Welles

Welles [oelz], Sumner, amerikansk diplomat (f.1892),ambassadsekr. i Tokyo 1915—17,i Buenos Aires191 ~—19,bitr. chef för utrikesdep:s latinamerikanska avd.1920—21 och avd:s chef1921—22,Commissioncr i Dominikanska republiken1922—25och ambassadör i Cuba april—dec.’933.det år då den kubanske diktatorn Machado störtades av general Batista. W. blev bitr. utrikesminister s.å. och var understatssekr. i utrikes-dep.193743,då han avgick efter slitningar med utrikesminister C. Hull. W. har specialiserat sig på mellan- och sydamerikanska frågor och spelat en framträdande roll vid panamcrikanska konferenser. Han var ordf. i interamcrikanska finansiella och ekonomiska kommittén1939—43-På uppdrag av president Roosevelt besökte W. febr. —mars1940Europaför att utröna de europeiska stormakternas uppfattning om ev. möjligheter att återställa freden. W. var icke bemyndigad att själv framlägga förslag utan skulle endast införskaffa förstahandsupplysningar om läget. Roosevelt hade av allt att döma eg. icke några förhoppningar om alt kunna förhindra krigets fortsättande i Europa men syntes anse det mödan värt att försöka utöva ett sådant inflytande på Musso-lini, att Italien kanske kunde hållas utanför kriget. W. besökte först Rom, varvid Mussolini framhöll axelmakternas kända krav. F.missarien for vidare till Berlin, där han fick lyssna till långa utläggningar av Hitler och utrikesminister v. Rih-bentrop om Tysklands kommande storhetstid under nationalsocialistisk ledning. W. fortsatte resan till Paris och London och besökte därefter åter Rom. Tyskarna voro tydligen icke helt fria från oro för italienarnas hållning. Ribbentrop hade sänts till Rom före VV:s återkomst dit och uppmanat Mussolini att skyndsamt möta Hitler vid Brennerpasset. Vid det nya sammanträffandet med W. ordade Mussolini vagt om nödvändigheten av västmaktseftcrgifter i fråga om Tysklands “livsrum” som villkor för eventuella italienska bemödanden att förmå Hitler att uppskjuta en föreslående tysk våroffensiv. W:s uppmärksammade mission ledde icke till några amerikanska politiska initiativ och överskuggades hastigt av krigshändelserna i Nord- och Västeuropa. W. har bl.a. utg. “The tirne for decision”(1944;sv. övers. “Nu el. aldrig”,1945),”Whcre are we heading?”(1946),”We need not fail”(1948)och “Seven decisions that shaped history”(1951).S./?r.

Kategorier: besökte, hitler, mussolini, roosevelt, utrikesminister, welles

Starhemberg

Starhemberg [Jta’rombärk|, österrikisk släkt av uradel, känd sedan o.1150, 1643 upphöjd i riks-grcvligt,1765i riksfurstligt stånd. 1) E r n s t R ii d i g c r von S., greve, fältherre(1638—1701), gjorde officerskarriär i de franska och turkiska krigen, var 1683överkommendant i Wien, då turkarna belägrade staden, och har blivit berömd för sitt outtröttliga försvar av Wien under dc61dagar, som belägringen varade. Han var senare verksam som fältmarskalk och som president i hovkrigsrådet. 2) Ernst R ii diger, furste von S., politiker (f.1899).S. gick vid17års ålder in i österrikiska armén och deltog efter1:a världskriget i olika tyska frikårer och nationalistiska grupper. F.fter studier vid tyska univ. ägnade han sig åt den österrikiska Hcimwehr-rörelscn och blev dess ledare1930.S.å. var S. några månader inrikes- minister i Vaugoins kabinett. Från1932samverkade han nära med förbundskansler Dollfuss och framträdde alltmer som vapendragarc för den s.k. austrofascismen. Inom Hcimwehr kom han i skarp motsättning till rörelsens ledare i Wien, F. Fey, och efterträdde denne som v. kansler1934.S., som upprätthöll livliga förbindelser med Mussolini, spelade en betydande roll i Österrikes politik. Han kom dock i maktkonflikt med förbundskansler Schuschnigg och nödgades1936 lämna regeringen. S.å. upplöstes Heimwehr. Vid Tysklands annektering av Österrike1938befann sig S. i Schweiz. Flera slott och ett stort antal jordegendomar i hans ägo konfiskerades1939av nazisterna. Under2:a världskriget lät S. enrollera sig i general de Gaullcs fria franska styrkor. Efter kriget slog han sig ned i Argentina, varifrån han1948reste krav på att återfå sin egendom. Med stöd av en ny österrikisk lag om återställande av indragen egendom vann han en lång process. 1 mars1952beslöt likväl parlamentet, att staten alltjämt skulle förfoga över hans ägodelar, enär förvaltningsdomstolens utslag ansågs kränkande för rättskänslan hos majoriteten av det österrikiska folket. Frågan om egendomens slutliga öde gjordes dock i viss grad beroende av en pågående förräderiprocess mot fursten. S. har utg. memoarer (sv. övers. “Mellan Hitler och Mussolini”,1942).S.Br.

Kategorier: hcimwehr, mussolini, österrikiska, tyska, världskriget, wien

Scorza

Scorza [skår'lsa], Carlo, italiensk politiker (f.1897).S. anslöt sig tidigt till fascisterna, blev ledare för den fascistiska ungdomsorganisationen 1930 och var från1931red. för “Gioventu fascista”.1939blev han chef för den italienska centrala pressorganisationcn. S. blev i april1943fascist-partiets generalsekr. och försökte skärpa disciplinen, men upplösningen fortsatte, till dess Mussolini störtades i juli s.å. S. anklagades1944av den neofascistiska regeringen för defaitism men frikändes. Han deltog därefter i den neofascistiska rörelsen. S. lär efter2:a världskriget ha vistats i Sydamerika.S.Br.

Kategorier: disciplinen, fortsatte, mussolini, neofascistiska, scorza, upplösningen

Sarfatfi

Sarfatfi (S.-G rassini), Margherita, italiensk publicist och författarinna (f.1886).S. gjorde sig tidigt känd som socialist, bl.a. som medarbetare i “Avanti”, men övergick till fascismen, blev 1919 red. för “11 Popolo dTtalia” och grundade1921jämte Mussolini tidskr. “Gerarchia”. S. framträdde också som lyriker och konstkritiker i modernistisk anda (pseud. C i d i é, El Sere-n o). Bland hennes skrifter märkas två biogr. över Mussolini, “The life of B. Mussolini”(1925)och “Dux”(1926;sv. övers.1927),samt “Storia della pittura moderna”(1930).E.

Kategorier: ända, konstkritiker, modernistisk, mussolini, pseud, sarfatfi

Under

Under sin första ämbelsperiod var R. nästan helt upptagen av inrikespolitiken. Gentemot Latinamerika proklamerade han “Den goda grannens politik”, vilken han strävade att förverkliga bl.a. genom att ge avkall på den självtagna amerikanska interventionsrätten i länderna kring Ka-ribiska havet. R. och utrikesminister Hull önskade livligt att främja cn friare internationell handel och fiugo 1934 bemyndigande av kongressen att utan senatens hörande sluta s.k. reciproka handelsavtal med tullsänkningar intill50°/o. R. uppfattade tidigt fascismens och nazismens aggressiva natur. Redan1936varnade han härför och uttalade, all icke heller USA kunde bli oberört (“Den nuv. generationen amerikanare skall en gång ha ett möte med ödet”). Men en överväldigande stark opinion avvisade en aktiv utrikespolitik och anslöt sig till isolationisternas åsikt, att USA borde och kunde hålla sig utanför internationella konflikter. Kongressen antog1935 —37en serie lagar, som avsågo att skydda den amerikanska neutraliteten genom sträng begränsning av handels- och finansförbiudelserna med krigförande. R. undertecknade dessa lagar, ehuru de bl.a. uppgåvo doktrinen om havens frihet och icke tilläto presidenten att skilja på angripare och angripna. Dc av R. tidigt återupptagna paname-rikanska strävandena, vilka nu i slit avsågo alt avvärja tysk och italiensk penetration i Sydamerika, fingo gynnsamma resultat i form av en ganska stark solidaritet inom v. hemisfären under kommande ofärdsår. I vilken grad R:s ivriga bemödanden att ge amerikanerna utrikespolitisk upplysning faktiskt buro frukt, är svårt att bestämt avgöra. Det definitiva amerikanska ställningstagandet i 2:a världskriget var huvudsakl. en följd av statsledningens diplomatiska åtgärder och ännu mer av de yttre händelsernas direkta tryck. Sedan tyskarna hade besatt Prag och italienarna ockuperat Albanien1939.sände R. ett personligt budskap till Hitler och Mussolini med begäran, att de för en tid av10år skulle avhålla sig från att angripa någon av ett stort antal namngivna länder i Europa och Asien. Han å sin sida erbjöd sig att inkalla en världskonferens, som skulle överlägga om rustningsbegränsning, ökning av den internationella handeln och tillgodoseende av alla länders råvarubehov. Mussolini underlät att svara, men Hitler avböjde hånfullt presidentens vädjan. R. försökte i aug. s.å. förhindra krigsutbrottet genom att erbjuda sin medling och uppmanade senare enträget Mussolini att icke inträda i kriget. Kongressen uteslöt vapenexportförbudet ur neutralitetslagen, men kreditförbudet upprätthölls, och amerikanska handelsfartyg fingo icke ingå i krigszonerna. Efter Frankrikes nederlagT940inriktade sig R. på att ge Storbritannien största möjliga hjälp men kunde icke lova militärt bistånd. Samtidigt inleddes dock den amerikanska upprustningen. R. nominerades s.å. i strid med traditionen för3:e gången till presidentkandidat. Förhållandet till det kämpande Storbritannien stod i förgrunden under valrörelsen. Även republikanerna förordade hjälp till britterna, ehuru med förbehåll. R. segrade med27,2mill. röster mot22,s för republikanen W. Willkie. Presidenten hade låtit omvälja sig på parollen att “hålla Amerika utanför kriget” men fick nu friare händer och förklarade, att USA måste bli “demokratiernas arsenal”. Han kringgick neutralitctslagarna genom låne- och uthyrningslagen*, som tillät honom att förse axel-makternas motståndare med alla slags krigsförnödenheter. I april s.å. förklarade han Grönland under amerikanskt beskydd, och i juli sändes amerikanska trupper till Island. Patrulleringen i Atlanten utsträcktes2,000sjömil. I aug. s.å. möttes R. och W. Churchill på ett brittiskt krigsfartyg utanför Newfoundland, varvid de gemensamt utfärdade en principförklaring om fredsmålen, Atlantdcklarationen*. Kort tid därefter gav R. flottan order att angripa tyska och italienska fartyg, om de gingo in i farvatten, vilkas skydd ansågs nödvändigt för Amerikas säkerhet. Något senare medgav kongressen, att amerikanska handelsfartyg anlöpte krigszonerna. Sålunda sattes neutralitetslagarna praktiskt taget ur kraft. — USA hade reagerat blott svagt mot den begynnande aggressionen i Östasien1931,och även efter Japans direkta angrepp mot Kina1937tillät R. japanerna att importera bl.a. olja och järnskrot från USA. Men1941inskränktes handeln med Japan och avbröts slutl. praktiskt taget. Under större delen av d.å. fördes förhandlingar med Japan om en uppgörelse betr. Östasien och Stilla-havsområdena. R. krävde bl.a., alt Japan skulle ge Kina upprättelse, och avlät slutl. i nov. en nästan ultimativ not. Medan förhandlingar ännu pågingo, började Japan7/iakrig genom ett länge förberett anfall mot Pearl Harbor. Först då enades den amerikanska nationen och upphörde det sista motståndet mot R:s utrikespolitik. Presidenten koncentrerade sig nu helt på kriget. Mot många amerikaners önskan, att USA snarast skulle nedkämpa Japan, hävdade R. i likhet med Churchill konsekvent, att de allierade i första hand skulle inrikta sig på kriget i Europa. Flertalet

Kategorier: amerikanska, japan, kongressen, kriget, mussolini, presidenten

Mussolini talar till soldater

Mussolini talar till soldater på ned i Frankrike. Många av dessa a n t i f a-s c i s t e r bedrcvo en mot Mussolinis regim fientlig publicistisk verksamhet. Men dc flesta av storkapitalets och industriens män, huvuddelen av bördsaristokratien och flertalet av de intellektuella associerade sig mer el. mindre med f. Därtill kommo cn mängd strebrar och uppkomlingar, som till varje pris försökte skaffa sig partimcritcr. Genom ekonomiska förbindelser, äktenskapsband o.s.v. uppstodo på många håll så intima relationer med de ursprungliga fascistiska kadrerna, att man icke kunde säga, var den ena gruppen slutade och den andra började.

Kategorier: äktenskapsband, ekonomiska, förbindelser, mussolini, soldater, talar

Fasciation

Fasciation av ett sparrisskott. i kriget var brännande. Revolutionären Benito Mussolini var vid krigsutbrottet red. för det socialistiska huvudorganet “Avanti” i Milano men övergick snart från att jämlikt sitt partis officiella ståndpunkt föra neutralitetens talan till att jämte en del partikamrater ivrigt fororda italiensk intervention på ententens sida. Utesluten ur sitt parti av denna anledning lämnade han ledningen av “Avanti” i okt.1914 och grundade “Il Popolo d’Italia” i Milano, där han agiterade för krig. I denna Mussolinis agitation blandades nationalistiska och revolutionära idéer. Detta var även fallet i deav honom 1914—15bildade men snart upplösta föreningarna,fasci cfasione rivoluzionaria,ett slags föregångare till de senare fascistiska organisationerna. Den egentliga fascistiska rörelsen uppstod dock först efter kriget. Särsk. för intcrventionisterna medförde uppgörelserna efter kriget och den därefter följande utvecklingen många desillusioner; dc hävdade,att Italien hade “vunnit kriget men förlorat freden”. En stark social oro rådde. Socialisterna voro på framryckning, och medelklassen, som pressades mellan storkapitalet och de organiseradearbetarna, levde i ängslan och olust. Den borgerligastuderande ungdomen kände sig desillusionerad och famladeefter nya vägar. 1 mars1919bildade Mussolini den första fascistiska kampgruppen, enfascio di combattimenlo,som efter hand följdes av andra i olika delar av landet. Man uttalade sig för Ttaliens kraftiga uppträdande utåt och påyrkade vissa annexioner, t.ex. av Fiume, vilket på hösten s.å. egenmäktigt besattes av skalden d’Annunzio i spetsen förarditi(“de djärva”), en frontorganisalion, som Överlevt kriget och visade med f. besläktade drag. d’Annuii7.io hade på vers och prosa uppeldat denationellaliberalerna och förhärligat äventyrslusten och Kampviljan. Ett liknande inflytande hade redan före kriget utövats av den extreme nationalisten E. Corradini. Jämte den nationella politiken höll Mussolini t.v. på sin radikala sociala linje och krävde samhälleliga och konstitutionella reformer. F. vann under1920långsamt terräng i n. Italien. Under tiden kulminerade den socialistiska rörelsen. Då arbetarna i aug.—sept. s.å. besatte fabrikerna, trodde Mussolini först, atten social omvälvning: därigenom kund’1uppkomma. Han ville icke försumma ett tillfälle att här spela en ledande roll och att kanske rycka till sig makten i spetsen för de revolterande massorna. Han drev på den socialistiska ledningen med brandartiklar, men när fabriksockupationen misslyckades på gr. av arbetarnas tekniska oförmåga och de moderata elementens tveksamhet, drog han sig ur spelet. Genom det socialistiska partiets sprängning i jan.1921sjönk revolutionsvågen ytterligare, och då det hade visat sig, att icke heller f. hade framgång med vänsterradikala paroller, ladeMussolini om kursen, trädde1förbindelse med anti-marxistiska kretsar och angrep arbetarrörelsen. Fascisterna organiserades i halvt militära förband,squadri,som särsk. bekämpade dc socialistiska fackföreningarna. Den vände sig mest mot motståndare, stadda på återtåg, och man har karakteriserat f:s maktövertagande som “cn kontrarevolution mot en revolution, som ej blivit av”. Täta ministerskiften ägde rum, men ingen av regeringarna blev situationens herre. De fascistiska friskarorna fingo emellertid många nya anhängare, i sht bland ungdomen, och rörelsen vann sympatier på borgerligt håll. Vid1921års val samverkade f. med vissa borgerliga partier men lyckades blott erhålla36mandat i kammaren(6,7°/o av samtliga) och spelade där ingen mera framträdande roll. I nov. s.å. bildades i Rom ett verkligt fascistiskt parti. Dess program hade tydligt tagit intryck av svängningen åt höger. Men kvar stod partiets fasta föresats att i den upplösningens tid, som rådde, med alla till buds stående medel erövra den politiska makten. Stor anslutning i hela Italien vann f. först1922,särsk. då den slog ned en av socialistpartiet inledd storstrejk. De svaga koalitionsregeringarna hade fortsatt sin vacklande politik, och då man började frukta, att f. hade fått för fria tyglar, var det redan mycket svårt att hejda utvecklingen. Mussolini förberedde i hemlighet en våldsam omstörtning, och då tiotusentals fascistcr satte sig i rörelse (“Marschen mot Rom”), föll regeringen undan, bl.a. därför att konungen vägrade godkänna åtgärder för väpnat motstånd. Innan fascistförbanden i större antal nått huvudstaden, fick Mussolini *8/.o s.å. i uppdrag att bilda regering. I hans första ministär sutto även representanter för borgerliga partier. Intimast var förbindelsen med de s.k. nationalisterna, vilka i början av1923sammansmälte med f. till ett “nationalfascistiskt” parti(Partito nazionale fascista,PNF). Det nationalistiska och imperialistiska drag, som från början utmärkt f., förstärktes härigenom. Gentemot det1919grundade katolska partiet kommo fascisterna däremot snart i utpräglad motsatsställning. Av deputeradekammaren hade Mussolini i nov.1922fått nästan diktatoriska fullmakter, till en början till utgången av1923.Han började genast konsolidera sin ställning men manövrerade en tid ganska försiktigt och använde även skenbart parlamentariska metoder. Genom1923års valreform, vars huvudpunkt var, att det parti, som erhöll de flesta rösterna i hela landet, skulle tillerkännas Vi av mandaten i varje krets, togs ett nytt steg på denna väg. Nyvalen i april1924försiggingo under starka påtryckningar, och resultatet blev det väntade: fascisterna erhöllo60%av rösterna och2/s av mandaten i kammaren. När parlamentet i maj1924sammanträdde, angrep socialisten Matteotti häftigt f. för dess våldförande av den medborgerliga friheten. Några dagar senare mördades han, vilket väckte oerhört uppseende, enär man genast allmänt förstod, att det rörde sig om en fascistisk aktion av ödesdiger innebörd. Oppositionen mot f. tilltog, och från såväl borgerligt som socialistiskt håll krävdes en återgång till normala parlamentariska förhållanden. När de liberala ledarna Giolitti, Orlatido och Salandra började ta avstånd från Mussolini, försattes denne i ett kritiskt läge. Han tvekade först men slog på nyåret1925till mot sina motståndare. Tckc-fascisterna uteslötos ur regeringen, och näriden s.k. aventinska oppositionen* i jan.1926villeIåterinträda i kammaren, som den lämnat efter

Kategorier: fascisterna, fascistiska, kriget, mussolini, parti, socialistiska

Popolo d’Italia

Popolo d’Italia [påpp'ålå dita'lia], 11 P., italiensk daglig tidning, utg. i Milano 1914—43,grundad av Benito Mussolini. Denne lät1930— 42på statens bekostnad uppföra ett lyxpalats för tidn., som1943 blev svårt skadat av de allierades bomber och som Mussolini, sedan han hösten s.å. befriats av tyskarna, sålde till en privatperson, som i sin tur fått avstå tidn.-palatset till den italienska staten. LTnder efterkrigstiden har P:s väldiga press utnyttjats för kommunistiska, socialistiska och radikalsocialistiska tidn. I byggnaden, 11 palazzo dei giornali, äro inrymda ett antal nyhets- och bildbyråer. Mot slutet av1951återuppstod P. som veckotidn., utg. i Rom; under titeln finns tilläggetnuovo(“nya”); dess program är “pånyttfödelse av det nationella medvetandet” och “försvar av Italiens heliga gränser och koloniala mission”.E.

Kategorier: bildbyråer, ditalia, mussolini, palazzo, popolo, tidn

Eden

Eden [i'dn], Robert Anthony, brittisk politiker (f.1897).E. avbröt vid i:a världskrigets utbrott sina studier, gick ut som frivillig, låg vid fronten i Frankrike och i Flandern till krigets slut, belönades vid 19års ålder med Military Cross och lämnade armén sombrigade major.Han återupptog därefter studierna vid univ. i Oxford och avlade på ovanligt kort tid sin examen med orientaliska språk som huvudämne.1923 blev han konservativ medl. av underhuset som representant för valkretsen Warvvick och Leamington. S.å. gifte han sig med Beatrice Beckett, dotter till den för-mögne ägaren av “Yorkshire Post”, Sir Gervase Beckett. Svärfaderns inflytande i konservativa kretsar blev till nytta för E., då han började sin politiska karriär.1924—26var han privatsekr. till understatssckr. i inrikesministeriet. Samtidigt medarbetade han i “Yorkshire Post” och deltog bl.a. som tidn:s korrespondent i imperiepresskonferensen i Melbourne1925.Följ. år blev han parlamentarisk privatsekr. till dåv. utrikesministern Sir Austen Chambcrlain. Han tog starkt intryck av dennes uppfattning om de europeiska problemen. Då MacDonald och Baldwin1931bildade sin nationella regering, fick E. från vissa håll förord till utrikesministerposten. Han ansågs dock alltför ung och blev i stället understatssekr. i utrikesministeriet under Sir John Simon. 1 mars1935(han var då sedan ett år lordsigillbevarare utan säte i kabinettet men med särskilt uppdrag i utrikesministeriet) följde han Simon till Berlin för förhandlingar med Hitler och besökte sedan själv Moskva, Warszawa och Prag för att diskutera förslag till internationellt säkerhetsavtal. E. var vid denna tid en av de främsta talesmännen för den unga krigsgenerationens längtan efter fred och samförstånd mellan nationerna. Två av hans bröder hade stupat i kriget, vilket enl. vad han själv framhållit starkt inverkade på hans personliga inställning till de internationella problemen. Som ivrig anhängare av Nat. förb. fick han från1934i regeringen helt hand om dithörande frågor, vilket ytterligare underströks, då han efter Simons avgång i juni1935blev minister utan portfölj med särskilt uppdrag att handlägga Nat. förb.-frågor. I samband med Abessinien-krisen sändes han sommaren1935till Rom för att förmå Mussolini till en fredlig lösning och var därvid bemyndigad att erbjuda Italien cn del av Brittiska Somaliland. Mussolini bemötte E, snävt (“Jag samlar icke på öknar”), och missionen misslyckades. Under Abessinien-konfliktens fortsatta utveckling ställde sig E. i spetsen för den opinion, som önskade ett kraftfullt ingripande av Nat. förb. Då Mussolini började krig, förordade E. med skärpa sanktioner mot Italien. Som anhängare av den kollektiva säkerhetens idé blev han i dec.1935utrikesminister efter Sir Samuel Hoare, sedan denne hade tvingats att avgå på gr. av sin kompromissvilja till förmån för Italien (IIoarc-Laval-planen). E. var vid utnämningen den yngste utrikesminister, som England haft på närmare ioo år. Sanktionspolitikens sammanbrott skadade hans prestige, men ehuru han någon tid måste iaktta större försiktighet, fortsatte han, om än huvudsakl. principiellt, att motsätta sig de tyska och italienska diktaturernas maktsträvanden. I samband med spanska inbördeskriget förde han en återhållsam och smidig politik, men sedan N. Chamberlain1937hade blivit premiärminister och börjat sina försök att uppnå samförstånd med Tyskland och Italien trots deras

Kategorier: abessinien, förb, italien, mussolini, särskilt, uppdrag

Eden

Kategorier: abessinien, förb, italien, mussolini, särskilt, uppdrag

Nästa sida »

Sök artikel:

Utrustning fšr tandvŒrd
20 Œr av innovationer inom tandvŒrd & oral rekonstruktion. Kontakta oss
Kassasystem fšr restauranger
Kassa & vŒg Syd AB erbjuder kompletta och lŠttskštta