Under fursteabsolutismens

Under fursteabsolutismens lid funnos dock teoretiker, som ville ge statsmakten cn vidare omfattning. Dit hörde Machiavelli, som icke blott frigjorde fursten från de moraliska bud, som gällde för de enskilda, utan också lät hans vilja bli bestämmande för vad hans undersåtar framdeles skulle hålla för moraliskt lovligt. Då människor av naturen voro egoister, bleve, resonerade han, furstens lagbud och det fysiska våld, som stod bakom dem, den enda makt, som möjliggjorde moraliska förbindelser och därigenom höll samhället tillhopa. Utifrån samma pessimistiska syn på människonaturen kom Hobbes fram till samma identifiering av stat och samhälle, rätt och moral. Hans statskonstruktion är också pä så sätt märklig, alt den frigjorde staten från den bundenhet av naturrätten, som tidens statsteori i allm. erkände, och på så sätt kom bort från det motsatsförhållande mellan överhet och undersåtar, som var konstitutivt för den absoluta furstestalen, att han lät folket genom det kontrakt, som alla tänktes ha ingått med alla om ovillkorlig underkastelse under furstens godtycke, vinna ett slags korporativ enhet i dennes person. Genom att låta fursten bestämma även vad undersåtarna skola tro och bekänna, vilket tydligen är vida mera, än vad de vid någon av de kristna konfessionerna bundna europeiska furstarna vågade göra anspråk på, kom han också bort från den motsättning mellan stat och kyrka, som alltsedan den antika statens undergång vållat statsmaktens representanter så mycket bryderi. Ingen av Europas envåldsmouarker sökte praktisera Hobbes’ system, men märkligt är, att när folkmakten å sin sida fann sin store teoretiker i Rousseau, denne i stor utsträckning gick i Hobbes’ fotspår. Den allmänvilja, som denne låter uppstå genom ett socialt kontrakt, har helt absorberat de individualviljor, som avslutat det. Självuppgivelsen är total. Den individuella frihetssfär, som den atenska demo- kratien dc facto räknat med men först senare tiders frihetskämpar i Gamla och Nya världen haft anledning urgcra i kamp mot en aggressiv furstemakt, existerar cj för Rousseau. Man kan också säga, att han identifierar rätt och moral. Hans konstruktion av allmänviljan leder tankarna hän på det kategoriska imperativ, som utgör medelpunkten för Kants etik. Därmed är dock också sagt, att nämnda identifiering icke leder till någon värdenihilism. Statsviljans allmänlighet utesluter varje slag av partiskhet. Den är till sitt väsen rättvis. Till dess befogenhet hör också att dekretera innehållet i en borgerlig religion, som alla måste bekänna med risk att annars dömas som samhällets fiender. Ohöljt förklarar Rousseau de från deismens tankevärld hämtade teser, som han presenterar som den borgerliga trons innehåll, vara för samhällets bestånd omistliga, vilket också hans lärjunge Robespierre beaktade, då han lät den dyrkan av det högsta väsendet, som han under den franska revolutionens mest farofyllda skede satte i den positiva kristendomens ställe, utveckla sig till en dyrkan av fäderneslandet i antik anda. Slutl. må som förkunnare av den totalitära statstanken med viss rätt nämnas Degel, som, långt efter det den franska envåldsmakten störtat samman, utvecklade sina idéer i åsynen av den preussiska envåldsmakt, av vilken han väntade det tyska enhetsverkets fullbordan. Staten bör dyrkas som en Guds uppenbarelse på jorden. Den är sitt eget ändamål. Individen är fri endast i den mån han gör statens vilja till sin egen, vilket han alltid kan göra i trygg förvissning om att den till sitt väsen är förnuftig. Det är också staten allenast, som möjliggör en nationens utveckling mot ett förnuftigt mål. Den rymmer inom sig alla nationens livsyttringar och är på en gång moralisk och juridisk lag. Den enskilde må ej på dess beslut lägga sin egen moraliska måttstock. Att de kunna genomföras, visar, att de äro rättfärdiga.

Kategorier: bort, furstens, hobbes, moraliska, rousseau, staten

Steele

Steele [stil], Sir Richard, engelsk författare(1672—1729),född i Dublin, studerade i Oxford, var cn tid militär, senare uppvaktande hos prins Georg av Danmark, innehade olika statliga poster, tillhörde en tid parlamentet och adlades 1715.Hans ekonomi var svag, och till en del för att förbättra den ägnade han sig åt litterär och publicistisk verksamhet. Vid sidan av Svvift, , , st Pope och Addison, vilken han stod nära, är han cn av tidens mest betydande förf.; i sin skriftställargärning ger han uttryck åt den nya, puritanskt betonade medelklassanda, som gjorde sig gällande efter stuartarnas fall: han kräver rätt och sanning, ärlighet och anständighet i samhälls- och umgängesliv och ställer litteraturen i den moraliska uppfostrans tjänst. Hans komedier, “The lying lover”(1704),”The tender husband”(1705),”The con- scious lovers”(1723)m.fl., skilja sig från den föregående tidens lättfärdiga dramatik genom klart moraliskt syfte. Hans betydelsefullaste insats är de moraliserande tidskr., som han, delvis i samarbete med ungdomsvännen Addison*, utgav; de viktigaste äro: “The Tatler”(1709—11),publicerad i Isaac Bickerstaffs namn, en av Swift nyttjad sign., “The Spcctator”(1711—12),ett mer rent litterärt och moraliserande blad, utg. tills, med Addison, vars fina stilkonst och gedigna bildning satt sin prägel därpå, och “The Guardian”(1713),som blev mer politisk. I dessa tidningar behandlas under halvt novellistisk form och så intresseväckande som möjligt allahanda moraliska och samhälleliga frågor; utgångspunkten var den fria diskussionen på tidens kaffehus, men S., liksom Addison, fördjupade de alldagliga problemen. Jämförd med Addison är S. originellare och idérikare. Hans politiska verksamhet i whigpar-tiets anda förorsakade honom ibland svårigheter. S:s “Corrcspondcncc”, utg. av R. Blanchard(1941).— Litt.: Biogr. av G. A. Aitken(1889)och W. Connely(IO34).Sjng.

Kategorier: addison, moraliserande, moraliska, steele, tidens, verksamhet

Sölarljöö

Sölarljöö (“Solsången”), isländskt medeltida kvä-de (1200-talet?) av kristligt religiöst innehåll, gjutet i eddadikternas form(ljööahdttr).S. har därför ofta upptagits i eddauppl. och -övers. (t.ex. Åkerbloms svenska). Dikten har starka beröringar med visionslitteraturen men innehåller även en samling moraliska exempel och utmärkes av en naiv, rörande skönhet trots det ofta svårförståeliga katolska symbolspråket. — Litt.: E. Noreen, “Den norsk-isländska poesien” (1926).

Kategorier: moraliska, naiv, samling, skönhet, sölarljöö, utmärkes

Etos

Etos (grek.et Ii’os),sed, sedlighet; även om en persons moraliska livsföring och dess ledande idé. Jfr Etosläran.

Kategorier: etos, etosläran, ledande, livsföring, moraliska, persons

Judendom, judarnas religion,

Judendom, judarnas religion, spec. den efterexi-liska. Om exilens betydelse för religionen se Babyloniska fångenskapen. Genom persernas toleranta religionspolitik kunde judarna konsolidera sig, väl icke som en stat men som en religiös församling, inom vilken j. räddades. J. utmärkes av en egendomlig växling mellan universalism och nationell partikularism. Jämsides med monoteis-men och det judiska gudsbegreppets starkt moraliska karaktär framträder på det religiösa området även den nationella idén, motsatsen till “hedningarna”, hoppet om Jahves och hans folks triumf över folkslagen. Därtill kommer ett inslag av individualism och inom eskatologien* allehanda heterogena element. Karakteristisk för j. är vidare den starka känslan av religiös skuld, som fört med sig en oerhörd stegring av sonande riter, framför allt de blodiga offren. Intresset för kulten gav rikare utgestaltning åt tempelmusik och liturgisk diktning (se Psaltaren). J. övergick alltmer till observansreligion, där fromheten bestod i att sorgfälligt iakttaga de av prästerna formulerade reglerna i kult och sed, rätt och moral. Framför allt framträdde här föreskrifterna om festfirandc, sabbat, renhetsregler, omskärelse m.m. Lagen (se Pen-tateuken) träder i centrum av religiositeten (no-mism). Prästerskapets betydelse växte enormt, det utbildades en i rangklasser indelad hierarki, vars översta myndighet var den monarkiske översteprästen*. Utan klar skillnad från de rituella buden framträdde de moraliska, som gärna erhålla en praktisk-utilitarisk motivering (se Ordspråksboken). Gudsbegreppet blev alltmer supranaturalt. Nationalgudens namn, Jahve, kom ur bruk. Mellan Gud och världen stå s.k. hypostaser, urspr. konkreta gudagestalter, som förflyktigats till abstrakta figurer, halvt personer, halvt egenskaper hos Gud, ss. Anden, Ordet och Visheten. — Tnom diasporan utvecklades allehanda synkretistiska företeelser (jfr Elefantinepapyrerna). Även j. i Palestina var utsatt för intensiv påverkan utifrån, främst av iranskt-babyloniska religionsidéer, starkare dock först i hellenistisk tid. Viktigare än det inströmmande myt- och legendstoffet var inflytandet från kal-déernas astrala världsbild och den iranska dualismen och eskatologien med dess tro på uppståndelse och världsdom (se Apokalyptik). Starkt synes även inflytandet från de egyptiska kulterna ha varit. Räddningen från den synkretistiska faran kom genom Antiochos IV:s våldsamma försök att tillintetgöra j., vilket bragte den äktjudiska religionen till ett besinnande på sin egenart, även om j. allt fortfarande ingalunda var tillsluten för främmande impulser.

Kategorier: allehanda, halvt, inflytandet, judendom, moraliska, synkretistiska

Dekalogen

Dekalogen [-lå'-] (till grek.dek’a,tio, ochlog’os,ord), Tio Guds bud, den i2Mos.20 och5Mos.5bevarade förteckningen av tio budord, som enl. traditionen av Gud skrivits på två stentavlor, vilka Moses mottog. De båda källorna avvika ganska mycket från varandra, huvudsakl. i budens motivering; sabbatsbudet får t.ex. i5Mos. en social motivering, medan2Mos. hänvisar på skapelsen, och urspr. torde d. därför endast innehållit själva budorden. D. är indelad i två hälfter:1)kultiska bud (dit höra även plikterna mot föräldrarna) och2)moraliska. Från den romersk-katolska och den lutherska katekesens d. avviker GT:s däri, att bildförbudet är ett särskilt bud och att9:0och io:e buden utgöra ett enda. De källor, i vilka d. återfinnes, äro av jämförelsevis sent datum,5Mos.5tillhör inledningstalen till Deute-ronomion,2Mos.20synes vara interpolerat av cn ännu senare levande redaktör; dock hävda konservativa forskare, att2Mos.20skulle tillhöra elohisten*. Stora vanskligheter finnas även ur innehållssynpunkt för en mosaisk datering av d. Bildförbudet förstås bäst som cn protest mot ka-naneiskt inflytande; sabbatsbudet bereder också svårigheter, men ett viktigare argument är, att d:s hela inställning till kulten synes tillhöra cn senare fas av den israelitiska religionshistorien och vara en följd av den profetiska predikan. Kulten är visserligen förutsatt som den naturliga formen för jahvedyrkan, men det, som står i centrum för intresset, är den sociala moralen. D. tyckes vara skapad med äldre kult-”dekaloger” som förebilder, möjl. i medveten motsats till dessa. Dylika listor med kultiska bud — oegentligen kallade d., då de ej innehålla tio bud — återfinnas t.ex. i2Mos.34och grundstommen till kap.21—23.Att döma av ramberättelserna ha de vid kultiska fester re-citerats som gudomliga bud, vilka utgjorde grundvalen för Jahves förbund med folket. Den etiska delen av d. hör dock till sin stil närmast samman med dc sammanställningar av gudomliga förordningar, vilka vid festernas början förkunnats ado-rantcrna som betingelser för inträdet i helgedomen (jfr Ps.15; 24).— D:s moraliska bud ha urspr. ej den universella giltighet, som den kristna kyrkan tillagt dem; dc taga endast sikte på stammen och folket och inskränka sig till dc. mest elementära föreskrifter. De äro dock så allmänt hållna, att även en mer utvecklad religion och etik kunnat däri inläsa sina tankar. — Litt.: S. Herner, “Den mosaiska tiden”(2bd,1899—1900);R. H. Charles, “The decalogue”(1924);S. Mowinckel, “Lc déca-logue” (i “Études d’histoire et de philosophie re-ligieuses”,16, 1927);A. Ebcrharter, “Der Deka-log”(1929).G.Bsm.

Kategorier: gudomliga, kulten, kultiska, moraliska, motivering, tillhöra

Området

Området för den rent moraliska värdesättningen av människans handlingar är i Muhammeds förkunnelse tämligen snävt. Han kan ivra mot lögn och förtal, bedrägligt förfarande, varna för mord, okyskhet o.s.v., men man har knappast intryck av att det moraliska omdömet avser dithörande hand- lingar som sådana el. deras betydelse för den handlandes moraliska personlighet. Värdesättningen tycks taga sikte, på handlingens förhållande till den allmänna människovänlighet, godhet och välgörenhet, som är den ursprungliga i:s främsta moraliska bud. Denna humanitära inställning, intimt sammanhängande med ett utpräglat drag i Muhammeds karaktär, tar sig välgörande uttryck i de modifikationer, som han sökte införa i de samtida arabernas scdvanerätt. Det arabiska samhället var intet rättssamhälle av högre ordning, i städerna icke mer än i öknarna. Vedergällningsrättcn (och -plikten) var det enda väsentliga regulativet, den enda i någon mån stabiliserande trygghetsfaktorn. Muhammeds församling var icke heller ett rättssamhälle. Han kunde icke sätta något annat i st.f. den gamla sedvanan, om icke tillfälligtvis en personligt och privat ingripande medling. Men närhelst han kunde, sökte han mildra vedergällningsrättens tillämpning: vid mandråp förordade han enträget mansbot framför blodshämnd, vid förorättande gottgörelse el. förlåtelse, vid skuld-indrivande efterskänkande. Till samma kategori kunna räknas hans anvisningar i fråga om äktenskapet och begränsningen av antalet samtidiga lagliga hustrur till fyra. Bestämda förbud träffade dock seden att döda nyfödda barn och bruket avrusdrycker och hasardspel.

Kategorier: enda, mildra, moraliska, muhammeds, rättssamhälle, värdesättningen

Institut

Institut de France [äostity' do frau's].1793 hade de under Ludvig XIV instiftade akademierna avskaffats. Konstitutionen av år III(1795)återupprättade dem under namnet L, med 312medl., fördelade på3klasser:1)fysiska och matematiska vetenskaper,2)moraliska och politiska vetenskaper,3)litteratur och sköna konster.

Kategorier: fysiska, institut, matematiska, moraliska, politiska, vetenskaper

Huri, houri

Huri, houri (av arab.hur,plur. ava’hwar,fem.haitrå’,klarögd, med skarp kontrast mellan det svarta och det vita i ögat) kallas de ständigt jungfruliga, kvinnliga väsen i det muhammedanska paradiset, med vilka de rättrogna pläga umgänge. De beskrivas i Koranen som kyska, förvarade i tält, utan vare sig kroppsliga cl. moraliska fel och jämföras med koraller och hyacinter. Senare litteratur vet även berätta, att de äro skapade av saffran, mysk, ambra och kamfer i4färger: vitt, grönt, gult och rött.O.

Kategorier: houri, huri, hyacinter, jämföras, koraller, moraliska

Dekalogen

Dekalogen [-lå'-] (till grek.dek’a,tio, ochlog’os,ord), Tio Guds bud, den i2Mos.20 och5Mos.5bevarade förteckningen av tio budord, som enl. traditionen av Gud skrivits på två stentavlor, vilka Moses mottog. De båda källorna avvika ganska mycket från varandra, huvudsakl. i budens motivering; sabbatsbudet får t.ex. i5Mos. en social motivering, medan2Mos. hänvisar på skapelsen, och urspr. torde d. därför endast innehållit själva budorden. D. är indelad i två hälfter:1)kultiska bud (dit höra även plikterna mot föräldrarna) och2)moraliska. Från den romersk-katolska och den lutherska katekesens d. avviker GT:s däri, att bildförbudet är ett särskilt bud och att9:0och io:e buden utgöra ett enda. De källor, i vilka d. återfinnes, äro av jämförelsevis sent datum,5Mos.5tillhör inledningstalen till Deute-ronomion,2Mos.20synes vara interpolerat av cn ännu senare levande redaktör; dock hävda konservativa forskare, att2Mos.20skulle tillhöra elohisten*. Stora vanskligheter finnas även ur innehållssynpunkt för en mosaisk datering av d. Bildförbudet förstås bäst som cn protest mot ka-naneiskt inflytande; sabbatsbudet bereder också svårigheter, men ett viktigare argument är, att d:s hela inställning till kulten synes tillhöra cn senare fas av den israelitiska religionshistorien och vara en följd av den profetiska predikan. Kulten är visserligen förutsatt som den naturliga formen för jahvedyrkan, men det, som står i centrum för intresset, är den sociala moralen. D. tyckes vara skapad med äldre kult-”dekaloger” som förebilder, möjl. i medveten motsats till dessa. Dylika listor med kultiska bud — oegentligen kallade d., då de ej innehålla tio bud — återfinnas t.ex. i2Mos.34och grundstommen till kap.21—23.Att döma av ramberättelserna ha de vid kultiska fester re-citerats som gudomliga bud, vilka utgjorde grundvalen för Jahves förbund med folket. Den etiska delen av d. hör dock till sin stil närmast samman med dc sammanställningar av gudomliga förordningar, vilka vid festernas början förkunnats ado-rantcrna som betingelser för inträdet i helgedomen (jfr Ps.15; 24).— D:s moraliska bud ha urspr. ej den universella giltighet, som den kristna kyrkan tillagt dem; dc taga endast sikte på stammen och folket och inskränka sig till dc. mest elementära föreskrifter. De äro dock så allmänt hållna, att även en mer utvecklad religion och etik kunnat däri inläsa sina tankar. — Litt.: S. Herner, “Den mosaiska tiden”(2bd,1899—1900);R. H. Charles, “The decalogue”(1924);S. Mowinckel, “Lc déca-logue” (i “Études d’histoire et de philosophie re-ligieuses”,16, 1927);A. Ebcrharter, “Der Deka-log”(1929).G.Bsm.

Kategorier: gudomliga, kulten, kultiska, moraliska, motivering, tillhöra

Nästa sida »

Sök artikel: