkade därunder regikonsten, särsk. i Tyskland. Sina originella, icke så litet bisarra idéer om secnkonsten framlade han i en utmärkt bok (ty. övers. “Das entfesseltc Theatcr”,1923),som övade starkt inflytande på bl.a. den svenske regissören Per Lindberg. T. utsattes tidigt för kritik från kommunistpartiet, som1934övertog teatern. T. kvarstod som dess ledare men var i sin regiverksamhet tvungen att mer cl. mindre underordna sig partiets syften. Han förklarades1949vara “fientlig mot den socialistiska realismen, reaktionär och individualistisk” och avlägsnades1950definitivt från Kamernyj-teatern, som därefter fick namnet Pusjkin-tealern. — G.m. skådespelerskan Alice K o o-ncn-Tairova, under många år den främsta kraften i hans ensemble och en av de ledande skådespelerskorna i Sovjetunionen.[G.KgJB.Hgn.Tais,stad i Jemcn, sc Ta’iz.

Kategorier: ensemble, idéer, kamernyj, tairov, teatern, utsattes

Stille, Arthur Gustaf Henrik,

Stille, Arthur Gustaf Henrik, historiker(1863 —1922),fil. dr i Lund 1889(“Studier öfver Danmarks politik under Karl XII:s polska krig”), doc. i historia1892,lärare vid Lunds privata elementarskola s.å., lektor vid Lunds högre allm. lärov.1905,prof:s titel s.å., prof. i historia vid Lunds univ.1908.Efter djupgående krigshistoriska studier of-lentliggjorde S. från1898 en rad undersökningar rörande krigshändelserna i Skåne under skilda tider, viktigast “Fälttågen i Skåne1676—1679″(i “Historisk tidskr.”,21, 1901),”Kriget i Skåne1709—1710″ (1903)och “Fälttåget i Skåne och Halland1657″(i “Llistorisk tidskr. för Skåneland”,2, 1904—08).Redan i dessa undersökningar framträder S. som Sveriges främste krigshistorikcr, vars banbrytande resultat framför allt grunda sig på den energi och följdriktighet, varmed han klarlägger de topografiska realiteter, som i varje särskilt moment förelegat för de kämpande. S:s uppslagsrika huvudarbete, “Carl XII:s fälttågsplaner1707—1709″ (1908),den epokgörande grundvalen för senare forskningar, karakteriseras av samma hänsynstagande till de militärgcografiska förhållandena, förenat med ett principiellt understrykande av forskarens rätt och plikt att, efter beaktande av alla tillgängliga fakta, ur själva händelseförloppet söka draga sina slutsatser om de idéer, som varit bestämmande för de handlande personerna, i detta fall särsk. Karl XII. Till en planerad forts, av detta arbete, avsedd att skildra Karl XII:s turkiska år, gjorde S. grundliga förstudier men hann aldrig publicera annat än den kortfattade framställningen “Karl XII och Porten1709—14″(i “Karl XII”, utg. av S. E. Bring,1918),rik på nya idéer och notiser. Av S:s övriga författarskap märkas särsk. “Dackcfejden och det s.k. slaget vid Åsunden” (i “Historisk tidskr.”,27, 1907)och “De ledande idéerna i krigföringen i Norden1563—1570″ (1918).Från Karolinska förbundets grundande1910var S. sekr. och red. för dess årsbok.C.

Kategorier: idéer, karl, lunds, stille, tidskr, xiis

Salzmann fzal’ts-1, Christian

Salzmann fzal’ts-1, Christian G o11h i 1 f, tysk pedagog(1744—1811).S. blev 1772 präst i Jena och uppmärksammades genom den1780utgivna pedagogiska skriften “Anweisungen zu einer zwar nicht vernunftigen aber doch modischen Er-ziehung der Kinder”(3Aufl. under titeln “Krebs-biichlcin”,1807;sv. övers. “Kräftgången”,1886).Denna skrift gjorde, att J. B. Basedow1781anställde S. som religionslärare vid Philantropinum i Dessau. Där verkade S. till1784,då han grundade cn egen internatskola i Schncpfcnthal (nära Gotha) på Thiiringerwalds n. sluttning. S. hade på det hela taget accepterat filantropismen och lät undervisningen vid sin läroanstalt gå i dess anda, men han ansåg det synnerligen viktigt, att barnen fingo sin kunskap i lantlig” miljö. Han utnyttjade dc möjligheter till åskådningsundervisning, som naturen och landskapet erbjödo, och blev på så sätt banbrytare för både hembygds-undervisningen och arbetsskolemctoden. Han ansåg den kunskap mest värdefull, som barnen förvärvade genom självverksamhet, och stimulerade denna, särsk. i fråga om praktiska övningar. Hans läroanstalt kom även att verka förebildande i fråga om skolgymnastiken, genom att S. anställde Guts Muths som lärare och lät denne ut- veckla och pröva sina idéer om fysisk fostran vid skolan. S. menade, att uppfostraren i allm. måste söka sina disciplars fel i sin egen karaktär el. sitt sätt att uppfostra. Han reagerade också mot latin-herraväldet och ansåg praktiskt kunnande mera värt än förmåga att citera Ovidius. Sina tankar utvecklade han i flera uppskattade skrifter, som bl.a. utmärkte sig för satirisk skärpa och aforis-tisk klarhet: “Conrad Kiefer”(1796)och “Amci-senbiichlein”(1806;sv. övers.1897).— S:s skrifter äro utg. av bl.a. R. Bosse & J. Meycr(2bd,1886-88)och E. Wagner(2bd,1887).— Litt.: A. V. Petersson, “C. G. S. och hans pedagogiska idéer”(1925);O. Bastian, “Soziologie und Sozial-pädagogik bei C. G. S.”(1926).E.Bng.

Kategorier: idéer, läroanstalt, pedagogiska, salzmann, skrifter, undervisningen

Ruder, Gustaf,

Ruder, Gustaf, pedagog(1708—71).Efter studier i Lund och Greifswald öppnade R. o.1773 cn privatskola i Stockholm, vilken han upprätthöll till sin död. R. är en av dem, som framlagt de mest vägande inläggen i1700-talets svenska pedagogiska debatt. Med betonande av både samhälleliga och individuella aspekter hävdade han betydelsen av “snillevalet”, d.v.s. att alla lärjungar skulle ha sådan undervisning, som bäst svarade mot deras begåvningsutrustning, och att man fördenskull borde utföra anlagsprövningar. För att få pröva sina idéer vände han sig åtskilliga gånger till K.m:t och ständerna men fick avslag på sina framställningar. Sina idéer framlade R. i en rad skrifter, bl.a. “Anledning till snille-valet”(1737),”Offenteligit tal för Riksens högloflige ständer”(1739),”Ungdomens bepröfvande och val til näringsverkens förkofring i färderneslandet”(1741),”Anledning till läro- och näringsvärkens förbättring”(1749)och “Om rikets swåra öde, och huru det kan förekommas”(1766).— Litt.: N. G. Ohlson, “Det pedagogiska problemet i Sverige under frihetstiden och gustavianska tiden”(1939);A. Wiberg, “Bidrag till G. R:s biogr.” (i “Årsböcker i svensk undervisningshistoria”,66. 1943);D. Löfberg, “Det nationalekonomiska motivet i svensk pedagogik under 1700-talet”(T949)-E.Bng.

Kategorier: anledning, gustaf, idéer, pedagogiska, ruder, svensk

Franchi

Franchi [-ki], A u s o n i o, d.v.s. “fri italienare”, det namn, som den italienske filosofen Christoforo Bo na vi no(1821—91)antog, då han efter häftig inre kamp 1849lämnade den prästerliga banan för att ägna sig åt fri spekulation. Renouviers kriticism och dc positivistiska och skeptiska riktningarna, särsk. Giuseppe Fer-raris idéer, hade övat inflytande på honom. Ivrig och skarp polemiker och ledare av den kamplyst-na tidskr. “La Ragionc”, bekämpade F. också de spiritualistiska lärorna (“La filosofia delle scuole italianc”,1852)och (mera direkt i “La religio-ne del sccolo XTX”,1853,och “Il razionalismo del popolo”,1856)den positiva religionen. Hans filosofi kan sägas vara rationalistisk genom sin antidogmatiska och närmast kritiska karaktär. F. uppfattar emellertid som kunskapsfunktioner såväl förståndet (reflekterad, medelbar, abstrakt kunskap) som känslan (spontan, omedelbar, konkret kunskap). F. var prof. i filosofiens historia i Pavia och i Milano och förfäktade profana och demokratiska idéer. Under sina sista år återvände han till sin ungdoms tro och prästvigdes på nytt (“Ultima critica”,3bd,1890—93).L.L.

Kategorier: förståndet, franchi, idéer, kunskap, kunskapsfunktioner, uppfattar

Rietveld fri’tfelt],

Rietveld fri’tfelt], Ger rit Thomas, holländsk arkitekt (f.1888),huvudsakl. verksam i Utrccht. R var medl. i konstnärs- och arkiteklgruppen De Stijl under hela dess verksamhetstid 1917—27,och R:s såväl möbler (fr.o.m.1917)som byggnadsverk, bl.a. en guldsmcdsbutik(1920)och en villa(1923)i Utrecht, utgöra radikala och formellt extrema tillämpningar av gruppens idéer. R:s senare verk, bl.a. bostadshus i skelettkonstruktion i Utrecht(1930),äro mer sakligt betonade i anslutning till internationell funktionalism.S.Re.

Kategorier: fritfelt, gruppens, idéer, rietveld, tillämpningar, utrecht

Resonöx,

Resonöx, den person i ett teaterstycke (jfr Rollfack), som har till uppgift att föra det sunda förnuftets och den allmänna moralens talan, att teoretiskt försvara förf:s maximer el. att vara direkt språkrör för hans idéer.

Kategorier: förfs, försvara, idéer, maximer, resonöx, teoretiskt

Regulati’v, angivande

Regulati’v, angivande regel. —Fil.,särsk. i betydelsen “blott” regulativ, fiktiv (sc Fiktion), d.v.s. angivande icke något faktiskt el. grundläggande (konstitutivt) utan cn riktlinje (rättesnöre) för vår tanke; i denna mening äro Kants “idéer” regulativa.

Kategorier: angivande, idéer, mening, regulativ, regulativa, tanke

Nästa sida »

Sök artikel: