Yourcenar

Yourcenar | jorsana’r], Marguerite, fransk författarinna (f. 1903). Y., som är kosmopolitiskt inställd och mycket berest, kännare av (irekland och Italien, under 2:a världskriget föreläsare i litteratur vid ett college i staten New York, har skrivit studier över antik kultur, reseskildringar, skådespel och romaner. Hon är anglosaxiskt inriktad och har översatt Henry James och Virginia Woolf. Hon förhåller sig kritisk till senare riktningar i fransk litteratur, särsk. existentialismen i dess sartreska form, för henne uttryck för tidens upplösningstendenser. Y. har bl.a. utgivit “Denier du réve” (1934), där hon ger bilder från italienskt liv under slutet av 1920-talet, “Les nouvcllcs orien-tales” (1937), “Les songes et les sorts” (1938), en drömanalys, byggd på egna erfarenheter, samt romanerna “La nouvelle F.urydice” O931), “Le coup de grace” (1939) och “Les mémoircs dTTad-rien” (1951; sv. övers. 1953), en historisk skildring med kejsar Hadrianus som huvudperson och med anspelning på vår egen tid, Y:s förnämsta verk, internationellt beaktat.E.

Kategorier: drömanalys, fransk, litteratur, songes, sorts, yourcenar

Vedanga

Vedanga (till sanskr.veda*ocha»ga,lem; bi-hang, appendix), indisk beteckning för ett system av hjälpvctcnskaper för det inhemska Vcda-studiet. V. äro till antalet 6:fik fä,prosodi,chandas,metrik,vyäkarana,grammatisk analys,nirukta,ordförklaring, “etymologi”,kalpa,offerritual, ochjyutisa,astronomi och kalcndcrväsen. Liksom Veda-stof-fet i övrigt förmedlades V. länge uteslutande på muntlig väg och fixerades slutl. i sutra-form (se Sutra). Av denna litteratur ha bevarats dc s.k.präticäkhyatill “Rigveda”, som närmast böra hänföras under den första av de ovannämnda spe-cialdisciplinerna, samt ett antalkal pasutra’s;en avläggare av »nVnk/a-litteraturen är Yaskas* “Nirukta”.C.F.

Kategorier: litteratur, nirukta, slutl, sutra, véda, vedanga

Veda

Veda (sanskr., cg. velande, kunskap; särsk. helig, sakral kunskap), i Indien beteckning för de4s.k. samhitas, Rigveda, Sam a v ed a, Yajurveda och A t h arvaved a, bramanis-mens som kanoniska ansedda religiösa skrifter. I indisk litteratur namnes dessutom cn5:e samhita, den s.k. 11 i h a s a v c d a (sanskr.itihäsa,berättelse, legend), vilken, om den över huvud funnits, kan antagas ha omfattat det material av sagor och legender, som legat till grund för “Mahabha- rata” och övrig indisk episk och berättande litteratur. På gr. av V.-stoffets långa traditionshistoria på muntlig väg ha ett flcral traditionsriktningar cl. “skolor” utbildats, inom vilka varierande former av texttraditionen uppstått, av vilka endast ett fåtal fullständigt bevarats till vår tid; till V. räknas då de förklarande el. kommenterande tillägg(parifista),anvisningar för den heliga textens praktiska användning vid ritualen(prayuga)och sammanfattningar(paddhati),ofta i form av minnesverscr(kärika),som urspr. hörde till resp. skolors pedagogiska apparat. Däremot räknas ej till V. de s.k. Vcdanga*. Med ve di sk litteratur (jfr Indien, sp.293f.) förstås i Västerlandet ofta sammanfattningen av det äldsta forn-indiska textbeståndet, d.v.s. samtliga V.-, Brah-mana-, Aranyaka-, Upanishad- och Sutra-texter. För hinduerna utgöra dc4förstn. i nedstigande linje komplement till varandra och räknas upa-nishadcrna till Vcdanta*. Senare användes ordet V. ofta för att beteckna en cncyklopedisk sammanfattning av en viss disciplin, t.ex.Äyurveda(eg. livsvetande), beteckning för sammanfattande framställningar av den indiska medicinen,Gan-dharvavida,beteckning för dyl. av den indiska musiken etc. — Se vidare spccialartiklar. — Litt.: H. Oldenberg, “V.-forschung”(1905);”Främmande religionsurkunder”, utg. av N. Söderblom, i(1908);M. Wintcrnitz, “Geschichtc der indischen Literatur”,1 (2Ausg.1909).C.F.

Kategorier: indien, indisk, indiska, litteratur, räknas, véda

Walli’n, Georg August, finländsk orientalist

Walli’n, Georg August, finländsk orientalist och forskningsresande(1811—52),doc. i orientalisk litteratur vid Helsingfors univ.1839,reste 1843—49i Syrien, Palestina, Arabien och Persien och blev1851 prof. i orientalisk litteratur i Helsingfors. På gr. av W:s tidiga död fingo andra bearbeta och utge hans anteckningar från dessa resor. H. Kellgren har i “Zeitschrift der Deutschen morgenländischen Gesellschaft” redigerat resultaten av W:s språkliga undersökningar, S. G. Elm-gren har utg. hans “Reseanteckningar från Orienten åren1843—49″ (4bd,1864—66)och K. L. Tallqvist “Bref och dagboksanteckningar”(1905;jämte biogr.).O.Walli’n, K. V., historiker, politiker, se Voionmaa. Vall’inkoski [-kå-], fors i floden Vuoksen, Sovjetunionen; längd120m, fallhöjd5,8m, mcdelvat-teneffekt29,800hkr. V. ligger helt invid den nya riksgränscn inom det område, som av Finland i freden i Moskva1940och vapenstilleståndet1944avträddes till Sovjetunionen. Dess vattenkraft har utnyttjats av ryssarna vid utbyggandet av Enso kraftverks kapacitet.

Kategorier: helsingfors, litteratur, orientalisk, orientalist, sovjetunionen, wallin

Nuova antologia fnoå’va antålåji’al, italiensk halvmånadsskrift

Nuova antologia fnoå’va antålåji’al, italiensk halvmånadsskrift för litteratur, vetenskap och konst, grundad i Florens 1866,sedan1878 utg. i Rom; nuv. utg. är Antonio Baldini (f.1889),red. Mario Ferrara, litteratur- och konsthistoriker (f.1897).

Kategorier: antålåjial, fnoåva, halvmånadsskrift, italiensk, litteratur, nuova

Nutidsorientering utanför läxboken,

Nutidsorientering utanför läxboken, en av “Dagens nyheter” och SSUH 1939 startad tävling mellan ungdom från högre skolor. Deltagarna skola vid en för hela landet gemensam skrivning (på samma dag) besvara frågor och utreda allmänkultnrella spörsmål, som falla utanför skol-kursens ram, t.ex. om modern litteratur, konst och politik. Sedan1945har tävlingen hållits varje år och samlade1950 23,000deltagare. Både individuella pris och lagpris till bästa skolklass utdelas.

Kategorier: konst, kursens, läxboken, litteratur, nutidsorientering, politik

Under början av 1900-talet skärptes motsättningarna mellan

Under början av 1900-talet skärptes motsättningarna mellan de litterära traditionalisterna, som voro tongivande inom officiella kulturinst. och skolväsen, och unga modernister, som vid sin kritik av dc intellektuella och politiska förhållandena, vilka enl. dem vittnade om allmän andlig stagnation, sökte mönster och mästare i västeuropeisk, särsk. fransk kultur. Den nya riktningen fick sin främste företrädare i En dre A dy(1877—19′9).som i en diktsaml.1906i ett starkt personligt symbolspråk tog upp nya ämnen i ungersk lyrik: sensuell erotik och radikal samhällsprövning. Adys anhängare, som av den äldre förf.-gencrationen anklagades för bristande patriotism och moral, fingo som samlande organ cn tidskr. med det programmatiska namnet “Nyugat” (Västern), utg.1908—41.Till kretsen kring denna allmänt radikala, intcllektualistiska och kosmopolitiska tidskr., som kämpade för kulturlivets oberoende, hörde utom Ady Mihåly Babits(1883—1941), D e s z ö Kosztolånyi(1885—1936),Arpåd Töth(1886—1928),Ernö Szép (f.1884),Gyula J ti b å s z(1883—1937), Zsigmond M 6 r i c z’(,879—1942),Margit Kaffka(1880—1918)och Frigycs K a r i11t h y(1888—1938). 1:a världskriget skärpte ytterligare motsatsen mellan de konservativa förf., som i patriotisk anda god-togo krigsdeltagandet, och dc radikala, som intogo en pacifistisk ståndpunkt och mot krigets slut engagerade sig i de revolutionära rörelserna.En typisk och inflytelserik företrädare för denna senare inställning var Dczsö Szabö (1879— â–  945).som i en brett upplagd social samhällsro-man1919förde fram sin antikapitalism, antikleri-kalism och antigermanism; enl. Szabö skulle U. förnyas genom bonden. De kontrarevolutionära krafternas seger återverkade på litteraturen så, att de konservativa förf. åter blevo dominerande, samlade kring den nygrundade tidskr. “Napkclct” (Östern), under det att de, som hörde till kretsen kring “Nyugat”, fingo hålla sig i bakgrunden el. lämna landet. Ledande företrädare för den nationella klassiska litteraturriktningen var lyrikern Gyula Vargha(1853—1929).Av konservativt patriotiskt kynne var också mycket av den litteratur på ungerska, som uppstod i de områden, som förlorades genom freden i Trianon1920,Siebenbtirgcn och Slovakien. De förf., som under intryck av reaktionen undveko brännbara kulturella, politiska och sociala problem, blevo nu populära, främst FerencHerczeg, som blivit internationellt känd. Internationellt beaktade blevo också förf. som Ferenc K ormen di (f.1900),som i psykoanalytiskt påverkade, romaner skildrade efterkrigstidens liv i Budapest, J o 1 å n F ö 1-des (f.1902),som gav levande bilder ur de ungerska emigranternas liv, främst med parisskild-ringen “Den fiskande kattens gata”(1936),Mihåly Földi(1894—’943)f som skrev erotiska romaner, och G å b o r von V a s z a r y (f.1905),som också hämtat motiv från den franska huvudstaden, samt Ferenc Molnår(1878—1952),som under inflytande av västeuropeiska scenförf., bl.a. H. Ibsen, redan under1:a världskriget nyskapade det ungerska dramat. Molnår, jude till börden, företrädde det livligt diskuterade, kosmopolitiskt och radikalt inriktade semitiska inslaget i nyare ungersk litteratur. Även om företrädarna för kretsen kring tidskr. “Nyugat” sågos med ovilja av den reaktionära regimen i U., som hade sympatier för mellankrigstidens diktatursystem, fingo de dock småningom tillfälle att göra sig hörda och blevo av betydelse för den uppväxande generationen. Babits, Kosztolånyi och Möricz, som urspr. verkat som lyriker, använde nu romanformen för att föra fram sin sociala kritik och sin pessimistiska livssyn. En stark social inställning kännetecknade proletärförf. L a j o s K a s-såk (f.1887),som främst sysslade med livet i huvudstadens förorter och arbetarungdomens bild-ningsproblem. Under1930-lalet försiggick cn radikalisering av litteraturen i U. De nya borgerliga förf., som framträdde, voro icke bundna av den konservativa traditionen utan kunde kritiskt belysa samhällsförhållanden, ss. La jos Zilahy (f.1891),som, själv medlem av en adelssläkt, i sina romaner, som blivit internationella bestsellers, belyst aristokratiens och medelklassens dekadens. En rad yngre förf. använde romanen och essän för att avslöja sociala missförhållanden, framför allt på landsbygden. Man var icke längre så beroende av västeuropeisk kultur utan sökte anknytning till mellancuropeiska miljöer, bl.a. Finland, varvid man försökte ge en syntetisk syn på det ungerska, en uppgift, som upptogs av företrädarna för den s.k. bungarologien. Denna folkligt nationella och socialt radikala riktning fick karakteristiska företrädare i Janos Kodolånyi (f.1899),som belyste de sociala orättvisorna i samtidsskildringar och den ungerska kullurens ursprung och utformning i historiska romaner, och Gyula Tllyés (f.1902),som hämtade motiv från slatarlivet liksom lyrikern I s tv ån S i n k a (f.1905)och romanförf. Pål Szabö (f.1901),båda framsprungna ur folket. Den folkliga radikala riktningens slora inflytande framkallade en motrörelse på borgerligt håll, företrädd av den i västerländsk modernistisk litteratur bevandrade Såndor Mårai (f.1900). 2:a världskriget medförde stora svårigheter för förf. i U., och det litterära livet blev svårt beträngt genom de tyska nationalsocialisternas ockupation av landet på våren1944.Inlemmandet av U. i Sovjetunionens system av satellilstater efter krigets slut innebar en lättnad, men i U. liksom i de övriga ryska lydstaterna kom litteraturen att behärskas av den marxistiska estetik, som krävde, att förf. skulle tillämpa den s.k. socialistiska realismen. En europeiskt beaktad företrädare för det litterära livet i U. under efterkrigstiden har varit litteraturhistorikern och kritikern G y ö r g y L u k å c s (f.1885).Han hade fått sin utbildning i Tyskland och först anlagt psykologiska och estetisk-formella synpunkter på litteraturen men hade tidigt börjat hävda en sociologisk syn, vilket han särskilt underströk, sedan han under1:a världskriget övergått till marxismen. Folkkommissarie för det ungerska uppfostringsväsendet under kommunistregimen1919 hade han sedan verkat i Moskva. Prof. i estetik och kulturfilosofi vid univ. i Budapest1945belyste han i cn rad arbeten och som kulturjournalist främst1800-talets litteratur ur marxistisk syn- punkt, men när han i en skrift1949över temat litteratur och demokrati hävdade, att ett socialistiskt samhällsskick icke omedelbart medförde cn höjning av kulturlivet, blev han föremål för opposition från moskvatrogna intellektuella i U., som hänvisade honom till det exempel, som Sovjctryss-land enl. dem gav. Lukåcs hävdade å sin sida dc intellektuellas oberoende av partibyråkratien och de ungerska förf:s rätt att följa sin särart. Den officiella estetiken saboterades av en del förf., vilka undveko att taga upp ämnen ur samtiden och i stället sökte motiv från episoder ur U:s historia, som tilläto dem att indirekt föra fram sin kritik av particensuren, vilken i sin tur svarade med en del utrensningar av misshagliga skribenter. Detta nedslog emellertid icke helt opponenterna, som efter en lid fingo såtillvida stöd av den kommunistiska partiledningen, att den tillät en viss kritik av regimen. På våren1954stramade man på ledande håll åter ål genom cn förordning, som utdömde valet av historiska motiv och efterlyste ett fördjupat studium av den stalinistisk-leninistiska ideologien.IJ.fflE.

Kategorier: fingo, företrädare, litteratur, radikala, tidskr, ungerska

Ulstercykeln

Ulstercykeln [BUstct-l, den forniriska sagocykel, som handlar om Ulster-konungen Conchobhars (cl. Cönors) hirdmän och hjältar, den s.k. röda grenen (jfr Finn-cykeln). U. tillhör Irlands äldsta litteratur, bevarad huvudsakl. i manuskript äldre än år1200,men bevisligen härrörande från mycket äldre original; den historiska bakgrunden torde tillhöra tiden omkr. Kr.f. U. tillhör sålunda Europas ålderdomligaste litteratur. Den är utpräglat litterär och har endast i mycket ringa utsträckning förmått leva kvar i muntlig tradition. Den främste av U:s hjältar är konungens systerson Cu-Chullin, den iriska hjältediktningens Akillcs, som överglänser alla sina medtävlare och är den centrala gestalten i hela den omfångsrika diktningen. — Litt.: D. Hyde, “A literary history of Ireland”(1899).v.Sw.

Kategorier: chullin, hjältar, konungens, litteratur, tillhör, ulstercykeln

Turkme’ner,

Turkme’ner, t u r k o m a n e r, turkfolk, bosatt framför allt i rep. Turkmenistan, där de uppges utgöra 78°/o av befolkningen, vidare i spridda kolonier i s. delen av Ryska Turkestan samt delvis in på afghanskt och persiskt område. Deras sammanlagda antal är ung. l,s mill. T. äro till stor del nomader, några äro åkerbrukare och andra, i sht de, som äro bosatta i städerna, äro goda hantverkare ined stark läggning för konsthantverk. T. äro delade i7större stammar; de förnämsta äro salor, tekke, jomud och goklan; dessa i sin tur äro delade i mindre klaner. 1 rasavscende äro t. ett biandfolk, där ofta en rent iransk typ framträder i det turkisk-mongoliska grunddraget. De äro i allm. dolikoccfala, vilket har förklarats därav, att barnen tidigt utsattes för deformering av skallen; det kan även bero på att de äro uppblandade med iranska nomadfolk. Som bostäder användes bland nomaderna det runda, filttäckta jurt (ry.kibitka),som är i bruk bland Centralasiens turkiska och mongoliska nomader. Till religionen äro t. sunnitiska muhammedaner. Kvinnan har en fri ställning, men brudköp(kalym)förekommer, dock i allt mindre utsträckning. T. tala ett turkiskt språk och ha en egen litteratur, cn tid skriven med det för alla turkfolk i Sovjetunionen införda latinska alfabetet, förr med arabiskt men nu med ryskt alfabel. T:s tidigare litteratur var en typisk nomadfolkslilteratur: sägner, hjältesånger, gåtor, ordspråk o.s.v. Den nya turk-menska kulturens centrum är Asjchabad, där tidn., tidskr. och böcker på turkmenskt språk utges. Där finnes även ett Tnst. för turkrnensk kultur. — Nam- net t. uppträder först på iooo-talet, förut i den persiska pluralformenturkmänätl.Som nomadfolk ha de aldrig själva bildat någon egentlig stat, utan dc ha tillhört de olika riken, där dc haft sina boplatser, ehuru de alltid vetat alt inom resp. stater värja sitt oberoende som fria nomader. Stam-fejder voro mycket vanliga; i dem utmärkte sig i sht tekke. Först ryssarnas framträngande i Centralasien gjorde slut på deras oberoende, framför allt under olika fälttåg1869—85 med det blodiga slaget vid Gök-tepe1881.Den slutgiltiga pa-cificeringen av dc turkmenska stammarna torde nu vara fullt genomförd. — Litt.: “Turkmenija”, utg. av Sovjetunionens velenskapsakad.(3bd,1929;behandlar historia och naturförhållanden); jfr även F. Machatschck, “Landcskundc von Russisch Turkeslaii”(1921);”Ryssland i bild”(1944— 45)-G.Jg.

Kategorier: delade, litteratur, nomader, nomadfolk, oberoende, tekke

Turkiska

Turkiska litteraturen. T., d.v.s. den “osmantur-kiska” litteraturen, uppdelas bäst i3stora perioder: den muhammedanskt influerade litteraturen från o.1200 till o.1850,den europeiskt influerade litteraturen från o.1850till 1920samt den turkiska moderna nationella litteraturen. I sitt äldsta skede är t. en typisk nomadfolkslittcratur, som införts med de invandrade oguziska och turk-menska stammarna. Ända till fram på1500-talet var den utsatt för stark påverkan från centralasiatisk turkisk litteratur, framför allt tjagataisk, men nu inträdde cn förändring. Den osmanska litteraturen hade vid denna tid tack vare rikets starka politiska ställning, islams ökade prestige — från1517är turkiske sultanen kalif och den muhammedanska världens medelpunkt — och litteraturens hänsynslösa upptagande av arabiska och persiska, litterärt tongivande element, skapat sig en ställning som den högst stående och dominerande t. Från mitten av1300-talet började den persisk-arabiska mysliken vinna inträde, och några dikter med sufiskt innehåll författades på turkiska av D j a 1 a 1-u d d i n R u m i(1207—73)och sultan V e 1 c d, medan Yuniis Em re skrev dikter på turkiskt folkspråk men med klart mystiskt innehåll. Den persiska versbyggnaden vann emellertid mer och mer insteg och blev förhärskande under hela första perioden. En glansperiod utan like inträdde under sultanerna Muhammed II och Bajasid II, som själva voro diktare. Deras hov blevo litterära medelpunkter, och litterärt mecenatskap utövades flitigt av dem och rikets stormän; detta tillstånd fortsatte under rikets höjdpunkt på1500-talet, då Lam i (d.1532el.1533)och B ak i voro t:s största namn. Tack vare de osmanska sultanernas stora militära framgångar och enastående landförvärv vann den historiska och geografiska litteraturen stort uppsving från denna tid och hade sin glansperiod under1600-talets senare hälft och början av1700-talet med en mängd berömda förf., ss. T a s c h k ö p r u-z a d e och N a i m a samt den store cncyklopedis-ten Kätib Tschelebi el. Hadji Chalifa. Del politiska förfallet i1600-talets Turkiet inverkade icke på litteraturen, som tvärtom blomstrade mera än förut, därigenom att det osmanska språk-och litteraturområdet ökats genom de erövrade landsdelarnas nu genomförda turkisering. Den litterära produktionen är oerhört stor, i sht av religiöst-mystiska och didaktiska verk, och detsamma gäller i stort sett om1700-talet. Några särskilt lysande namn har denna period icke att uppvisa. Perioden1800—50utmärker sig för den starkaste litterära tillbakagång, som t. över huvud kan uppvisa. Omkr. sistn. år började emellertidtnn~iinat,reformperioden, i Turkiets historia, och den återverkade även på litteraturen. Under påverkan av dc allmänna liberala strömningarna i Europa satte en kulturell rörelse in i Turkiet, som i strid med den förhärskande islam önskade en allmän europeisering av undervisning och litteratur. Intellektuellt bildade turkar inhämtade europeisk bildning i Västeuropa, framför allt i Frankrike, och kommo under inflytande av dåtida fransk litteratur; S h i n a s i, Namik Kemål och M a b m u d Ekrcm blevo den nya turkiska litterära skolans främsta namn. Till en början översattes fransk litteratur täml. planlöst, efter hand skapades en turkisk roman och novell efter europeiskt mönster, teatern odlades i tendentiösa pjäser, och den turkiska pressen fick en modern europeisk anstrykning. En turkisk patriotiskt betonad litteratur skapades kring slagordenvätan,”fosterland”, ochhiirriyet,”frihet”. Som största representanter för denna riktning kunna nämnas Ziya Gök Alp(1876—1924),rörelsens teoretiker, och Me hm ed Em in (Yurdakul;18691944),som skrev fosterländska dikter i folklig stil. Som skapare av den nya turkiska lyriken kan A b d-u 1 Hak Hamid anses.1911—12började den nationellt betonade diktningen ta fart genomTurk ocagf-rörelsen och dess tidskr. “Turk yurdu”, som satte som sitt mål att genom ett studium av de gamla turkarnas folkdiktning skapa en ny turkisk litteratur, fri från främmande inflytande. Stort arbete har här nedlagts av Ziya Gök Alp samt Turkiets mest betydande litteraturhistoriker, K ö p r ii 1 ii-z a d e Mehmct Fuat (efter namnreformen Köprulu Fuat, numera Turkiets utrikesminister; f.1890).Efter den turkiska nationalstatens skapande genom Mustafa Kemål koncentrerade sig intresset i t. till en början särskilt på ämnen från frihetskriget och därmed sammanhängande problem och upplevelser. Den nyare t. behandlar gärna sociala problem med realistisk inställning och utformning. Bland nyare förf. märkas främst Yakup Kadri Karaosmanoglu (f.1889),diplomat, som författat cn rad romaner och noveller, ss. “Yaban”(1933;ty. övers. “Der Fremdling”,1939),och Halidé Edip (Adivar; f.1883),särskilt bekant för skildringar från frihetskriget, bl.a. “Atesten gömlek” (lQ2I; sv. övers. “Eldskjortan”,1928),samt “Sinckli bakkal”(1935;sv. övers. “Rabia, koransångcrskan”,1947),en skildring från Istanbul,1942belönad med det f.f.g. utdelade turkiska litteraturpriset. Vidare kunna nämnas den populäre romanförf. Resa t Nuri (f.1892),novellisten Sadri Er tern (f.1900),den mycket produktive romanförf. och kritikern Peyami Sa fa (f.1899)och poeten Ahmet Hasim(1886—1933).Den turkiska folkdiktningens mest bekanta alster är utan tvivel Hodscha Nasreddin-historierna (sc Nasrcddin Hodscha), som översatts el. återgetts på de flesta språk (sv. övers, av Ali Nouri,1902,och F. Böök,1928).Skuggleatern har också spelat stor roll i Turkiet under benämningenkaragös,efter en av huvudpersonerna i skådespelen, men dess betydelse är nu ringa. — Litt.: J. v. Hammer-Purgstall, “Geschichle der osmanischen Dichtkunst”(4bd,1836—38);E. J. YV. Gibb, “History of Ottoman poetry”(6bd,1900—09);O. Hachtmann, “Dic turkische Literatur des20.Jahrhunderts”(1916);Köpruliizade Mehmet Fuad, “Turk edebiyali larihi” (“Turkisk litteraturhistoria”, på turk.19215—28);”Prosateurs tures contemporains. Extraits choisis”, utg. av E. Sausscy(1935);”Authologie des écrivains tures d’aujourd’hui” (s.å.); O. Spies, “Die turkische Prosalileratur der Gegenwart”(i943)-G.Jg.

Kategorier: litterära, litteratur, litteraturen, turk, turkisk, turkiska

Nästa sida »

Sök artikel: