Weddellhavet

Weddellhavet [gedd’al-1 (efter J. Weddell), randhav av Atlanten, utgörande dess sydligaste del, mellan Väst- och Öslantarktis, ung.10—6o°v.lgd, i n. begränsat av Sydantillerna. W. är i allm.3,000—5,000m djupt; det största hittills uppmätta djupet är5,148 in och ligger s.ö. om Syd-Orkncy-öarna. Isförhällandena äro mycket ogynnsamma för sjöfart; sydligaste delen fylles av shelfis. I sht s.v. kusten är ännu föga känd. von Wedd’erkop |-kåp), Magnus, holstein-gottorpsk politiker(1637—1721),jur. prof. vid det nygrundade univ. i Kiel 1669,kallades1676till holstein-gottorpska hovet och kom snart att där intaga en ytterst inflytelserik ställning, högt betrodd av både hertig Kristian Albrekt och hans son Fredrik IV. vilken sistn. utnämnde honom till president i gehejmerådet. Efter Fredriks död började W:s position vackla, Görtz fann gehör för sin opposition mot W:s försiktiga ekonomiska politik hos adniinistratorn hertig Kristian August, och s 1 u11. blev W.1709arresterad och inspärrad i Tönningen; något användbart anklagelsematerial mot W. lyckades Görtz icke åstadkomma, men W. dömdes till döden, dock utan att det kom till någon exekution. När1714Tönningen kapitulerade för danskarna, frigavs W.; först efter Görtz’ fall erhöll han full rehabilitering(1719)och återinsattes i alla sina ämbeten.C.

Kategorier: görtz, hertig, holstein, kristian, sydligaste, weddéllhavet

SO 30-

SO 30- 29— Red. avsl.3% 54. livligt verksam bl.a. med att restaurera domkyrkan och ombesörja tryckning av kyrkliga handböcker.1515hämtade han Kristian II:s gemål i Nederländerna. Han råkade senare i onåd hos Kristian II, vilket tillskrevs Sigbrits inflytande, sammanträffade med Kristian i Nederländerna1521,då denne sökte gripa honom, och begav sig sedan till Rom, där han avled.LA. 2)Kristofer W., den föreg:s brorsons son, dansk rikshovmästarc(1525—iöoi), var1556—60länsman i Bergen, övervakade1561—67 Danmarks politik i Livland som rådgivare åt hertig Magnus, var senare länsman på Island och Gotland,1574 —89räntmästare samt1588—90medl. av Kristian TV:s förmyndarregering.1596blev W. rikshovmästarc, den förste efter Peder Oxes död. Han donerade1595ett kollegium till studenter, det alltjämt bestående W:s kollegium i Köpenhamn. — Litt: Biogr. av A. G. Hassö(1933).LA.

Kategorier: hertig, island, kollegium, kristian, länsmän, rikshovmästarc

Tuscher

Tuscher I to Par], Carl Marcus, tysk-dansk konstnär(1705—51).T. utbildades som målare i Nurnberg samt i Italien, där han också studerade arkitektur och grafisk konst, och blev, efter en vistelse i London,1743 anställd som hovmålare i Köpenhamn. Här utvecklade han en synnerligen flitig och högt uppskattad verksamhet i flera riktningar, varom hans i Kunslakademiets bibi. förvarade utmärkta teckningar vittna. Hans två stora målningar i Christiansborg förstördes vid eldsvådorna 1794och1884.I Roscnborgssaml. finnes en livfullt komponerad gruppbild av Kristian VI och hans familj. I Kunstmuseet hänger hans “Sapfo och Cupido”. T:s märkliga handskrift “Abecedario dell’ archite-tura civile”(1743)har aldrig utgivits (tillhör Kunst-akademiets Bibi.). — Litt.: Monogr. av M. Duc(1916).E.W.

Kategorier: bibi, familj, gruppbild, kristian, kunstmuseet, tuscher

Trolle,

Trolle, en av Sveriges äldsta och förnämligaste frälseättcr, med visshet känd från1300-talets början, besutten särsk. i Småland (bl.a. Bcrgkvara). En son till T.i), Jacob T.(1475—1546),erhöll genom stora jordförvärv i Skåne danska intressen och trädde i danske kungens tjänst, bl.a. som länsman i Kalmar 1505;en av hans söner var T.4),.från en annan stammade en ättegren, som, sedan ättens äldre svenska gren utslocknat1568,introducerades på svenska riddarhuset1689 med den från Danmark överflyttade ryttmästaren Arvid T.(1653 —98),far till den skånske jorddrottcn, överstelöjtnanten Fredrik T.(1693—1770),vilken stiftade cn rad fideikommiss för sina ättlingar, bl.a. Trollcnäs, Trollehohn, Trollcbcrg och Trollesund. Hans sonson, kammarherre Nils T.(1777—1827),farfar till T.5),blev1816friherre enl. RF §37.Den i Danmark kvarlevande ätten utdog1787.— Litt.: P. Sjögren, “Släkten T:s historia intill år1505″ (1944).C. 1)Arvid Birgcrsson T. (d.1505),son till riddaren Birger Trolle på Bergkvara i Småland. Bestämmande för T:s och hans ättlingars politiska inställning blev hans giftermål med Ivar Axelsson Totts dotter Beata, varigenom T. bands vid Axels-sönernas intressen och senare ärvde svärfaderns skånska gods. T. kom härigenom att omfatta en principiellt uuionsvänlig politik. Han innehade1481—87Nyköpings län,1493Stegeborgs och på1490-talet Borgholms län samt var lagman först i Östergötland, därefter i Tiohärad. T. är i viss mån den förste representanten för renässansens människotyp i Sverige; han uppges ha varit fritänkare och haft starka astrologiska intressen.E.Lö. 2) Erik Arvidsson T., den föreg:s son (d. o.1529),äktade en dotter till Filip Axelsson Tott och bands vid samma interskandinaviska intressen som fadern. T. blev1487mcdl. av rådet,1493lagman i Närke och senareiUppland, bekämpade1497Sten Sture d.ä., försvarade1501Stockholms slott mot Sturarna, drog sig efter dessas seger tillbaka från politisk verksamhet men återinträdde efter Sten Stures död i rådet och valdes1512till riksföreståndare efter Svante Nilsson. Sten Sture d.y. lyckades emellertid omintetgöra valet. T. arbetade därefter liksom T.3)för Kristian II och flydde efter dennes fördrivande till Danmark, där han sedan förblev.E.Lö. 3) Gustaf Eriksson T., den föreg:s son,ärkebiskop (o.148c?—1535).Efter studier i utlandet (Köln1511;Rom), varunder han förvärvat mag.-grad, valdes T., som1513blivit domprost i Linköping, till ärkebiskop efter Jakob Ulfsson1514.Följ. år invigdes han till ämbetetiRom, trots Sten Sture d.y:s ogillande; denne indrog1515biskopens län, Staket. T. samlade nu kring sig mot Sten Sture avogt sinnade herrar och trädde trol. även i förbindelse med Kristian II av Danmark. T. och hans anhängare kommo ej till rådsmötet i Tälge1516,varefter Sten Sture vände sig med vapenmakt mot T:s parti; från hösten1516belägrades T. påStakets slott, och Sten Sture fick stöd för sin kamp mot T. på riksmötena i Arboga och Stockholm1517,där han framlade sina anklagelser mot T. T. besökte själv mot lejd sistn. möte, där beslut om hans avsättning fattades. I dec.1517föll Staket, T. måste avsäga sig ärkebiskopsvärdigheten och fördes som Sten Stures fånge till Västerås; senare hölls han under bevakning på sin gård Ek-holmen.1520blev han fri genom Kristian II :s erövring av Sverige och verkade energiskt för Kristian. Sedan T., nu åter ärkebiskop, krönt Kristian4/n1520,framlade han Vitklagoskrift inför Kristian II mot Sten Sture och hans hjälpare.Härpåföljde rättegång och dom, som gav anledning till Stockholms blodbad8/u; T. satt själv i domstolen. T. var medl. av den av Kristian II tillsatta regeringen i Sverige och sökte som sådan utan framgång hejda Gustav Vasas resning.1521for han tillDanmark, där han stannade även efter Kristian II :s avsättning;1526uppsökte han dock denne i Nederländerna och deltog ivrigt i hans politiska verksamhet. T. förberedde Kristians tågmot Norge1531och deltog personligenikrigsrörelserna. Dansk fånge1532frigavs han genom sina fränders hjälp följ. år. I grevefejden deltog han bland Kristian II:;s anhängare och var som biskoppåFyn (från aug.1534)ett kraftigt stöd för sitt parti.I slaget vid Öxneberg i juni1535,där han förde med-befäl, blev han sårad och dog kort därefter. — Litt.: K. Ahlenius, “Sten Sture d.y. och G. T.1514—17″ (i”Hist. tidskr.”,1897);Greta Wieselgren,”Sten Sture d.y. och G. T.”(1949).LA. 4) Herluf T., den föreg:s kusin, dansk sjökrigare(1516—65).Efter studier i Wittenberg1536 —37togs T. i anspråk inom förvaltning och militärtjänst och hade betydande län. Under nordiska sjuårskriget dansk amiral besegrade han svenska flottan under Jakob Bagge1564och sårades dödligt i en strid mot Klas Kristersson Horn utanför Mecklenburgs kust1565.T., som var litterärt och historiskt intresserad, donerade jämte sin maka Birgitte Göye Herlufsholm till en skolstiftelse. 5) Nils Axel Arvid T., friherre, godsägare, politiker(1859—1930),innehade Trollenäs’ fideikommiss från1891,slutl. överhovjägmästare1921;(konservativ) led. av F.k.1895—1913; ordf. i Malmöhus läns hushållningssällskap1917—30. 6) Eric Birger T., den föreg:s bror, ämbetsman, politiker(1863—1934),kansliex. i Lund1886,i diplomattjänst s.å., i:e sekr. i Utrikesdep. och kammarherre1894,le-gationssekr.1897och legationsråd1900i Berlin, kabincttssekr.I9°3—°5> envoyé i Köpenhamn s.å.7/n1905ingick T. som utrikesminister i Staaffs i :a ministär och bekräftade som sådan redan tidigare dokumenterad diplomatisk skicklighet samt visade ett för dåv. svenska förhållanden ovanligt verklighetssinne i utrikespolitiska frågor, allt i förening med personlig självständighet. Som en protest mot Staaffs kamppolitik gentemot F.k. avgick T.16/s1906jämte krigsministern Tingstcn och framkallade därmed den kris, som ledde till ministärens fall. T. kvarstod som utrikesminister i den följande Lindmans i:a ministär till17/s1909,då han jämte Petersson i Påboda och G. Roos utträdde på gr. av från regeringsmajoriteten avvikande uppfattning ang. tolkningen av §46RO. Envoyé i Berlin, Miinchen, Dresden och Karlsruhe1909—12,landshövding i Östergötlands län och ordf. i länets hushållningssällskap1912—30,riksmarskalk1930— 34anlitades T. alltjämt för krävande utrikes- och handelspolitiska förhandlingar; bl.a. deltog han på sommaren1915i handelsunderhandlingar med engelska delegerade och var1915—19ordf. i Statens handelskommission. — G.1893m. T.7).Th. 7) Augusta Charlotta Alice T., f. Gylden-stolpe, den förcg:s hustru(1872—1953).T. var ivrigt filantropiskt verksam. Förutom ett antal reseböcker från i:a världskriget och mellankrigstiden utg. hon “En bok om Östergötland” (1915)samt sina minnesanteckningar “De voro ett lysande följe”(2bd,1944).

Kategorier: danmark, intressen, kristian, sten, sture, svenska

Tott, dansk-svensk adlig ätt,

Tott, dansk-svensk adlig ätt, om vars ursprung sc Thott. Nedannämndc T.i) var far till de9s.k. Axelssöncrna*, bland vilka märkas T.2)—5).Av dessa blev T.3)genom sin äldre son, riksrådet Erik Åkesson T. (nämnd 1457—94),stamfar för adliga ätten T. af S k e d e b o, introducerad1625,utslocknad1659,och genom en yngre son för grev-liga ätten T., i det att cn dennes ättling, T.9),på gr. av faderns förtjänster1652 upphöjdes i grevligt stånd; den sistn. slöt själv den grevliga ätten. 1) Axel Pedersson T., riksråd (d.1446el.1447),namnes som väpnare1390,blev sannolikt1397vid Eriks av Pommern kröning riddare och framträder sedan vid upprepade tillfällen på framskjutna poster, bl.a.1428anförare på flottan under kriget med Hansan och från1415länsman på Var-berg. 2) Olof Axelsson T., den förog:s son, niarsk (d.1464),riksråd senast1435,en av dem, som1438hänvände sig till Kristofer av Bayern, därefter högt i gunst hos denne, riddare, länsman på Aalholm och några år marsk. Han spelade senare en framskjuten roll i händelserna på Gotland1448—49och förblev till sin död länsman i Visby, varifrån han hänsynslöst bedrev kapcricr och vållade i slit hanscstäderna mycket avbräck. 3) Åke Axelsson T., den föreg:s bror, riksråd (d.1477),riddare antagl. vid Kristofers av Bayern kröning, efter fadern länsman på Varberg, som han hade i pant, deltog under1450-och1460-talen i en rad stormannamöten. Nära befryndad med den svenska adeln och innehavare av stora gods i Sverige väckte han Kristian I:s misstro och synes o.1467ha mist Varbergs län; allt hans gods lilldöm-des1469danska kronan men återställdes1472tilllika med hans pantcgods i Halland och Varbergs län, vilkas slutliga öde skulle upptagas till doms; T. behöll dem i varje fall till sin död.C. 4) Erik Axelsson T., den förcg:s bror, riksföreståndare (d.1481),uppträdde i början av1440-talet i tjänst hos sin släkting på mödernet, den svenske marsken Karl Knutsson Bonde, blev riddare1441,deltog efter Karl Knulssons tron-bestiguing i Magnus Grens Gotlandscxp., var en av de svenska rådsdelegaterna i Halmstad1450,fällde som en av kung Karls tromän dom över Magnus Gren1453och var kungl. hövitsman på Nyköpings slott1451—66.Vid ärkebiskop Jöns Bengtssons uppror1457fängslades T. av konungen men lösgavs åter och var i mars1457riksföreståndare jämte ärkebiskopen. Vid Kristian I:s hyllning som svensk konung s.å. blev T. kungl. riks-hovmästare och hövitsman på Viborg samt senare på Tavastehus. Han bekämpade Karl Knutsson1464men störtade1466Jöns Bengtsson från riks-föreståndarskapet, efterträdde denne och hyllade1467kung Karl, sedan en brytning inträffat mellan kung Kristian och Axclssönerna. Efter Karl Knutssons död1470lanserade T. sin unge släkting Sten Sture som riksföreståndare. Samtidigt drog han sig tillbaka från Nyköpings län och koncentrerade sig på Finland, där han utom Vi-borgs och Tavastehus län tidvis innehade Åbo län. T. var en duglig länsstyresman, anlade slottet Olofsborg och sökte draga den ryska handeln till Viborg.E.Lö. 5) Ivar Axelsson T., den föreg:s bror, riksråd (d.1487),förvaltade efter faderns död Varbergs län jämte T.3)och övertog faderns förlä-ningar Gärds och Villands härader i Skåne med staden Vä och fädernegården Lillö; förläningarna övergingo till pantlän liksom det av T. nyförvär-vade Sölvesborg. T. blev efter den svenska invasionen i Skåne1452danskt riksråd och verkade som danskt sändebud vid fredsmäklingar1453ochI455>T4Ö4blev han efter brodern Filips död länsherre på Gotland och ingick1466giftermål med Karl Knutssons dotter Magdalena. Denna giftermålsförbindelse kom att bli av avgörande betydelse för T:s och hans bröders politiska verksamhet. T. stödde T4)vid dennes övertagande av makten i Sverige; vid den1467inträffade brytningen med kung Kristian miste han sina skånska pantlän men besegrade ärkebiskopen Jöns Bengtsson och bidrog genom sitt militära ingripande väsentligt till Karl Knutssons återinsättande. T. var urspr. designerad till riksföreståndare efter Karls död men stödde av hänsyn till folkopinionen i Sverige Sten Stures kandidatur1470.Efter freden med kung Kristian1472återfick han sina skånska pantlän; han innehade i Sverige Visborg med Gotland och Stegeborgs län. Gotland hölls enl. försäkran av1476kung Kristian till banda. Efter bröderna Eriks och Laurens’ död1481—82erhöll T. även Tavastehus’ och Viborgs län i Finland. Hans makt hade nu vuxit till en för den svenske riksföreståndaren hotande omfattning.1483träffades en överenskommelse mellan Sten Sture och T., att den senare skulle, utbyta Viborg och Tavastehus mot Öland.1487angrep Sten Sture Borgholm; T. flydde till Gotland, som han lämnade till kung Hans, varefter han blev tvungen att uppge sina svenska län till Sten Sture. Han drog sig tillbaka till Lillö och dog redan i okt.1487. —Litt.: K. Fabricius, “En nordisk lensmands liv i det15:e århundrede” (i “Hist. tidskr.”,1904).E.Lö. 6) A k e Hansson T., sonson lill T.3),riksråd (d.1510),son till riksrådet Hans Åkesson T. och Christina Eriksdotter Gyllensticrna, skrev sig till sin ärvda gård Bjurum i Västergötland och var efter Sturarnas uppror mot kung Hans1501de förras hövitsman i Västergötland med residens i kungsgården Ettak.1504blev T. riksråd,1507hövitsman i Örebro län. Den duglige och ridderlige T. företog vintern1506ett framgångsrikt härjningståg in i Skåne och stupade1510på ett liknande tåg vid Fantehålan nära Örkelljunga.E.Lö. 7) Claes Åkesson T., den förcg:s kusins son, krigare (d.1590).Under Erik XIV:s regering användes T. på åtskilliga poster, framför allt i Estland som kungl. kommissarie, vistades därefter i Finland och blev1570åter kommissarie över krigsfolket i Estland.157071deltog han i Revals försvar mot ryssarna, förde1572befäl i kriget mot ryssarna, slog1573en mångdubbelt överlägsen här i närheten av Lode och uppträder i Estland ännu1575.T., som sedermera blev ståthållare i Finland, deltog i mötet i Rcval1589,drabbades av Johan IILs onåd och skildes1590från rådet, dit han åtm. sedan1575med säkerhet hört.LA. 8) Åke Henriksson T., den föreg:s sonson, riksråd(15981640),var son till Erik XIV:s dotter Sigrid i hennes i:a gifte. T., som var känd för okuvlig tapperhet och högt skattad av sin kunglige kusin. Gustav II Adolf, blev1625överstelöjtnant vid finska rytteriet,1627överste,1630generalmajor av kav. och riksråd,1631fältmarskalk och beledsagade1633Gustav Adolfs lik till Sverige men måste därefter på gr. av sjukdom lämna tjänsten. 9) Claes Åkesson T., den föreg:s son, greve, riksråd(163074),hemkom från utrikes resor1651och tillvann sig snabbt drottning Kristinas synnerliga gunst, blev greve1652,överstekammar-herrc och kaptenmajor vid Livgardet1653,riksråd s.å., rikskansliråd1654.Under Karl X Gustav blev T. generallöjtnant1656,riksslallmästare1657,deltog i polska kriget och utmärkte sig vid Köpenhamns belägring1659,tillhörde under förmyndarregeringen det franskvänliga partiet och var166t—62ambassadör i Paris,1664—65överståthållare i Stockholm, blev1665fältmarskalk och generalguvernör i Livland och kvarstod i sistn. egenskap till1672,då han ånyo blev ambassadör i Paris, där han efter två års vistelse avled.C.

Kategorier: karl, kristian, kung, riksråd, sten, sverige

Takki, Uuno Kristian, finländsk

Takki, Uuno Kristian, finländsk politiker(1. 1901),ekon. kand.1927,jur. kand.1936,jur. lic.1949,ekon. heders-dr 1950;led. av riksdagen (so- cialdemokrat)1945—52.T. var rektor för Kon-sumtionsandelslagens centralförbunds (KK:s) an-delshandclsskola1928—38 och stadsdir. i LahliJ938—42.Sistn. år blev han verkst. dir. i Osuustuk-kukauppa (OTK). Han var handels- och industriminister1942—44och1946—50,undervisningsminister1944—45och bitr. folkförsörjningsminister1945—46.S.Br;R.R.

Kategorier: ekon, finländsk, känd, kristian, takki, uuno

Parisfreden

Parisfreden s.å. Genom freden i Kiel 14/i 1814nådde han sitt mål, Norge var åter ett med Sverige förenat kungarike. Karl Johan avstod från alla införlivningsplaner, och Norge utlovades en fri författning under norska mäns medverkan. Under hans frånvaro våren1814 framväxte emellertid i Norge en stark nationell proteströrelse mot Kieltraktaten, ledd av den danske ståthållaren där sedan1813prins Kristian Fredrik, sedermera konung Kristian VIII av Danmark. Man lovade varandra att kämpa för Norges självständighet (notabelmötet på Eidsvoll18/2,högtidlig ed i kyrkorna **/*), Kristian Fredrik utnämnde ett regeringsråd, och man sökte, ehuru förgäves, stöd hos England. Kronan på verket var riksförsamlingen på Eidsvoll10Ai—20/s 1814,dåSyttcndemat- el.F.idsvollsgrnndloi’enantogs, samma dag som Kristian Fredrik valdes till konung (17/u).Tjuni kunde den hemvände Karl Johan ingripa, han förmådde Kielfredens garanter att sända medlare till Norge, vilket emellertid icke kunde förhindra krigsutbrottet(28/7).Efter föga mer än14dagars överlägsenhet i fält för svenskarna ingingos vapenstilleståndet och konventionen i Moss “A», vilken sistn:s viktigaste bestämmelser voro, att Eidsvollsgrundloven skulle förbli grundlag med de ändringar, som påkallades av föreningen med Sverige, att Kristian Fredrik skulle nedlägga regeringen, t.v. i regeringsrådets händer, samt att ett urtima storting skulle sammankomma senast inom de första8dagarna av okt. för att förhandla om unionsvillkorcn med av svenske konungen utsedda kommissarier.7/iosammanträdde detta storting, som2n/ioefter många stridigheter och hot från svensk sida gick med på unionen.28/ioavreste äntligen Kristian Fredrik,V11utfärdades den nya grundlagen, samtidigt med att KarlXIIIförklarades för Norges konung.Ien särskild riksakt av %1815(antagen av stortinget’ilhs.å.) intogos vissa gemensamma stadganden av dynastisk natur, rörande krig och fred samt s.k. sammansatt statsråd*. Den fick grundlags natur i Norge men ej i Sverige.

Kategorier: fredrik, konung, kristian, natur, norge, sverige

Efter kung Kristofers

Efter kung Kristofers död valdes Karl Knutsson Bonde(1448—57, 1464—65, 1467— 70)till konung av S., medan Kristian I av ätten Oldcnburg erkändes som konung i Danmark och Norge. Karls regering blev stormig, uppfylld av ständiga strider med en aristokratisk fraktion under ärkebiskop Bengt Jönsson Oxenstierna och med kung Kristian I. Två gånger måste han nedlägga kronan; ena gängen vann konung Kristian 1(1457—63)för en tid erkännande i S., men Karl Knutsson allierade sig med en svensk-dansk adelsfraktion, ledd av Axelssönerna Tott, och med deras hjälp återvann han kronan. Vid hans död lyckades Axels-sönerna behålla ledningen, och deras frändc Sten Sture d.ä. blev erkänd som riksföreståndare 1470.Han stöddes utom av Axelssöucrna av Stockholms borgerskap samt bergsmännen, medan en annan svensk aristokratgrupp förband sig med Kristian T.1471 besegrades dc sistn. vid Brunke-berg i Stockholm. Segern åtföljdes av en viss nationell rörelse, som bl.a. tog sig uttryck i nedskärandet av det tyska inflytandet på de svenska städernas förvaltning och i grundandet av Uppsala univ.1477.Ett principbeslut1483att återställa unionen ocli välja Kristian I:s son Hans till konung lyckades Sten Sture länge förhindra, men han invecklades i ett krig med det numera av Moskvas storfurstar enade Ryssland och råkade i samband därmed i tvist med rådet och sina främsta medhjälpare.1497erkändes Hans(1497 —1501)som svensk konung. Sedan enighet återställts inom Sturepartict, blev dock Sten Sture redan1501åter riksföreståndare, som sådan efterträdd av Svante Nilsson(1504—12)och av dennes son Sten Sture d.y.(1512—20).Medan Svante Nilsson eftersträvade att regera i samförstånd med rådet, vilket mot slutet av hans regering icke lyckades, sökte Sten -Sture d.y. att systematiskt utbygga sin egen maktställning och uppnå konungavärdighet. Han hade till motståndare dels den danska kungamakten, som under Kristian II antog ny gestalt och i förbund med det växande borgerskapet sökte skapa en centralistisk ämbets-mannastat, dels en oppositionell rådsaristokratisk svensk fraktion, ledd av ärkebiskop Gustav Trollc. Två danska landstigningsexpeditioncr slogos tillbaka1517och1518,och Gustav Trollc, som samarbetat med Kristian, förklarades avsatt av en riksdag i Stockholm1517.Detta medförde påvlig bannlysning av Sten Sture och hans anhängare. Kristian II erhöll i uppdrag alt verkställa straffet och bröt1520landvägen in i S. samt besegrade svenskarna. Sten Sture d.y. sårades till döds. Från Stockholm fortsatte hans änka Kristina Gyl-lensticrna motståndet men kapitulerade mot löfte om amnesti. Men S. var denna gång ett erövrat land, och Kristian handlade därefter. Han lät s.å. en riksdag förklara honom som arvkonung till S. Då Gustav Trolle vid kröningen yrkade straff på sina vedersakare, lät Kristian efter en kättarpro-cessR/it 1520avrätta ett hundratal av Sturepartiets ledande män. Det är omdiskuterat, om Stockholms blodbad främst skall tolkas som en blodig slutuppgörelse mellan de två stridande svenska partierna el. som etl försök av Kristian II att bryta svenskarnas motståndskraft. Säkert är, att varken den mot Sten Sture oppositionella svenska stormannafraktionen el. den unionella konungamakten skördade vinst av dådet. Snarast blev Stockholms blodbad den direkta anledningen till unionens slutgiltiga sammanbrott.

Kategorier: gustav, konung, kristian, sten, sture, svensk

Iliana

Iliana (d.1495),dotter till Erengisle Gädda,2) 1504 Metta Ivarsdotter Dyre, änka efter norska riksrådet Knut Alfsson. — Litt.: C. G. Styffe, “Bidrag till Skandinaviens historia samlade ur utländska arkiv”,4—5 (1875—84);G. Carlsson, “Hemming Gadh” (1915).E.Lö. 3)Sten Svantes son S. (Sten Sture d.y.), den föreg:s son, riksföreståndare (o.1492— 1520),var riddare 1499och deltog1510i liibec-karnas härjningståg mot Danmark, varvid hans uppträdande erhöll goda vitsord. S.å. efterträdde han den stupade Åke Hansson Tott som hövits-man i Örebro län och övertog försvaret av Västergötland.1511stred S. vid Bohus mot kung Kristian II. Efter faderns död syntes riksförcstån-darskapet skola gå S. ur händerna, då rådet i stort sett var enigt om att välja Erik Trolle till detta ämbete. S. lyckades emellertid korsa rådets beräkningar, då hövitsmännen på flera av rikets viktigaste slott, i främsta rummet Stockholms, voro tillsatta av hans fader och höllo slotten till S:s disposition. Förutom den militära makt, som S. därigenom erhöll, kunde han lita på allmogens bevågenhet. På ett rådsmöte i Stockholm1513vann han också rådels stadfäslelse på sitt riks-föreståndarskap. S. tog nu makten i landet och befäste sin ställning genom hänsynslösa åtgärder; han satte in sina anhängare som hövitsmän i Västergötland och Finland, i det senare fallet i direkt strid mot en tidigare förläning. S. fullföljde de äldre Sturarnas politik alt neutralisera rådets inflytande med allmogen; det allmänna riksmötet kom i hans tid att spela cn mera central roll äu tidigare. 1 sina regeringsvärv stödde sig S. på sitt kansli, där sekreterarna och särsk. kanslern Peder Jakobsson utövade stort inflytande. Hans regering i Sverige blev fylld av inre stridigheter, särsk. sedan Gustav Trolle1515efterträtt Jakob Ulfsson som ärkebiskop. Ehuru från början gynnsamt stämd mot Trolles val kom S. redan vid dennes ankomst till Sverige efter ämbelsinvigningen i Rom i bitter tvist med honom, trol. i samband med försök från S:s sida att indraga Stakets län till Kronan. Redan1516inträffade öppen brytning mellan S. och hans fiender inom rådet; S. lät fängsla flera av dessa och belägrade ärkebiskopen på Staket. Trolle och hans män hade emellertid hjälp att vänta från unionskonungen Kristian IT. Sedan förhandlingar om dennes antagande i Sverige1515och1517blivit resultatlösa, gick Kristian till angrepp mot S. och sände1517cn flotta till Stockholms skär; cn landsatt armé besegrades av S. vid Vedla. Ärkebiskopen måste nu kapitulera och avsattes genom allmänt riksmötesbcslut s.å. från sitt ämbete. S. lystes på gr. av sina intrång i kyrkans rätt i bann av ärkebiskopen av Lund1517.Följ. år förnyade kung Kristian sitt angrepp men besegrades vid Brännkyrka.1520företog unionskonungen ett stort anlagt angrepp; hans här ryckte in i Västergötland och möttes av S. på Åsundens is. T slagets början blev S. sårad av cn kanonkula. Han lät föra sig till Stockholm men dog under färden på Mälarens is. — S. var från1511g.m. Kristina Nilsdottcr Gyllcnsticrna. Han har i tidigare historieskrivning starkt idealiserats, men nyare forskningar ha påvisat hans hänsynslöshet och maktsträvan. Hans och hans an- hängares tydliga ambition att återuppliva det nationella konungadömet till förmån för S. och hans ätt ledde tillStureväldets sammanbrott och banade samtidigt väg för Gustav Vasas konunga-döme. — Litt,: G. Carlsson i “Scandia”,1929.G. Weslin därst.,1948—49;S. U. Palme, “Riks-föreståndarvalet1512″ (1949);Greta Wieselgren, “S.S.d.y. och Gustav Trolle” (s.å.).E.Lö. 4) Svante Stensson S„ den föreg:s son(1517—67).Då S. under utrikes resa1534vistades hos hertig Magnus av Sachscn-Laucnburg, bragte liibeckarna honom i sitt våld och sökte utnyttja honom mot Gustav Vasa i grevefejden; han vägrade uppträda mot den svenske kungen och lös-gavs först1536.Förmäld med Märta L e i j o n-h u f v u d, syster till Gustav Vasas andra gemål, blev S. sedan cn framträdande person bland de svenska stormännen, var medl. av riksrådet, förde militära befäl, bl.a. i Dackefej-den, och hade stora för-läningar (Läckö län). Erik XTV utnämnde honom till greve1561,och redan1560namnes han marsk.1562blev han gubcrnator (ståthållare) i Re-val och kvarstod som sådan till maj1564.Som bärare av namnet S. var han föremål för Erik XTV:s misstankar, måste avge förpliktelse-dokument till konungen och fängslades våren1567samt ställdes till svars inför konungens nämnd för förrädiska stämplingar, vari han påstods vara delaktig. Efter en första benådning blev han dräpt vid Sturemorden*. — Litt.: Biogr. av W. E. Svedelius (i “Svenska akad:s handlingar ifrån1796″, 51, 1876).LA. 5) Magdalena S., den förcg:s dotter(1539 —1610),g.m. Erik Gustafsson Stenbock (sc d.o.4). 6) N i 1 s Svan tes son S., den föreg:s bror (d.1567).S. förde1561Erik XIV:s bud till drottning Elisabet av England och innehade militära befäl under nordiska sjuårskriget. I slutet av1565mottog han vissa uppdrag betr. räfst med väslgölabönderna och krigstjänst under Nils Boijc. Då han ej verkställt dessa, ställdes han1566inför konungens nämnd, dömdes för att ej ha fullgjort sina instruktioner och måste företa ett skymfligt intåg i Stockholm. S.å. sändes han till Lothringcn för att skaffa slutgiltigt besked om Erik XIV:s där förda frieriförhandlingar, återvände i maj1567och blev omedelbart fängslad samt dräptes24/s av konungen och hans drabanter (sc Sturemorden). — Litt.: R. Eländer, “N. S. och Västgötaräfsten” (i “Hist. studier tillägnade L. Stavenow”,1924).LA.

Kategorier: angrepp, erik, gustav, kristian, litt, militära

Stockholms blodbad, vedertagen benämning

Stockholms blodbad, vedertagen benämning på de avrättningar, som Kristian II lät utföra i Stockholm8/n och%i1520.Sedan denne slagit Sten Sture d.y:s trupper, höll han i sept. sitt intåg i Stockholm, kallade samman ett riksmöte och lät kröna sig Vit.7/n framfördes från ärkebiskop Gustav Trolle inför Kristian klagomål över de “kättare”, som under ledning av den avlidne Sten Sture d.y. förföljt honom o.a. kyrkans män under de sistförflutna åren. Bland de anklagade voro Sten Stures änka och många av hans anhängare, bl.a. Stockholms stad. Följ. dag är det aktstycke daterat, vari domen fastställdes med anledning av vad som framkommit föreg. dag; det är utfärdat av en andlig domstol på14 personer med ärkebiskopen i spetsen, men cj beseglat av mer än8.Det innehåller cn dom för “uppenbart kätteri” över Sten Sture och hans anhängare. Under det juridiska förfarandets lopp hade även framkommit det “sam-mansvärjelscbrev”, vari Sten Sture och hans anhängare 1517förbundit sig alt bryta ned Staket och aldrig mer ha Gustav Trolle som sin ärkebiskop. — Redan8/n, samma dag som “sentcn-tian”, domen, är daterad, började en rad avrättningar, ehuru Kristian II ett par månader tidigare utfärdat allmän amnesti. Dessa avrättningar drabbade, av ej slutgiltigt utredda grunder,2biskopar, Mattias av Strängnäs och Vincent av Skara, vidare flera svenska herrar, bl.a. Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Erik Johansson Vasa, samt ett40-tal borgare från Stockholm. Blodbadet fortsatte%ioch drabbade även flera “herremännens tjänare”. Mellan80och ioo personer torde ha avrättats. De döda kropparna jämte Sten Stures uppgrävda lik brändes därefter på ett bål, såsom med kättares kvarlevor fick ske. Vid exekutionernas början hade cn person i konungens närmare omgivning, Didrik Slag-heck*, särsk. framträtt, enl. vad bödeln berättat. — S. är ett av de i nordisk, både dansk och svensk, historieskrivning livligast debatterade problemen. Härvid har diskussionen rört sig kring källkritiska frågor (vilken är huvudkällan vid händelsernas rekonstruktion: domsurkunden el. cn senare avgiven relation av3svenska prästmän, vilkens tendens låter sig fastställa?) och rättshistoriska problem (kätterifrågans betydelse vid domens fällande och avrättningarnas utförande). I överensstämmelse med vad som varit brukligt vid diskussionen av liknande historiska frågor, har även skuldfrågan övervägts, och olika forskare ha velat tilldela kungen, Didrik Slag-heck el. Gustav Trolle huvuddelen av ansvaret för den brutna amnestien. Bland den rikhaltiga litteraturen må anföras: C. F. Allén, “De tre nordiske Rigcrs Historie1497—1536″, 3 (1867);C. Paludan-Miillcr, “De förste Konger af den

Kategorier: anhängare, gustav, kristian, sten, stockholms, sture

Nästa sida »

Sök artikel: