Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Ockra

Ockra (grek.ochra,fem. till adj.ochros’,gulblek).1)Geol.,jordig limonit*, som bildar en lös massa ovanpå fuktig mark, vanl. nära utloppet från någon källa. O. förväxlas i vanligt språkbruk ofta med myrmalm*, som emellertid bildas nere i fuktig mark. Myrmalm förväxlas i sin tur ofta nog i vanligt språkbruk med sjömalm*, som endast uppstår i sjöar. Samtliga bildningar bero på att järn (och mangan), som är löst i grundvattnet, av olika orsaker kommer till utfällning, när detta grundvatten stiger upp i marken (myrmalm), utgjuter sig över fastlandsmark (o.) cl. över sjöbottnar (sjömalmer). O. ha använts som färgämnen. Dc användas även som gasreningsmassa. — Litt.: E. Naumann. “S. och mell. Sveriges sjö- och myrmalmer” (SGU, ser. C, nr 297, 1922).F.N. 2)Kem.,sammanfattande namn på en mängd gula, bruna och röda målarfärger (gul-, brun-, röd-ockra), som huvudsakl. bestå av vattenhaltig ferri-hydroxid, ferrioxid el. manganoxid.

Kategorier: , , , , ,



Myrmalm,

Myrmalm, en hård limonit, som särsk. vanligt förekommer inom de av Sveriges urbergsområden, där också sjömalmerna väsentligen höra hemma (se Sjömalm). M. uppstår i fuktig mark, s j ö-m a 1 m* i sjöar. I vanligt språkbruk sammanblandas dessa bildningar mycket ofta, liksom med ockror*. M. bildar oftast lager av rätt begränsad utsträckning. Vid grävning finner man överst, strax under markytan, en till utseendet snarast om jordigt, grovt grus erinrande bildning; längre ner ha m. vanl. kakform. Lösa ockror, som bildas ovanpå marken, brukar man eg. icke kalla in., ehuru detta ofta sker i dagligt tal (jfr Ockra). M. har förr i tiden i Sverige smälts till järn (se Myrjärnsverk och Osmundsmide). — Litt.: E. Naumann, “S. och mell. Sveriges sjö- och myrmalmer” (i “SGU”, ser. C,297, 1922).E.N.

Kategorier: , , , , ,



Myrjärnsverk, blästerverk, forntida

Myrjärnsverk, blästerverk, forntida ugn för framställning av järn ur sjö- och myrmalm. Dc tidigaste ugnarna voro nedgrävda i marken och byggda av stenblock. Djupet var0,5—i m. De drevos med naturligt drag. Småningom ökade man draget med hand- el. trampblästcr, varvid ugnarna även byggdes högre. Slutl. lärde man sig använda vattenkraft för blästern och nådde då högre temp. i ugnen,’ större produktion och bättre järn. Dylika ugnar kallades även kål-lin gar. Driften tillgick vanl. så, att man fyllde ugnen med ved, lät denna brinna till kol och sedan satte på väl rostad sjö- el. myrmalm, som reducerades och samlades på ugnens botten. Slaggen smälte och tappades ur, men järnet blev i regel blott halvsmält och lyftes ur ugnen med tång. Det utsmiddes något till en rund kaka, som klövs på mitten (osmund). Järnet lämpade sig vanl. ej för direkt användning utan värmdes i en härd och smiddes ut, varigenom det fick lägre kolhalt och befriades från slagg. — M. representerar den tidigaste järnframställningsmetoden i Sverige och stod under den tidigare medeltiden för huvuddelen av järnproduktionen. Ännu in på1700-och 1800-talen förekom m. i viss utsträckning i avlägsna trakter. — Litt.: S. Rin-man, “Rergwerkslexicon”(1788—89);J. Nihlén, “Studier rörande äldre svensk järntillverkning”(1932); J. Furuskog, “Det svenska järnet genom tiderna”(1938).L.Vr.

Kategorier: , , , , ,



Sök artikel:

  • Luskammar m.m

    Hos oss hittar Du allt för babyn. Kläder, inredning, leksaker m.m

  • Svensk Hytt-Comfort

    Distributör för Grammer i Sverige. Förarstolar för bil, buss, tåg m m.