Sudan inleddes

Sudan inleddes i juliT 940 men hejdades snart av britterna, som i jan.1941gjorde en koncentrisk motoffensiv, vilken på mindre änllkår ledde till att I:s välde i Östafrika bröt samman (se Etiopien, historia). Från Libyen trängde marskalk Graziani med en italiensk armegrupp in i egyptiska västöknen13/91940,men den på Nildalen baserade brittiska försvarsstyrkan gickV12s.å. till motoffensiv enl. general Wavells plan, slog italienarna och besatte hela Kyrenaika. För att bistå I. organiserade tyskarna den s.k. Afrikakåren under befäl av general E. Rommel, som jämte underlydande italienska styrkor i mars1941gick till offensiv med Suez som mål (om dessa strider och följ. “skyttelkrig” i öknen se Världskrigen). För att motväga Tysklands inflytande på Balkan och befrämja strävandena att göra Medelhavet till ett “italienskt hav” angrep Mussolini28/io1940Grekland, varvid Albanien användes som bas (se Italiensk-grekiska kriget1940— 41).Grekiska armén drev tillbaka italienarna och besatte s. Albanien. Detta nya bakslag för I. var en av orsakerna till Hitlers Balkan-offensiv. I. dellog i angreppet mot Jugoslavien i april1941och besatte delar av detta land samt gjorde Kroatien till en vasallstat (se Jugoslavien, historia, och Kroatien, historia). I. deltog även i det fälttåg mot Sovjetunionen, som Tyskland inledde i juni s.å.n/i2s.å. förklarade I. samtidigt med Tyskland USA krig och ingick militärallians med Japan. — Sedan italienarna i jan.1943hade förlorat Libyen och i maj s.å. tills, med tyskarna besegrats i Tunisien, utbredde sig i I. defaitism och ovilja mot axelpartnern. De allierades bombning av italienska städer ökade krigsledan. I febr.1943avskedade Mussolini utrikesminister Ciano och8andra ministrar. Inom fascistpartiet företogos utrensningar. De allierades erövring av Sicilien i juli s.å. gjorde den italienska krisen akut. Mussolini förhandlade med Hitler i Vc-rona, begärde ökad hjälp men erfor, att tyskarna endast ville försvara n. I. och krävde nyckelposter i landels styrelse och försvar. Då Mussolini återvände till Rom med detta besked, störtades han genom en sammansvärjning. Vid hovet och inom det högre armebefälet hade sedan en tid tanken på att fälla diktatorn mognat. Sin ledare sågo dessa kretsar i f.d. generalstabs-chefen Badoglio. Vidare hade bildats en grupp fronderande fascistcr under ledning av f.d. ambassadören i London D. Grandi. Vid ett upprört möte i Fascismens stora råd natten till25höverrumplades Mussolini; på förslag av Grandi antog rådet med stor majoritet en resolution med hemställan till konungen att frånta Mussolini krigs-ledningen och i övrigt fatta beslut enl. sin grundlagsfästa rätt. Även svärsonen Ciano, som länge fronderat mot Mussolinis protyska utrikespolitik, sällade sig till oppositionen. Konungen kallade till sig och entledigade Mussolini, som därefter arresterades. På konungens uppdrag bildade Badoglio en fackmannaregering. Ett förvirrat läge följde, såväl inom 1. som utåt. Badoglio hoppades få lindriga villkor av de allierade och på att Tyskland skulle medge I. att sluta fred men räknade fel. Medan italienska emissarier i Lissabon och på Sicilien förde hem- liga förhandlingar med de allierade, som krävde full kapitulation, sammandrogos tyska trupper i n. I. Badoglio böjde sig till slut för de allierades krav och kapitulerade. Ett vapenstillestånds-fördrag, enl. vilket I. skulle upplåta sitt territorium för de allierades styrkor och samverka med dessa, undertecknades3/»1943,då Kalabrien invaderades. Vapenstilleståndet skulle kungöras vid den tidpunkt, som de allierade funno lämplig med hänsyn till följande operationer. Så skedde8/o s.å. Därvid besatte tyskarna hastigt större delen av I., som under närmare2år blev häftigt omstridd och delvis svårt skövlad krigsskådeplats. Mussolini befriades12/9vid Gran Sasso av tyska fallskärmsjägare och blev chef för en ny “republikansk-fascistisk” regim i n. I. (se Fascism).

Kategorier: allierades, badoglio, besatte, italienska, mussolini, tyskarna

Italiens deltagande i2:a

Italiens deltagande i2:a världskriget. Vid ett möte med Hitler i Brenner “Vs 1940förklarade sig Mussolini ämna militärt samverka med tyskarna, och i april s.å. började han föra ett hotfullt språk. Tonen skärptes vid den tyska blixtoffensiven i Västeuropa. För att stödja brittiska och franska regeringarnas bemödanden att avhålla 1. från krig gjorde amerikanske presidenten F. D. Roosevelt flera hänvändelser till Mussolini, vilka denne arrogant avvisade. Han slog dock till, först då risken föreföll honom obetydlig. I. förklarade Frankrike och Storbritannien krigl%1940(se Världskrigen). Mussolini deltog i utformandet av vapenstilleståndsvillkoren för det besegrade Frankrike, men Hitler motsatte sig vittgående krav från I., som slöt stillestånd med Frankrikei4/e s.å. I. blev ockupationsmakt i smärre franska gränsområden, som hade besatts av italienska trupper. I sept.1940 ingick I. tills, med Japan och Tyskland tremaktspakten*. I:s mål i kampen mot England voro att krossa dess flottstyrkor i Medelhavet, att erövra Egypten och ta kontroll över Suezkanalen. Försök att med trupper, baserade i Eritrca och Etiopien, besätta

Kategorier: frankrike, franska, hitler, italiens, mussolini, trupper

Tripolis

Tripolis med Kyrenaika, Rhodos och Tolvöarna i Egeiska havet; de sistn. besittningarna tillföllo I. officiellt först genom Lausannefreden 1923.Trippelalliansen förnyades1912 med en formulering, som möjliggjorde l:s neutralitet i i:a världskriget. Den följ. brytningen med centralmakterna var ingen överrraskning, folket uppviglades mot Österrike genom en ivrig agitation, som i sht leddes av förf. G. dAnnunzio, den moderata ministären Salandra-Sonnino(1914—16)var entente-vänlig, och i det avgörande hemliga avtalet i London om I:s deltagande i kriget pä ententens sida26/i1915lovade cntenten en ansenlig del av krigsbytet. I freden med Österrike ‘%1919i S:t Germain-en-Laye erhöll I. också Trentino, det till stor del tyskspråkiga Tyrolen s. om Brenncr, Gorizia, Gradisca, Trieste, Kustlandet, Istricn och Zara. Erövringslystna nationalister krävde också s. Dalmatien och Fiume, och en friskara under d’Annunzio besatte denna stad; genom fördraget i Rapallo1920,vilket definitivt fastställde Ls gränser mot Jugoslavien, beslöts, alt Fiume skulle bilda en självständig republik under Nat.förb., men1924införlivades det med I. Med freden följde massarbetslöshet, men dyrtiden upphörde icke, det jäste inom arbetarklassen, och den allmänna rösträttens införande1918medverkade till en stor vänstervalseger1919;nya val1921ändrade icke det parlamentariska läget. Juni1919—juni1920var F. Nitti konseljpresident, därefter G. Giolitti (juni1920—juni1921),I. Bonomi (juni1921—febr.1922)och L. Facta (febr.—okt.1922),svaga koalitions- och vågmästarregeringar utan förutsättning att bemästra den invecklade sociala situationen. De syndikalistiska fackföreningarna i Norditalien krävde arbetarkontroll över industrien, besatte (aug.—sept.1920)fabrikerna och drevo dem för egen räkning; de isolerades dock, och försöket måste uppgivas. Vid sidan om syndi-kalismen gick den revolutionära marxismen fram ined stormsteg — det socialistiska huvudpartiet stod under kommunistiskt inflytande —, och i slutet av1920ansågs en proletärrevolulion sannolik. Bl.a. på gr. av det socialistiska partiets splittring i början av1921mattades den röda propagandan, medan fascismen under ledning av B. Mussolini började ingripa allt djupare i I:s politiska utveckling. På arbetsmarknaden rådde en ständig oro, och våldsdåd från h. och v. hörde till ordningen för dagen; det parlamentariska systemet hade spelat ut sin roll. De röda hade emellertid försuttit tillfället; en från syndikalistiskt håll inspirerad storstrejk i aug.1922misslyckades, och detta blev inledningen till fascislernas revolution. Efter en stor fascistkongress i Neapel företogo40,000fascistcr28/io”marschen mot Rom”, och konungen uppdrog åt Mussolini att bilda regering. Denne upprättade31/ioen ministär, i vilken även andra partier voro representerade. Av parlamentet erhöll han utomordentliga fullmakter till slutet av1923.Hans första åtgärder voro att reorganisera ämbetsverken och att insätta fascisler även i lokalförvaltningen. Genom en ny vallag1923tryggades fascistparticts ställning; det parti, som fick högsta röstetalet och minst25% av de avgivna rösterna, skulle besätta2/s av platserna i deputeradekammaren. Vid valen 1924vunno fascistcrna och samverkande grupper6o°/o av rösterna. Fascistisk terror hade i stor utsträckning förekommit under valkampen. Den socialistiske, deputeraden Matteotti. som protesterade häremot i det nya parlamentet, mördades i juni s.å. av fascister, varvid flera högt uppsatta fascistiska partimän voro inblandade. På många håll i landet rådde dovt missnöje med fascisternas talrika övergrepp, den parlamentariska oppositionen började reagera, och under senare hälften av året skakades I. av en häftig inrikespolitisk kris (se Aventinska oppositionen). Mussolini kände sin ställning hotad, avlägsnade i jan.1925icke-fascisterna ur regeringen och krossade under de följ.12mån. fullständigt den parlamentariska demokratien. På grundval av den1927utfärdadeC arta del lavoro*uppbyggdes den fascistiska korporativa staten (om diktaturens konsolidering och det korporativa systemets struktur se närmare Fascism, sp.248—250och251—253).— Fascistregimen med sitt frihetsförtryck och sin våldsmentalitet saknade, i sht under de första åren, icke vissa konstruktiva drag. Bland de positiva insatserna märkas torrläggandet av Pontinska träsken samt betydande jordförbättringar i s. I. och i floden Pos delta. En rad sociala reformer, t.ex. folkpensionering och sjukförsäkring, genomfördes. I. återgickT926till guldmyntfot, varvid liran stabiliserades. Statsfinanserna försämrades dock starkt vid den ekonomiska världskrisen, och1934övergavs reellt guldmyntfoten. Vissa vetenskaper, främst arkeologien, gynnades, och1929upprättades en italiensk akademi. Emigrationen minskades starkt, dels på gr. av invandrings-hämmande åtgärder i Nord- och Sydamerika, dels också därför att fascismen principiellt var mot en lösning av överbefolkningens problem genom emigration till utlandet. Trots svårigheterna i delta hänseende bedrev regimen en kraftig nativitetspropaganda. Utflyttning av bönder till Libyen organiserades som ett led i kolonialpolitiken. — Mussolini, vilken i sin agitation före1922häftigt kritiserat de föregående regeringarnas utrikespolitik, gav därvidlag icke genast uppseendeväckande nya signaler. I ett tal i nov.1922förklarade han sig ämna fullgöra fredsfördragen men tillade, att dessa icke vore oföränderliga. Sin allmänna ståndpunkt beskrev han sålunda: ingenting för ingenting. I aug.1923mördades nära den grekiska staden Jämna en italiensk general Tellini, som på uppdrag av Am-bassadörkonferensen* utstakade ny gräns mellan Albanien och Grekland. I. framställde ultimativa krav till grekiska regeringen, och då denna icke genast gav vika på alla punkter, lät Mussolini bombardera och besätta ön Korfu. Den illavarslande konflikten löstes dock snart (se Korfu-affären). I sept.1923besatte I. Fiume men erbjöd efter dettafait accompliJugoslavien en5-årig vänskapspakt, som accepterades och undertecknades i jan.1924(den förnyades icke1929).1 och med att Mussolini1925definitivt nedslog den demokratiska oppositionen i L, fick han även utrikespolitiken helt i sin hand. Fascismens nationalistiska och imperialistiska drag. som dittills mest hade röjts av ytterlighetsele- ment, började framträda även i officiella yttranden, men Mussolini gjorde under flera år även vissa fredliga och positiva insatser i den europeiska politiken. Pakten med Jugoslavien kompletterades med tilläggsavtal om minoritetsfrågor 0. s.v., men förhållandet till detta land förblev spänt, bl.a. på gr. av den albanska frågan. 1. inledde cn ekonomisk penetration av Albanien och fortsatte med politisk inblandning. Genom Tiranafördragen1926och1927uppnåddes ett faktiskt italienskt protektorat över Albanien. T.v. framträdde två huvuddrag i Mussolinis utrikespolitik: att stärka I:s ställning i Medelhavsom-rådet och alt vinna inflytande på Balkan och i Centraleuropa. Förhållandet till Frankrike var län^c kyligt. Däremot uppnådde det fascistiska 1. goda förbindelser med England, sedan Bald-win hade bildat regering1924;dennes utrikesminister Austen Chamberlain intog en mycket vänskaplig hållning till den nya italienska regimen. Chamberlain bidrog till ett avtal i dec.1925,enl. vilket Egypten till I. avstod den viktiga gränsoasen Giarabub i utbyte mot Sol him. S.å. bekräftades1909års uppgörelse om brittiska och italienska intressesfärer i Etiopien. Redan1924hade England i överensstämmelse med1915års kompensationsavtal i London tillI.avstått ett stycke av Kenya, Jubaland, som införlivades med Italienska Somaliland. Fascismen visade starkt intresse för en aktiv kolonialpolitik.1929 —31underkuvades stamhövdingarna i s. Tripo-litanien och i Kyrenaika, varigenom hela Libyen kom under fast italiensk kontroll och gjordes till föremål för systematisk kolonisering. Enär detta område till största delen icke var lämpat lör kolonisering av européer och ej heller för tätare bebyggelse av infödda, voroutvecklingsprojekten tvivelaktiga ur ekonomisk synpunkt. Eftersom det italienska kolonialväldet över huvud taget mest bestod av ödsliga, föga givande områden, inriktade sig Mussolini pä en ny expansion i Afrika, varvid redan förefintliga besittningar skulle utbyggas som baser. — Under1920-talets politiska avspänning och ekonomiska högkonjunktur i världen deltog I. i det internationella fredsarbetet. Genom Lateranfördragen* i febr.1929uppnådde Mussolini en försoning med Vatikanen av stor betydelse frän både inrikes- och utrikespolitisk synpunkt. 1. drabbades hårt av den ekonomiska världskrisen och skärpte eller hand sin utrikespolitik. Mussolini höll1930en serie tal, i vilka han angrep Frankrike, som enl. fascistisk uppfattning borde kunna pressas till medgivanden, därför att den franska nationens vitalitet syntes avta och enär stålen föreföll försvagad på gr. av parlamentarismens kris I sina tal betecknade Mussolini vidare med udd mot Brittiska imperiet Medelhavet sommare nostro(“vårt hav”). Nationalsocialismens uppsving i Tyskland hälsades med intresse och sympati i fascistpressen. Mussolini betraktade dock icke denna utveckling främst från ideologisk synpunkt. T maktpolitiskt hänseende såg han närmast en möjlighet för sig själv att uppträda som vågmästare i europeisk politik och tog i detta syfte kort eller Hitlers utnämning till rikskansler1933initiativet till fyrmaklspak- ten* mellan England, Frankrike, I. och Tyskland. Europa skulle delvis omstöpas genom revision av fredsfördragen under samfälld led-’ ning av stormakterna. Mussolini hade redan tidigare uttalat förståelse för tyska krav på likaberättigande i fråga om rustningar. Tyska och italienska intressen stötte dock samman i Donau-1området. 1. uppträdde som garant för Österrikes oberoende och drog även in Ungern under sitt inflytande. I mars1934undertecknade dessa tre länder de s.k. Romprotokollcn*. Denna politik väckte oro i Jugoslavien, som ständigt ! misstrodde I:s strävanden och som s.å. försökte I uppnå ökad trygghet genom Balkanententcn*. Frånsett det i och för sig välkomna italienska stödet åt Österrike såg även Frankrike ogillande på Mussolinis Donaupolitik. Trots motsättningen i den österrikiska frågan syntesett närmande mellan I. och Tyskland möjligt; i juni1934sammanträffade Hitler med Mussolini i Venedig, men det nazistiska försöket till statskupp i Wien i juli s.å. åstadkom tvärt en ny vändning. Mussolini misstänkte tyskarna för planer på en inmarsch i Österrike och företog truppsamman-dragningar vid Brenner för att avskräcka Hitler. Efter dessa händelser blev förhållandet till Tyskland åter kyligt, och ett närmande mellan I. och Frankrike begynte. Sedan terrängen hade sonderats diplomatiskt under hösten1934,förhandlade Mussolini i jan.1935med franske konseljpresidenten och utrikesministern P. Laval. Ett av de viktigaste motiven på italiensk sida var, alt Mussolini, som länge hade eftertraktat och förberett en erövring av Etiopien, nu önskade förverkliga denna plan och därför hade behov av vänskapligare relationer till Frankrike. Förutom allmänna överenskommelser i europeiska frågor träffades vid konferenserna med ! Laval vissa konkreta avtal, särsk. om kolonialpolitiken. Frankrike avträdde till I. en del av Ekvatorialafrika n. om Tibeslibergen samt ett område i Franska Somaliland. T. avstod från flera tidigare krav i fråga om de i Tunisien bosatta italienarnas ställning. I samband med cn allmän förklaring om samförstånd i kolonialpo-: litiken antyddes från fransk sida förståelse för ; de italienska expansionssträvandena i Etiopien, i Tysklands återinförande av värnplikten fördömdes samfällt av England, Frankrike och T. på Stresakonferensen* i april1935,varvid deltagarna enades om viss samverkan mot aggression.1″Strcsafrontcn” sprängdes dock snart, dels på \ gr. av det engelsk-tyska flottavtalet i juni s.å., I dels och främst som följd av förvecklingar iIsamband med Etiopienkriget, som inleddes av I. j i okt. s.å. (se Etiopien, historia). Nat. förb.111-! pekade I. som angripare och påbjöd ekonomiska sanktioner. Särsk. stark spänning uppstod mellan England och 1. Frankrike ställde sig, om än tveksamt, på Englands sida i sanktionspolitiken. Denna förhindrade dock icke I. att underkuva Etiopien. Västmakternas svaghet och vacklande hållning röjdes bl.a. genom deras misslyckade försök att nästan helt på Etiopiens bekostnad åstadkomma kompromissfred (se Hoare-1 .aval-planen). Sedan Addis Abeba hade intagits i maj1936,utropades I:s konung Viktor Erna- nuel till kejsare av Etiopien. Stora planer uppgjordes för att. exploatera detta land, som tills, med Eritrca och Italienska Somaliland fick namnet Italienska Östafrika. Konflikten med Nat. förb. och västmakterna ledde till att Mussolini började liera sig med Hitler. I. fördömde visserligen formellt Tysklands återbesättande av det demilitariserade Rhenlandct i mars1936men rådde nu Österrike att träffa en uppgörelse med Tyskland. Närmandet mellan I. och Tyskland fick starkare underlag genom alt bägge länderna intervenerade i spanska inbördeskriget (se Spanien, historia). Mussolinis svärson G. Ciano, som i juni1936hade blivit utrikesminister, besökte i okt. s.å. Tyskland. Utan att ännu samordna sin utrikespolitik med Tredje rikets betonade fascistregimen sin nya orientering med slagordet Axeln Rom-Berlin*. Den italienska inblandningen i Spanien väckte häftig ovilja i Frankrike och undergrävde Lavals italienska politik, men den franska folkfrontsregeringen under Blum följde i konflikten Englands försiktiga nonintervcntionspolitik. Ehuru britterna hade ny orsak till oro inför I:s uppträdande i Medelhavsområdet, skärpte de icke sin hållning utan försökte tvärtom komina till tals med Mussolini. I jan.1937undertecknades i Rom engentlemeris agreement,i vilken England och I. förklarade, att fri genomfart i Medelhavet måste anses livsviktig för båda länderna och att deras intressen icke vore oförenliga. Därefter ökades den italienska interventionen i Spanien. Att England icke betraktade denna politik i Gibraltars närhet som ett avgörande hinder för en fredlig uppgörelse med L, framgick ännu tydligare, sedan Neville Chamberlain i maj1937hade blivit premiärminister. Mussolini ställde sig å sin sida till synes tillmötesgående men fördjupade samtidigt sina förbindelser med Hitler och avlade i sept.1937ett besök i Berlin, som formades till en demonstration av axelmakternas solidaritet. I. anslöt sig i nov. s.å. till Antikominternpakten och utträdde i dec. ur Nat. förb. Förhållandet till Jugoslavien förbättrades genom en i mars s.å. ingången ny pakt. — Som följd av axelpolitiken förhöll sig I. passivt inför Tysklands annexion av Österrike i mars1938.Likväl hoppades England ännu att kunna skilja I. och Tyskland el. att åtm. kunna förmå I. att respektera Brittiska imperiets intressen. Av Chamberlain föreslagna förhandlingar ledde i april till en brittisk-italiensk överenskommelse om Spanien och övriga frågor i Medclhavsområdet, vilken främst gagnade I. I maj s.å. besökte Hitler Rom, och det växande tyska inflytandet i I. ådagalades bl.a. genom att fascistregimen i princip accepterade den antisemitiska rasläran. Under den tjeckoslovakiska krisen fick Mussolini, som demonstrativt men på ett föga bindande sätt förklarade sig lojal mot Hitler, tillfälle att enl. sina tidigare framförda idéer om en europeisk fyrmaktskonklav spela en fördelaktig stor-politisk roll. På anmodan av Chamberlain gjorde han en framställning i Berlin, som ledde till Miinchenkonfcrensen*, vid vilken han agerade partisk men diskret medlare. I nov.1938stödde I. Ungerns krav på Tjeckoslovakien (se Wien- skiljedomen1938),men utvecklingen röjde, att l:s inflytande i hela Donauområdet hade fått vika för Tysklands. Den italienska politiken inriktades åt andra håll, närmast i form av en diplomatisk framstöt mot Frankrike, varvid fascist-propagandan larmande ackompanjerade med krav på bl.a. Tunisien, Korsika, Nizza och Savojen. Franska regeringen ställde sig lugnt avvisande och skrämdes heller icke av att I. uppsade1935års avtal med Laval. Medan dessa händelser utspelades, besökte Chamberlain och utrikesminister Halifax i jan.1939Rom som tack för Mussolinis insats i Munchen. Italienarna höllo god min vid Hitlers intåg i Prag i mars s.å., men Mussolini kände sig övertrumfad och befarade en fortsatt tysk expansion åt s.ö. Samtidigt irriterades han av västmakternas bemödanden att dra in Grekland, Rumänien och Turkiet i en “fredsfront”, och för att hävda italienska intressen ockuperade han i april1939hela Albanien. Genom ett i maj s.å. ingånget militärt förbund med Tyskland, den s.k. stålpakten, förstärktes “Axeln”, men I. bevarade en viss handlingsfrihet och intog en försiktig hållning inför Tysklands hot mot Polen. Vid överläggningar med Hitler och tyske utrikesministern v. Ribben-trop i Salzburg och Berchtesgadcnn/s—is/s1939strävade Ciano förgäves att moderera den tyska politiken. Under den följ. akuta krisen i aug. s.å. försökte Mussolini medla i syfte att förhindra krig. Då västmakterna3/o s.å. till följd av angreppet mot Polen förklarade Tyskland krig, intog I. t.v. ställningen som icke-krigförande. Hitler dolde sin besvikelse, och axelmakternas samverkan ökades på det ekonomiska området. I okt.1939träffades ett avtal, enl. vilket närmare200,000tyskspråkiga sydtyrolare efter optering förflyttades till Tyskland. Den före angreppet mot Polen ingångna tysk-ryska pakten väckte anstöt inom vida kretsar i L, där man allmänt visade stor sympati för Finland i dess försvarskamp mot Sovjetunionen vintern1939—40.

Kategorier: england, frankrike, hitler, italienska, mussolini, tyskland

Moskva—

Moskva— Volgakanalen. löst parti, Union Movcmcnt, som i sitt program förordade ett enat Europa men främst återknöt till fascistiska tankegångar.1946 avslöjades genom en påträffad korrespondens mellan Mussolini och D. Grandi, att M. på1930-talet fått stora subsidier av fascistpartict i Italien.S.Br.

Kategorier: avslöjades, grandi, korrespondens, moskva, mussolini, påträffad

Matteotti f-ått’i],

Matteotti f-ått’i], G i a c o m o, italiensk politiker (1885—1924), jurist, satt fängslad någon tid under i:a världskriget för defaitistisk propaganda, socialistisk deputerad 1919. M., som hade cn mycket stark ekonomisk ställning, bekämpade Mussolini och fascismen med en oförsonlig kritik, som kulminerade i ett par stora anföranden i deputeradekammaren i maj 1924. 1 början av juni s.å. lockades han i ett bakhåll och mördades. Liket anträffades ej förrän i aug., i en illa beryktad skog utanför Rom. Vem mördaren var, kunde ej utrönas, men misstankarna riktades mot flera ledande fascister. En rättslig undersökning inleddes men nedlades åter, och händelsen ledde till den fascistiska regimens dittills allvarligaste kris. Efter Mussolinis fall togs saken 1946 upp inför domstol, och tre banditer dömdes 1947 som skyldiga till livstids tukthus. De anklagade ledande fascisterna frikändes i brist på bevis. Att Mussolini begagnat sig av banditerna i syfte att bortföra M., är till fullo klarlagt; om det var med hans tillstånd cl. på hans order mordet begåtts, är mer osäkert. Visst är, att banditerna ej blott blevo ostraffade, så länge Mussolinis makt varade, utan även genom utpressning tillskansade sig materiell vinning.[Th.jB.

Kategorier: åtti, banditerna, ledande, matteotti, mussolini, mussolinis

Marschen

Marschen mot Rom, ital.marcia su Roma,officiell beteckning för den fascistiska revolutionen 28/io 1922, då c:a 40,000 fascistiska “svartskjortor” och 20,000 sympatiserande arbetare så gott som utan motstånd intågade i Rom och tilllvingade sin ledare Mussolini ministerpresidenturen. Se Italien, sp. 829. Marschfart,sjökrigsv.,se Fart 1). Marschkolonn,krigsv.,formering av ett förband för utförande av förflyttning.

Kategorier: fascistiska, italien, marschen, marschfart, ministerpresidenturen, mussolini

Fyrmaktspakten

Fyrmaktspakten el. R o m p a k t e n, benämning på ett 1933 mellan Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland ingånget avtal. Initiativet till F. togs av Mussolini i mars s.å. Italien hade vid denna tidpunkt på gr. av Hitlers makttillträde i Tyskland fålt en nyckelställning i Europa med viss möjlighet att spela rollen av vågmästare. Mussolini föreslog, att nyssnämnda makter skulle sammansluta sig, främst för att genom revision av fredsfördragen efter hand genomföra en europeisk nyrcglering i överensstämmelse med ändrade maktförhållanden. Redan långt dessförinnan hade den fascistiska pressen i Italien ofta ondgjort sig över att Nat. förb. icke tillräckligt framhävde skillnaden mellan stora och små makter. Förslaget bör ses även mot bakgrund av denna tankegång (vilken efter2:a världskriget dök tipp igen och då i betydande grad satte sin prägel på FN med dess av stormakterna dominerade säkerhetsråd). Mussolini avsåg, att fyrmaktskonstcllatio-nen, visserligen inom Nat. förlcs ram men som en överinstans, skulle utgöra ett stormaktsdirek-torium. Enl. hans beräkning borde Italien i vissa lägen kunna få utslagsgivande inflytande genom att intaga en medlarställning mellan Tyskland och de inbördes ofta oeniga västmakterna. Tyskland borde successivt bli likaberättigat i militärt hänseende. I såväl europeiska som utomeuropeiska frågor skulle signatärmakterna såvitt möjligt hålla en gemensam linje. Förslagslällaren ville i paktprojektet även se en förberedelse till en reformering av Nat. förb:s organisation och statuter. Frankrike och dess vänner inom Lilla ententen visade sig, i konsekvens med den franska status quo- och säkerhetspolitiken, mycket obenägna att acceptera revisionstanken. Framför allt av detta skäl blev avtalsutkastet grundligt omarbetat och förtunnat. F. antogs Ve s.å. i Rom av dc fyra makternas representanter och undertecknadesir’hs.å. Den innehöll i då föreliggande form föga mer än en allmän deklaration om samarbete till fredens fromma samt ett åtagande att inbördes diskutera varje förslag, avseende tillämpning av artiklarna i Xat. förb:s akt angående fredlig fördragsrevision. Mussolinis ursprungliga uppslag ledde alltså endast till en mager konsultations-pakt. F. skulle gälla i10år men blev aldrig ratificerad. Den var dock betecknande för det fascistiska Italiens partiella västmaktsorientering under nazistregimens första år och innan Mussolini som följd av Etiopien-krigets internationella förvecklingar började övergå till den politik, som symboliserades av axeln Rom-Berlin.S.ftr.

Kategorier: fascistiska, förbs, inbördes, italien, mussolini, tyskland

« Föregående sida

Sök artikel: