Zeus

Zeus [-éu-, sv. utt. sevs], Z e v s, grekernas högste gud och den ende, som med säkerhet kan sägas vara av indoeuropeiskt ursprung. Namnet Z. återfinnes näml. i lat.Ju’[>iter*och sanskr.DyCntsoch betyder eg. himmel. Z. är alltså himmelens, d.v.s. framför allt väderlekens gud, moln-skockaren och blixtslungaren, som de homeriska dikterna benämna honom, och han bor på de höga bergen, kring vilkas toppar molnen samla sig före ovädret. Som åskans och regnets gud hade Z. på många ställen kult, där stundom också väderleksmagi förekom, och han benämndes med olika epitet, pä olika platser. Den gamla föreställningen om Z. som den väldige åskguden med blixten i sin hand ligger också till grund för den äldre konstens framställning av Z., bäst representerad av bronsstatyn från Artcmision, ett av den äldre klassiska konstens yppersta bevarade verk (se bild vid Posei-don; huruvida denna staty föreställer Z. el. Posci-döh, är ovisst). — Gudavärldens konung hade Z. blivit redan i förhomerisk tid, och i eposet skildras alla de övriga gudarna som hans, visserligen ytterst självsvåldiga, underlydande, på samma sätt som den mykenske storkonungen kring sig hade en krets självrådiga vasaller. Zrs boning är Olympen,

Kategorier: bevarade, bild, konstens, verk, yppersta, zeus

Vafio,

Vafio, ort i Lakonien. Grekland, s. om Sparta, bekant för den mykenska kupolgrav, numera instörtad, som utgrävdes där1889.Betydande fynd gjordes, däribland två guldbägare med bildframställningar i relief, vilka höra till den minoiska konstens förnämsta alster (jfr bild 16å pl. vid I Egcisk kultur).

Kategorier: bildframställningar, förnämsta, konstens, minoiska, relief, vafio

Trubadu’r

Trubadu’r (fra.troubadour,möjl. av provens.trobaire,uppfinnare [av en melodi]), benämning på de ofta adliga provensalska tonsättare, diktare och musiker under 1100—1200-talen, vilkas stil direkt torde ha gett upphov till nordfransk trouvére-konst (sc Trouvére) och tysk minnesång*. Antalet till namnet kända t. uppgår till o.460 med cn sammanlagd repertoar om e:a2,600sånger; till dessa ha sammanlagt c:a260enstämmiga melodier bevarats av o.40kända tonsättare. T.-konstens ursprung är ej helt utforskat (jfr Provensalska litteraturen); förebilder därtill kunna ses i bl.a. arabisk-spansk och karolingisk kärlekslyrik. I melodierna kan man stundom spåra en viss påverkan från gregoriansk sekvensform. Enl. tidens uppförandepraxis kan man med ledning av bl.a. ikonografiska belägg förutsätta, att sångerna utfördes med stöd av instrument, som inledde, interfolierade och avslutade sångstroferna el. assisterade sångstämman ant. på hetcrofont maner (med smärre melodiska avvikelser) el. medelst kontrapunkteran dc mot-stämmor. Vid framförandet av sångerna biträddes t. av inslrumenlspelande jonglörer el. rnéneslrels. Frågan om l.-konstens musikaliska rytmik har varit föremål för livlig diskussion. Bland mera berömda t. kunna nämnas Guilhem IX av Poitou(1071—1127),Bcrnart de Venladorn(1145—95).Raimbaut de Vaqueiras(1180—1207),Bertran de Born (d.1215),Guiraut de Bornelh (i-75—1220;av samtiden kallad trubadurernas mästare) och Guiraut de Riquier(1254—92;”den siste trubaduren”).I överförd bet. betecknar ordet t. kärlekssångare. — Litt.: J. B. Beck, “Die Melodien der Troubadours”(1908);K. Nef, “Gcsang und 111 -strumeutalspiel bei den Troubadours” (i “Studien zur Musikgeschichte. Fcstschrift fur G. Adler”,1930);H. Besselcr, “Die Musik des Mittelaltcrs und der Renaissance”(1931—34)! H. Anglcs, “La musica a Catalunya fins al scgle XTTT”(1935).G. Reese, “Music in the Middle Ages”(1940;med bibliogr.); U. Sesini, “Le melodie trobadorichc…”(1942);J. Handschin, “Musikgeschichte im fJber-blick”(1948).Se även Trubadurpoesi.B.IIbs.

Kategorier: guiraut, konstens, musikgeschichte, provensalska, sångerna, trouvére

Stiftarbilderkallas

Stiftarbilderkallas vid i sht kyrkliga monument, altarverk o.d. avbildningar av de personer, som givit upphov till el. bekostat dessa arbeten. S. blevo under den senare medeltiden vanliga (i skulptur och måleri) och bidrogo till porträtt-konstens uppsving (se bild 17å pl. vid Klädedräkt). Ofta avbildas man och hustru med sina resp. helgon på ömse sidor om altarverket.

Kategorier: bidrogo, bild, konstens, porträtt, stiftarbilderkallas, uppsving

Snille

Snille (avsnälli äldre bet. klok; i äldre sv. med svagare innebörd: “begåvning” o.d.),psykol.,en dc vanliga måtten betydligt överskridande, ursprunglig och egenartad, på övningens och inlärandets väg ej uppnåelig form av andlig begåvning. S., som språkligt numera brukas i samma bemärkelse som orden geni och genialitet samt även betecknar person i besittning av dylik begåvning, yttrar sig företrädesvis i den levande intuitiva kraft, den förmåga av åskådlig och nyskapande fantasi, den friskhet och självständighet i uppslag och utformning, varom dess alster och insatser på konstens, vetenskapens, teknikens och det praktiska arbetets olika områden alllid vittna. 1 sin renaste form framträder s. på konstens och diktningens fält. För snillrika personer är vidare det instinktiva, mera “omedvetna”, av reflexion oberörda arbetssättet betecknande; bl.a. har Goethe starkt understrukit detta drag. Tillika höra stor andlig fruktsamhet och impulsivitet till s:s mera framträdande egenskaper; ofta yttrar sig denna produktivitet i fråga om ideer och skönhetssyner anmärkningsvärt tidigt i geniets liv, och den fortsätter i stormande tempo intill dess död (exempel: Mozart och Kierkegaard, delvis även Nietzschc). Genom originaliteten, vari särsk. Kant såg dess säkraste kännetecken, skiljer sig s. mest markant från t a 1 a n g e n*. Även däri består en olikhet, att s., i möts. till denna senare, sällan synes gå i arv. — Av åtskilliga psykiatrikcr och psykologer har s., ehuru på osäkra grunder, satts i samband med vissa former av sinnessjukdom och medfödd urartning, så bl.a. med fallandcsjukan (epilepsi*) och hysterien*. Dylika hypoteser, som överdriva vissa yttre likheter mellan det geniala och det sjukliga själslivet, ha framställts av bl.a. C. Lom-broso. P. J. Möbius och M. Nordau; de kunna emellertid anses bemötta redan med Kellgrens under Thorild-fejden fällda ord: “Man äger ej snille, för det man är galen”. Den likaledes vanskliga frågan om sambandet mellan s. och den omgivande geografiska, sociala och moraliska miljön har alltifrån abbc Dubos’ dagar livligt diskuterats mellan historiker, samhällsforskare och psykologer. De skarpast motsatta åskådningarna företrädas här av Taine, som ensidigt hävdar omgivningens och de kollektiva faktorernas bestämmande inflytande på geniet, medan omvänt Carlyle och Nietzschc förklara, att s. äro väsentligen oberoende av omgivningen och i stället forma och prägla denna. Intressanta och givande synpunkter till en typologisk betraktelse av den geniala begåvningen ha i senare tid anlagts av den tyske psykiatern E. Kretschmer; omfattande och synnerligen grundliga, på intelligensprövning och statistiska betraktelser vilande undersökningar över geniets både andliga och kroppsliga egenskaper ha i Amerika utförts av L. Terman och hans med-arbetarstab. — Litt.: P. Radestock, “Genie und Trrsinn” (1884); C. Lombroso, “Der geniale Mensch” (1890), “Genie und Irrsinn” (1887), “Ent-artung und Genie” (1894); Th. Ribot, “Essai sur 1′imagination créatrice” (1900); A. Herrlin, “S. och själssjukdom” (1903); F. Galton, “Genie und

Kategorier: begåvning, egenskaper, génie, konstens, nietzschc, snille

Sequoya

Sequoya [sikoåTa], uppfinnare av chcrokesindia-nernas alfabet (eg. stavelscskrift) (o.1760—1843).Son till cn vit man och en cherokeskvinna växte han upp inom moderns stam, då ännu helt orörd av europeisk kultur. Han förstod skriv- och läs-konstens betydelse för ett folks utveckling och utarbetade därför en stavelseskrift för cherokes-

Kategorier: europeisk, förstod, konstens, kultur, sequoya, skriv

Schultze-Naumburg

Schultze-Naumburg [ fo'ltS3-näu'mbork], Paul, tysk arkitekt och skriftställare (f.1869),deltog på1890-talet i Mimenen i den livliga rörelsen för konstindustriens uppryckning och 1907i grundandet av Deutscher Werkbund. S. har särsk. som skriftställare (med bl.a. “Kulturarbeiten”,9bd,1902 17)deltagit i den tyska konstens förnyelse vid sekelskiftet i anslutning till den nationella traditionen från tiden kring1800.På sin ålderdom

Kategorier: förnyelse, konstens, naumburg, schultze, skriftställare, tyska

Scheidt

Scheidt [Jait], Samuel, tysk tonsättare(1587 —1654),elev av Swcelinck i Amsterdam,1609 hov- organist i Halle,1621ärkebiskoplig hovkapellmästare. Hans mest betydande verk äro “Tabu-latura nova”(1624,nytr. av M. Sciffcrt 1892),innehållande framför allt koralvariationer men även andra verk för orgel, och den s.k. Görlitzta-bulaturen(1650)med utmärkta koralsättningar, avsedda att utföras som ledsagningar till församlingssången och som sådana trol. de första i sitt slag. S. kan betraktas som den nordtyska orgel-konstens fader, vilken som den förste förstod att konstmässigt bearbeta koralvisan för orgel. Av den samlade uppl. av hans verk ha utkommit5bd. — Litt.: Chr. Mahrcnholz, “S. S., sein Lebcn und Werk”(1924).B.L.

Kategorier: betraktas, konstens, nordtyska, orgel, scheidt, verk

Ruinerna

Ruinerna av ett doriskt tempel på Samothrake. den. Troligare är, att hon i h. handen hållit en krans. Statyn, som är ett av den hellenistiska konstens fullödigaste verk, torde ha skapats under 200-talet f.Kr. Se bild2å pl. vid Nike.[N.VJK.H.

Kategorier: fullödigaste, hellenistiska, konstens, nike, ruinerna, verk

L’art pour 1′art

L’art pour 1′art [la'r por la'r] (fra.), “konsten för konstens egen skull”, slagord för den estetiska åsikt, som hävdar konstens oberoende av tendens, moral och motiv. Självändamålet är dess värde, formens fulländning dess syfte. Satsen formulerades redan av V. Cousin men fick slagordets kraft först genom Th. Gauthier och hans krets. Jfr Eskapism. —■ Litt.: A. Cassagne, “La théorie de Part pour 1′art en France”(1906). de La Rue [da la ry'], Pierre, nederländsk tonsättare (d.1518),kapellsångare hos Filip I i Bryssel, fick 1501 prebende i Courtrai, där han avled. L. är en av de nederländska skolornas skickligaste kontrapunktiker, berömd för sin tekniskt mästerliga imitationsteknik; han skrev mässor, motetter, chansoner, “Stabat mäter”, “Salve regina” m.m.

Kategorier: avled, courtrai, konstens, lärt, pour, prebende

Nästa sida »

Sök artikel: