Tyskarna hade därefter

Tyskarna hade därefter med överlägsna krafter Ve —Vc genombrutit den s.k. Weygand-linjen och voro på snabb offensiv in1hjärtat av F. Weygands hemställan Ve hos regeringen att begära vapenvila avslogs dock, likaså en förnyad hemställan 12/e. Tyskarna hade då överskridit Seine mellan Paris och Engelska kanalen, ‘Ve sammanträffade de franska krigsledarna i Tours med den nye brittiske premiärministern W. Churchill, varvid tanken på franskt-tyskt vapenstillestånd framfördes. Ännu förelåg dock icke något beslut, och Reynaud, som förgäves riktade en desperat vädjan till president Roosevclt om omedelbar amerikansk undsättning, ville ändå fortsätta kampen från Nordafrika, men då han icke kunde vinna majoritet inom kabinettet, avgick han16/t» och efterträddes av Pétain. Samma dag medgav Storbritannien med hänsyn till läget, att F. underrättade sig om Tysklands villkor för vapenstillestånd, och redan natten till17/e anhöll Pétain om stillestånd. President Lcbrun, bägge kamrarnas talmän och ett stort antal deputerade önskade, att regeringen skulle överflytta till Nordafrika för att få en friare ställning och åtm. förbättrade villkor. Pétain motsatte sig dessa planer, och kapitulationens förespråkare fingo överhand. Ett mycket starkt inflytande utövade härvid Laval.22/eundertecknades vapenstilleståndsfördraget i Compiégne. Detta innebar, att Vs av landet, inkl. hela kusten från belgiska till spanska gränsen, ockuperades av Tyskland på obestämd tid. Elsass-Lothringen införlivades med Tyskland i aug. s.å. Franska armén demobiliserades med undantag av en liten styrka i den icke-ockuperade delen av landet. Tyskland lovade att icke ställa krav på flottan, men denna avrustades och ställdes under övervakning i franska hamnar. F. åtog sig att betala besättningstruppernas underhåll med400 mill. fres pr dag (senare300mill.). Enl. vapenstilleståndsfördragct med Italien, som undertecknades2Ve, besatte italienska trupper vissa obetydliga franska gränsområden. — Storbritannien övertog kontrollen över avsevärda franska sjöstridskrafter bl.a. i Alexandria (se d.o., sp.551)och försatte genom ett angrepp mot örlogs-basen Mers-el-Kébir i Algeriet%liflertalet där liggande franska örlogsfartyg ur stridbart skick för att förhindra, att de användes mot de allierade. Denna aktion föranledde Pétain att avbryta de diplomatiska förbindelserna med London.

Kategorier: franska, nordafrika, pétain, regeringen, tyskarna, tyskland

Riomprocessen

Riomprocessen [rjårj'-], en i Riom 1942förd rättegång. I juli1940 antogo franska kamrarna, sammanträdande som nationalförsamling i Vichy, en resolution, vari krävdes bestraffning av dem, som buro ansvar för Frankrikes nederlag i kriget med Tyskland. För räfst med de skyldiga konstituerades enl. dekret av marskalk Pétains regering (30/7) en särskild domstol i Riom. Ett antal ledande politiker häktades, vidare f. överbefälhavaren general M. G. Gamelin. Först i april1941slutförde Riom- domslolen undersökningen, och processen fördröjdes alltjämt. 1 sept. s.å. meddelades, att ministerrådet hade behandlat ett lagförslag, varigenom en “politisk domstol” upprättades. Pétain föreföll att ha för avsikt att upplösa Riomdomstolen. 1 okt. s.å. dömdes, formellt enl. “politiska domstolens” yrkanden men eg. i kraft av Pétains utomordentliga fullmakter, f. konseljpresidenterna L. Blum och E. Daladier samt Gamelin till fästningsstraff i Fort Pourlalet. F. flygministern Guy La Chambre och rustningskontrollören R. Jacomet dömdes till internering i Bourrassol. P. Reynaud. konseljpresident mars—juni1940,och dennes inrikesminister G. Mandel hade sedan d.å. varit internerade och dömdes nu till fästningsstraff, trots att några anklagelser mot dem icke hade preciserats. Pétain förklarade, att de huvudansvariga sålunda hade “träffats av en första sanktion”, vilket han motiverade med att det omständliga ord. domstolsför-farandet skulle ha ökat oron i landet. Riomdomstolen förblev dock i funktion, öppen “process mot de för nederlaget ansvariga” inleddes,9/«1942.Svarande voro Blum, Daladier, Guy La Chambre, Gamclin och Jacomet. Även f. flygministern P. Cot var anklagad men vistades som flykting i USA. Domstolsprcsident var P. Caous och1:e åklagare G. Cassagncau. Regeringen hade utfärdat instruktion om att processen endast skulle röra vad som gjorts el. icke gjorts1936—39,alltså under tiden från folkfrontsregeringens bildande till krigsutbrottet. Det hette bl.a., att åtalen voro riktade mot dem, som “hade missbrukat sina ämbeten genom handlingar, vilka bidragit till övergången från freds- till krigstillstånd”. Tyskarna fäste huvudvikt vid denna punkt. De önskade, att rättegången skulle bevisa, att franska republikens styrande hade skuld till kriget. Domstolen tolkade dock instruktionen så, att man skulle sakfälla orsakerna till nederlaget men undvika krigsansvarig-hetsfrågan. I anklagelseskriften framhölls härom, att de franska stridskrafterna1939hade lidit av allvarliga brister betr. utbildning och utrustning. Vidare hade den industriella mobiliseringen varit otillräcklig. Daladier anklagades för oduglighet i fråga om hela försvarsberedskapen. Blum lastades bl.a. för att ha äventyrat försvaret genom arbets-lagstiftningen. Anklagelsen mot Gamelin gällde allmän militär oduglighet, försumlighet betr. ar-! mens utbildning och bristande energi vid materiel-anskaffningen. Bägge förutv. flygministrarna beskylldes bl.a. för att genom svaghet inför revolutionär agitation ha förvärrat flygplansproduktio-nens eftersläpning. Jacomet anklagades för oduglighet i fråga om leveranskontrakt och dålig övervakning av den industriella produktionen. Pétain ville icke blott utse syndabockar utan brännmärka den för honom förhatliga förkrigsregimen. Militärerna skulle däremot skyddas. Blott Gamclin hade instämts i Riom, och ett antal höga officerare kallades som vittnen mot de anklagade. Pétain fattade synbarligen icke faran av att låta dessa skickliga parlamentariker få tillfälle att försvara sig. Vid domstolsförhandlingarna i Rioms rådhus, vilka ägde rum under värdiga former, övertogo de anklagade delvis initiativet. Särsk. Blum och Daladier utnyttjade åtalets svagheter: den godtyckliga tidsbegränsningen1936—39och tendensen att från processen utesluta sådant, som kunde läggas militärerna till last. Anklagelseskriften och flera militärers vittnesmål ställde försvarsbristcrna i en för Blums och Daladiers regeringar ofördelaktig dager. Dock lyckades de anklagade påvisa andra och längre tillbaka liggande orsaker till Frankrikes nederlag, näml. tidigare regeringars politik, militär slentrian, defaitism o.s.v. Gamelin yttrade sig icke under rättegången, sedan han första dagen hade uppläst en förklaring, i vilken han sade sig ha dömts politiskt och nu skulle behöva uttala namn, som han icke ville nämna. Blums kommentar var, att Gamelin teg av hänsyn till armén. Vichy-regeringen blev alltmer betänksam över processens gång, och tyskarna voro starkt irriterade över att fransmännen icke enl. beräkning påtogo sig ansvaret för kriget. Sedan Hitler hade givit luft åt sitt missnöje i ett tal i Zeug-haus, avbröts R.nU1942.Samtidigt utfärdades i Vichy en ny instruktion för Riomdomstolen; undersökningen skulle kompletteras, Tyskland till behag. Processen återupptogs dock aldrig. I juni1943upplöstes domstolen. De anklagade kvarhöl-los i fångenskap el. deporterades till Tyskland.S.Br.

Kategorier: anklagade, blum, daladier, gamelin, pétain, processen

Laval’, Pierre, fransk

Laval’, Pierre, fransk politiker(1883—1945),född i Auvcrgnc, där fadern var gästgivare; på mödernet fanns ett spanskt-moriskt inslag, som märktes tydligt hos L. Han utbildade sig till jurist och blev advokat vid appellationsdomsto-len i Paris, anslöt sig till socialisterna och anlitades av fackföreningarna som juridiskt ombud i lönetvister. L. var deputerad 1914—19 och uppträdde under krigsåren som ivrig pacifist. Efter i :a världskriget var han en tid oberoende socialist, lämnade snart helt arbetarrörelsen och skaffade sig som advokat ett nytt klientel i affärsvärlden. Politiskt gled han alltmer åt borgerligt håll och blev, utan alt vara direkt bunden till något parti, åter deputerad vid segern I förcartel des gauches1924.Han inledde nu samarbete med A. Briand, blev minister för of- i fcntliga arbeten i Painlevés regering1925,var understatssckr. i konseljpresidiel och utrikesministeriet under Briand1926och minister för offentliga arbeten i Tardieus2:a ministär1930.Han hade knutit förbindelser med dc. konservativa och bildade1931en högcr-och ccntcrregcring. I denna behöll Briand sin mångåriga ställning som utrikesmi- I nistcr, men med sju11-B kände prestige och H vacklande hälsa sköts fl han i bakgrunden av I L., som alltmer över- fl tog utrikesärendena. Tills. med Briand besökte L. officiellt Berlin i sept. s.å., dock utan politiska resultat, for nästa månad till Washington och överlade med president Hoover om en reglering av krigs-skuldsfrågan men återvände tomhänt. I jan.1932övertog han efter Briands avgång även formellt utrikesministcrportföljen;4veckor senare föll hans ministär. Vid denna tid hade L. genom skickliga transaktioner av delvis tvivelaktigt slag skapat en betydande förmögenhet, som slutl. blev cn av landets största på en hand. L. var arbetsminister under Tardieu febr.—maj1932,blev i maj1934koloniminister i Doumer-gues samlingsregering, efter mordet på Barthou i okt. s.å. utrikesminister, vilken post han behöll i Flandins och Bouissons ministärer1934—35.L. fortsatte Barthous politik genom att slutföra förhandlingarna om den fransk-ryska biståndspakten (undertecknad i maj1935).Samtidigt försökte han vinna tyskarnas välvilja genom att underlätta lösningen av Saarfrågan. I jan.1935besökte han Rom och träffade flera avtal med Mussolini. L. hoppades på en varaktig vänskap med Italien. Han gjorde därför avsevärda eftergifter i kolonialpolitiken och lät Mussolini förstå, att den franska regeringen icke ville lägga hinder i vägen för italienska cxpansionsplaner i Etiopien. Sedan L. i juni s.å. blivit chef för en högerbetonad centerregering, i vilken han själv var utrikesminister, vinnlade han sig om att fullfölja sin italienska linje. Han biträdde motvilligt den av brittisk opinion stödda sanktions-politiken mot Italien under Etiopicnkrigct och arbetade ivrigt för en lösning av konflikten på Etiopiens bekostnad genom Hoare-Laval-planen*. Skandalen kring denna plan jämte L:s finansiellt välbefogade men impopulära deflationspolitik och hans tendens alt samverka med de fascistiskt anstuckna franska “ligorna” förorsakade regeringens avgång i jan.1936.L. drog sig därefter som rikeman tillbaka till ett slott i Auvergne. Hans politiska skicklighet och förhandlingsförmåga voro erkända, men han hade alltmer visat sig principlös och tvetydig som parlamentariker. Ehuru alltjämt senator var han utan politiskt inflytande, tills han plötsligt i juniT940trädde i förgrunden vid besluten i Bordeaux om Frankrikes kapitulation (se Frankrike, sp.316).Hans ingripande bidrog i hög grad till omintetgörandet av planerna på att överflytta regeringen till Nordafrika och att där fortsätta motståndet mot Tyskland. L. utarbetade vidare som justitieminister i marskalk Pétains provisoriska regering den i juli s.å. antagna nya författningen, som likviderade det parlamentariska styrelseskicket och gjorde Pétain till autoritär statschef. L. blev Pétains designerade efterträdare och v. konseljpresident i den nya regeringen. Då regeringen ombildades i sept. s.å., blev han jämväl informationsministcr och fick uppdraget att samordna dc olika dep.s arbete. Han överlade med Hitler och Ribbentrop i Tans, arrangerade mötet mellan Hitler och Pétain i Montoire i okt. s.å. och blev några dagar senare utrikesminister. I dec. s.å. avskedades han oväntat av Pétain, som hade fått veta, att L. konspireradc med tyskarna för att åvägabringa cn förflyttning av regeringen från Vic.hy till Paris. L. arresterades men släpptes efter ingripande av den tyske ambassadören Abelz och reste till Paris, där han arbetade för en mera protysk fransk politik; i aug.1941und-slapp han med lindriga skador ett attentat. Som följd av tyskarnas påtryckningar och kollabora-törernas aktivitet såg sig Pétain nödsakad att i april1942återkalla L., som blev konseljpresident, utrikes-, inrikes- och informationsminister. Han förklarade sig önska Tysklands seger och förfäktade ett intimt franskt-tyskt samförstånd. Efter de allierades landstigning i Nord- och Västafrika i nov. s.å. erhöll han av Pétain diktatoriska fullmakter och utnämndes åter till marskalkens designerade efterträdare i st.f. Dar-lan. L. gjorde allt större eftergifter för Hitler, ökade utskrivningen av arbetare till Tyskland, skärpte åtgärderna mot den franska motståndsrörelsen och upptog kollaboratörer som Dar-nand och Déat i regeringen. I aug.1944tvingades han att tills, med denna bege sig till Sig-maringen i Tyskland, varifrån han i april1945flydde till Barcelona i ett flygplan. L. utlämnades i aug. s.å. av dc spanska myndigheterna, dömdes efter en upprörd, vid flera tillfällen skandalös rättegång i okt. s.å. till döden för högförräderi och arkebuserades efter ett självmordsförsök med en i fängelset insmugglad cyanka-liumkapsel.S.Br. de La Valette [da -ätt'], A n t o i n e Marie C b a-m a n s, greve, fransk militär och ämbetsman(1769—1830),Napoleons adjutant i Egypten,1804gencralpostdir., häktad efter Napoleons fall och 1. Tvärsnitt av lav med homeomer (o), resp. heteromer(b)hål. 2. Cefalodie avPcltigera aphthosa.3. Sporfornier av lavar. dömd till döden räddades han ur fängelset genom sin gemål Emilie Louise de Beauharnais, som hölls kvar i fängelset och blev sinnessjuk. Benådad återvände L.1822till Frankrike; hans efterlämnade “Mémoires et souvenirs” utgåvos1831.de La Vallée, släkt, se Dc la Vallée. de La Valliére [do la valjä'r], Francoise Louise de la Baumc Le Blanc, från1667hertiginna de L., Ludvig XIV:s älskarinna(1644—1710),blev1661hovdam hos Henriette av Orleans och s.å. konungens älskarinna. Blond, blåögd och välväxt var L. cn stor skönhet, fast hon haltade något. Vek och blyg hyste hon för konungen en uppriktig och oegennyttig kärlek och blandade sig ej i politiken. Med Ludvig hade hon4barn, av vilka2nådde mogen ålder och erkändes av fadern.1667undanträngdes L. av markisinnan de Mon-tcspan, men först1674beviljades hennes bön att få draga sig tillbaka till ett kloster. — Litt.: Biogr. av H. Larré(1938).P.S.Lavan’dula,bot.,se Lavcndelsläktet. Lav’ansaari [-sari], L ö v s k ä r, ögrupp i Sovjetunionen, i Finska vikens ö del, c:a45km ö. om Högland;16km2, ögruppen omfattar tre öar, Lavansaari, som är den största ön, Suisaari, som genom ett smalt näs är förenad med hu-vudön, samt Penisaari. L. tillhörde intill1940Finland men avträddes i freden i Moskva samt vid vapenstilleståndet1944till Sovjetunionen.

Kategorier: fransk, franska, laval, pétain, regeringen, utrikesminister

Rentes

Rentes [raot] (fra., plur. avrente,ränta), dels årliga räntor på fast placerat kapital, dels “eviga” cl. “perpetuella” räntor på franska statsobligationer (räntelån), som äro skuldbevis på en fast årlig ränta utan förbindelse till återbetalning av själva lånekapitalet. Även själva ränlelånen kallas r. Det kapitaliserade beloppet av den på r. utfallande räntan är, förutom den vid varje tillfälle rådande tilltron till statens kreditvärdighet jämte börstekniska omständigheter, bestämmande för papperels värde och kursnotering. Vid handel’ med r. på fondbörs anges cj kapitalbelopp utan det årl. utfallande räntebelopp, som erhålles. Sålunda innebär”3,000 fres r.3%” ett kapitalbelopp av ioo.ooo fres. Om kursen på r. är57,.kostar nämnda post 57,ooo fres.O.L. von Renthe-Fink, C e c i 1, tysk diplomat (f.1885).R. blev minister i Danmark1936.Han överlämnade Tysklands ultimatum till danska regeringen9/41940och vardärefter tysk befull- mäktigad i Danmark. R. försökte förgäves att stärka den danska naziströrelsen, hemkallades vid krisen i okt.1942och efterträddes av W. Best. I slutet av1943utnämndes R. till Hitlers per-sonlige representant hos marskalk Pétain i Vichy. Efter de allierades invasion i Normandie1944följde han Pétain på dennes resa till Tyskland. Senare tjänstgjorde han i utrikesministeriet. Enl. beslut av tyska denazifieringsmyndigheter i sept.1949förklarades R. tillhöra gruppen “icke-belas-tade” nazister.S.Br.

Kategorier: danska, fres, kapitalbelopp, pétain, rentes, själva

Pétain

Pétain [petäo'], Henri Philippe Omer, fransk militär och politiker(1856—1951),officer vid inf.1878,brigadgeneral 19T4,divisionsgeneral1915 och marskalk av Frankrike1918.Vid1:a världskrigets utbrott1914var P. brigadchef och blev i sept. s.å. chef för en inf.-division, i okt. chef för33:c armékåren, som han ledde i Lorctto-slagel maj—juni1915,och i juni sistn. år chef för2:a armén i Champagne. I febr.1916blev P. chef för Verduns försvarsområde och i maj s.å. chef för Mellersta armégruppen (på fronten Reims—Vcrdun). Han ledde försvaret av Ver-dun med stor ihärdighet och skicklighet gentemot de starka tyska anfallen. P. efterträdde28Ai1917

Kategorier: armégruppen, chef, försvarsområde, ledde, mellersta, pétain

Jeanneney

Jeanneney [zanä’J, J u 1 c s, fransk politiker (f.1864),radikalsocialistisk deputerad 1902—09,senator fr.o.m. sistn. år. J. spelade en framträdande roll som generalsckr. i krigskommittén1917—18 och understatssekr. i konselj presidiet hos Clemen-ceau1917—20,var v. president i senaten och ordf. i dess finansutskott1930—32och blev sistn. år senatspresident efter Lebrun. J. stödde1940Rcy-nauds förslag, att regeringen skulle flytta till Nordafrika. 1 juli s.å. presiderade han över senaten vid beviljandet av fullmakter åt marskalk Pétain men protesterade i aug.1942jämte É. Her-riot mot Vichyrcgcringens politik. Han ledde1944franska konsultativa församlingens omorganisation och var s.å. minister utan portfölj i dc Gaul-lcs regering. J. lever numera som privatman i Grenoble.[Th.JS.Br.

Kategorier: jeanneney, marskalk, pétain, protesterade, riot, senaten

Brinnandeugnen,uttryck, hämtat

Brinnandeugnen,uttryck, hämtat ur Dan.3,vari berättas, hur tre judiska män, som vägrat att tillbedja en av konung Nebukadnessar uppsatt väldig bildstod, kastas i en brinnande ugn men räddas av en ängel. de Brinon|do brinåo’], Fernand, greve, fransk politiker(1888—1947).Efter uppfostran hos domini-kanmunkarna i Arcucil studerade B. vid ftcole des scienccs politiques, avlade juridisk examen och kvalificerade sig som advokat. Snart övergick han till journalistik, började som juridisk medarbetare i den konservativa “Journal des débats” och blev därpå politisk medarbetare där. I lan tjänstgjorde som underofficer, senare löjtnant, under i:a världskriget och var två år kommenderad till högkvarteret. Han återvände till sin tidn., vars chefred, han blev.1926övergick han till den oavhängiga kvällstidn. “L’Information”, i vars direktion han inträdde samtidigt som han blev chef för utrikesredaktionen. Under intryck av krigsupplevelserna hade han gripits starkt av tanken på en försoning mellan Frankrike och Tyskland. Efter hand knöt han livliga förbindelser med tyska kretsar och var en av de främsta initiativtagarna till den fransk-tyska föreningen Comité France-Allemagne, i vilken han blev v. ordf. Han skrev om samförstånd i flera tidn. och utförde 1939 speciella diplomatiska uppdrag i Berlin och Rom för dåv. franske utrikesministern Bonnet. Efter Frankrikes fall1940framträdde han som vichyregeringens kontaktman gentemot tyska myndigheter, varvid han bl.a. förmedlade Hitlers möte med Pétain. Han åtföljde Pierre Laval på resor i den av tyskarna ockuperade delen av landet och utnämndess/n1940till chargé de mission med ambassadörs rang hos ockupationsmakten i Paris. B. var bland dem, som i slutet av kriget följde Pétain till Sigmaringen i Hohenzollern. Efter krigets slut fördes han till Frankrike och åtalades som “kollaboratör”. Han dömdes i mars1947till döden och avrättades i april s.å.S.Br.

Kategorier: fransk, hämtat, juridisk, pétain, tidn, tyska

Sök artikel: