Snille

Snille (avsnälli äldre bet. klok; i äldre sv. med svagare innebörd: “begåvning” o.d.),psykol.,en dc vanliga måtten betydligt överskridande, ursprunglig och egenartad, på övningens och inlärandets väg ej uppnåelig form av andlig begåvning. S., som språkligt numera brukas i samma bemärkelse som orden geni och genialitet samt även betecknar person i besittning av dylik begåvning, yttrar sig företrädesvis i den levande intuitiva kraft, den förmåga av åskådlig och nyskapande fantasi, den friskhet och självständighet i uppslag och utformning, varom dess alster och insatser på konstens, vetenskapens, teknikens och det praktiska arbetets olika områden alllid vittna. 1 sin renaste form framträder s. på konstens och diktningens fält. För snillrika personer är vidare det instinktiva, mera “omedvetna”, av reflexion oberörda arbetssättet betecknande; bl.a. har Goethe starkt understrukit detta drag. Tillika höra stor andlig fruktsamhet och impulsivitet till s:s mera framträdande egenskaper; ofta yttrar sig denna produktivitet i fråga om ideer och skönhetssyner anmärkningsvärt tidigt i geniets liv, och den fortsätter i stormande tempo intill dess död (exempel: Mozart och Kierkegaard, delvis även Nietzschc). Genom originaliteten, vari särsk. Kant såg dess säkraste kännetecken, skiljer sig s. mest markant från t a 1 a n g e n*. Även däri består en olikhet, att s., i möts. till denna senare, sällan synes gå i arv. — Av åtskilliga psykiatrikcr och psykologer har s., ehuru på osäkra grunder, satts i samband med vissa former av sinnessjukdom och medfödd urartning, så bl.a. med fallandcsjukan (epilepsi*) och hysterien*. Dylika hypoteser, som överdriva vissa yttre likheter mellan det geniala och det sjukliga själslivet, ha framställts av bl.a. C. Lom-broso. P. J. Möbius och M. Nordau; de kunna emellertid anses bemötta redan med Kellgrens under Thorild-fejden fällda ord: “Man äger ej snille, för det man är galen”. Den likaledes vanskliga frågan om sambandet mellan s. och den omgivande geografiska, sociala och moraliska miljön har alltifrån abbc Dubos’ dagar livligt diskuterats mellan historiker, samhällsforskare och psykologer. De skarpast motsatta åskådningarna företrädas här av Taine, som ensidigt hävdar omgivningens och de kollektiva faktorernas bestämmande inflytande på geniet, medan omvänt Carlyle och Nietzschc förklara, att s. äro väsentligen oberoende av omgivningen och i stället forma och prägla denna. Intressanta och givande synpunkter till en typologisk betraktelse av den geniala begåvningen ha i senare tid anlagts av den tyske psykiatern E. Kretschmer; omfattande och synnerligen grundliga, på intelligensprövning och statistiska betraktelser vilande undersökningar över geniets både andliga och kroppsliga egenskaper ha i Amerika utförts av L. Terman och hans med-arbetarstab. — Litt.: P. Radestock, “Genie und Trrsinn” (1884); C. Lombroso, “Der geniale Mensch” (1890), “Genie und Irrsinn” (1887), “Ent-artung und Genie” (1894); Th. Ribot, “Essai sur 1′imagination créatrice” (1900); A. Herrlin, “S. och själssjukdom” (1903); F. Galton, “Genie und

Kategorier: begåvning, egenskaper, génie, konstens, nietzschc, snille

Sök artikel: