Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Sponton från

Sponton från omkr. 1700. tid Ludvig XVIII:s hovkompositör,1820—42 ge-neralmusikdir. i Berlin, varefter han återvände till Italien. S:s operor gjorde på sin tid stor lycka, särsk. “Olympia” och “Lalla Rook”, båda präglade av empirens patctiskt-prctcntiösa ton.E.A.

Kategorier: , , , , ,



Sexstyver, icke officiell benämning

Sexstyver, icke officiell benämning på det från början av 1700-talet med värdet5öre smt präglade myntet.

Kategorier: , , ,



Rotho’vius

Rotho’vius (R h o t h o v i u s), släkt, stammande från Angclstads sn (Kronobergs län). Från en ättling till R.2)stammar adliga ätten Rothoff*. 1) Jonas R., teolog(1572—1625),blev efter egendomliga barndomsäventyr och skolgång i Växjö och Linköping student i Rostock 1595,följde som preceptor bröderna Oxenstierna till Wittcnberg och Jena, där han blev fil. mag.1603;kyrkoherde i Angelstad1604,superintendent i Kalmar1618.R:s talrika brev till A. Oxenstierna ge en levande bild av den svenska1600-talsprästen i hans roll av allmogens talesman. Trots sjuklighet ihärdigt verksam gjorde han sig som stiftschef förtjänt om prästbildningen och folkupplysningen; bl.a. återupprättade han Kalmar skola ur dess förfall och skaffade staden boktryckeri. — Litt.: C. E. Göransson, “J. R.” (i “Kalmar lärov:s årsrcdogörclsc”,1924).R.Hm. 2) Isak R., den föreg:s tvillingbror, teolog(1572—1652),student i Uppsala1595,i Wittenberg1600,fil. mag. där1602,kyrkoherde i Nyköping1604,biskop i Abo1627.R. är en av storhetstidens kraftfulla kyrkoledare, och hans episkopat blev i många avseenden epokgörande för Finlands andliga odling. Den stridbara ortodoxa lutherdomens anda med sin styrka och sin begränsning präglade hans personlighet och hans verksamhet. Genom regelbundna prästmöten och täta visita-tionsresor arbetade han för höjandet av prästerskapets kunskaps- och sedlighetsnivå och skapandet av ordning och disciplin i församlingarna. Genom sina kyrkoordningen kompletterande “consti-lutiones”, som föreligga i4redaktioner, därav en finsk, lade han grunden till kyrkobokföringen i Finland och fastställde bestämda fordringar på folkets kristendomskunskap; kyrkotukten handhades med kraft, och med stor iver inskred R. mot kvarlevandc hedniska och katolska föreställningssätt och sedvänjor. Arbetet på den1642 utkomna finska bibelövcrs. igångsattes av R. Samtidigt blev han förnyare av undervisningsväsendet i Finland;1630ombildade han katedralskolan i Åbo till gymnasium, och han delar med Per Brahe äran av univ:s upprättande1640.R:s författarskap består mest av predikningar; hörande till tidevarvets yppersta äro de starkt individuellt präglade, ofta hänsynslösa i bestraffandet av synd och last, vid hög-lidliga tillfällen burna av mäktigt patos. — Litt.: J. Tengström m.fl., “Disputationes academicae vitam et merita I. B. Rothovii expositurae”(1796—1813);H. Råbergh, “Den evangeliska predikoverksamhetens grundläggning och utveckling i Finland”(1883);C. v. Bonsdorff, “Åbo stads historia”,1 (1889—94).R.Hm. von Rothschild [rå'tfilt], L a z a r u s, pscud. för förf. P. Meijer Granqvist.

Kategorier: , , , , ,



Långt svårare gestaltade

Långt svårare gestaltade sig bildkonstens livsmöjligheter under årtiondena efter den ryska erövringen. Såväl behovet av som tron på en egen nationell konst saknades så gott som fullst. hos den bildade samhällsklassen. Bristen på ekonomiskt och moraliskt understöd drev den utomordentligt begåvade målaren Gustaf Vilhelm Finnberg(1784—1833)att efter Åbo brand 1827överflytta till Stockholm. Tio år tidigare hade den framför allt som en livfull och vaken folklivsskildrare samt utomordentlig tecknare märklige Alexander Lauréus(1783—1823)i Rom avslutat sin korta levnadsbana, vilken helt utspelats utanför hemlandet. Och när Sergels elev Erik Cainberg(1771—1816)efter läroåren i Stockholm och Rom sattes i tillfälle att utföra en större klassicistisk fris för Åbo akad., fick hans jämförelsevis svaga insats under årtionden ingen efterföljd. Först den i samband med de förändrade politiska förhållandena på1840-talet uppflammande nationella väckelserörelse, som mäk- tigt ingrep i landets hela kulturella och sociala liv, skapade djupare betingelser för och ett starkt känt behov av en inhemsk konst i F. Medelpunkten för dessa strävanden blev den1846 stiftade Finska konstföreningen*. Vid samma tid återvände den framför allt som F:s förste folk-livsskildrare anmärkningsvärde Robert Wilhelm Ekman(1808—73)till hemlandet, där hans entusiastiska personlighet och romantisk-patriotiska konst hälsades med ett bifall, som aldrig senare kommit någon finländsk konstnär till del. Som personligt egenartade representanter för tidens minutiösa, av hängivet naturstudium präglade biedermeierstil framträdde nu även de halvt autodidaktiska bröderna Magnus(1805 —68),Wilhelm(1810—87)och F e r d i n a n d v. Wright(1822—1906).Det följande skedet, som omfattar decennierna efter seklets mitt, står i hög grad under den tyska diisseldorfskolans inflytande. Den centrala gestalten är Werner Holmberg(1830—60),som i sina senare, djärva och ytterst personliga, av omedelbar naturskildring, av koloristisk finhet och målerisk bredd präglade landskap helt frigjort sig från skolans begränsning. Efter Holmbergs död fullföljdes denna bana under allt starkare franskt inflytande, framför allt av Hjalmar Munsterhjelm(1840—1905)och Berndt Lindholm(1841—1914),av Fanny C h u r-berg(1845—92),som med sin dramatiskt intensiva naturskildring intar en förgrundsställning i denna krets, samt av Viktor Westerholm(1860—1919),vilken i sin kraftfulla, episkt breda landskapsstil givit en finländsk syntes av diissel-dorftradition och fransk impressionism. Medan den tidigare diisseldorfskolans romantiskt-senti-mcntala figurmåleri representeras av den även som officiell porträttmålare verksamme Erik Johan Löfgren(1825—84),får den novellistiska allmogeskildringen en märklig företrädare i K a r I Emanuel Jansson(1846—74),vars koloristiskt friska och omedelbara intcriörstudier och porträtt vid sidan av den rent franskt skolade Adolf von Beckers(1831 —1909)idylliska genremålningar bilda en övergång till8o-talets naturalistiska friluftsmåleri. Den ledande och mest glänsande representanten för detta nya, till stor del av Bas-tien-Lepage inspirerade skede är Albert Edel-f e 11(1854—1905),vilken åter med sina1904fullbordade och vid en bombräd1944förstörda väggmålningar i univ:s festsal i Helsingfors övergår till en ny, av monumental storhet präglad stil. En betydande ställning i denna krets intaga även den elegante, av Meissonicr och For-tuny påverkade finmålaren Gunnar Berndtson(1854—95),den genom koloristisk begåvning och konstruktiv fasthet framträdande Aukusti U o t i 1 a(1858—86)samt den i början av sin konstnärsbana rent impressionistiske friluftsmålaren och koloristen Torsten Wasastjerna(1863— 1924).Ett intimare, mer lyriskt drag gör sig från början gällande hos Maria Wiik(1863—1928)och Helene Schjerfbeck(1862—1946),vars urspr. så subtila valörmåleri under1900-talet utvecklats till en allt mera dekorativt förenklad, expressionistisk färg- och linjestil. Vid sidan av denna mer kontinentalt betonade strömning frambryter på1890-talet en stark romantisk-nationell riktning, som

Kategorier: , , , , ,



Kröningsmynt, mynt, medaljer

Kröningsmynt, mynt, medaljer el. myntlik-nande medaljer, utkastade i samband med krö-ningshögtidlighetcr. Kastpenningar av samma slag användes även vid furstliga begravningar (i Sverige fr.o.in.1633),förmälningar (i Sverige fr.o.m.1620),dophögtidligheter (i Sverige 1778)samt vid högtidliga intåg (i Sverige vid Erik XTV:s i Stockholm1561 efter kröningen) etc. Dessa sedvänjor äro av medeltida ursprung men i Sverige kända först från Gustav Vasas kröning1528.Senare förekom k. vid de svenska kröningarna utom1844.Vid kröningarna1860och1873samt vid kungabegravningarna1859och1872blevo k, dock icke utkastade utan utdelade till vissa kategorier av befattningshavare. Sedermera har bruket av k. upphört. De svenska k. bestodo så vitt vi vela t.o.m.1594(Sigismunds kröning) av vanliga mynt, delvis präglade i guld, men fr.o.m.1607av speciellt för ändamålet präglade, myntlik-nande medaljer i allm. med fast myntvärde (från1660 = 2mark, från senare delen av1700-talet = Vs riksdaler specic). De egentliga k. utkastades vanl. av cn ridande räntmästare under processionen från kröningskyrkan till slottet, sedan kröningsceremonien fullbordats, fr.o.m.1809dock sedan processionen återvänt till slottet. Begravningskastpenningarna utkastades, medan begravningsceremonierna pågingo. Antalet k. varierade men omfattade i allm.2,000—4,000st. Under1700-och1800-talcn brukade k. utdelas i kedjor och avsedda att bäras till medl. av bondeståndet. — Litt.: N. L. Rasmusson, “Krönings-penningar till bondeståndet” (i “Fataburen”,1940);T. Lindgren, “Kaslpenningar från och med drottning Krislinas kröning1650″(i “Nordisk numismatisk årsskr.”,1947).N.L.R.

Kategorier: , , , , ,



Fabri’cius, Jacob,

Fabri’cius, Jacob, författare(1703—41),amiralitetspastor i Karlskrona,1741g.m. H. Ch. Nor-denflycht, som under titeln “Amaranther”(1744)utgav hans dikter och den av platonsk dygdeuppfattning präglade allegorien “Vänskaps väg”. — Litt.: H. Borelius, “H. Ch. Nordcnflycht”(1921).

Kategorier: , , , , ,



Egypten

Egypten och att i ö. upprätta en monarki av hellenistisk typ. Redan år36förmälde han sig med K. Brytningen med Octavia-nus blev oundviklig (jfr Antonius). Efter slaget vid Ac- med sin “prinsgemål” till Alexandria, där hon följ. år föll i Octavianus’ händer och, för att ej behöva figurera i dennes triumftåg, tog sig själv av daga, enl. traditionen genom bettet av cn giftig orm, insmugglad till den strängt bevakade drottningen i en korg med fikon. Av hennes barn med Antonius blev äldste sonen avrättad, två söner och en dotter upptogos i Octavianus’ familj. — K. gäller för en av forntidens skönaste kvinnor. Dock är t.ex. Plutarchos’ omdöme på denna punkt mera reserverat, och att döma av myntbilder synas hennes anletsdrag ej ha varit i egentlig mening sköna. Hennes makt över männen förklaras främst av den sällsporda charm, som enl. samstämmiga vittnesbörd präglade hennes väsen. Bl.a. framhållcs särskilt den förtrollande klangen hos hennes stämma. Intelligent och energisk, högt bildad (i slit språkkunnig), ränkfull och utan samvetsbetänkligheter i valet av medel, var hon i politiken en farlig motspc-lerska. — Litt.: A. Weigall, “The life and times of Cleopatra”(1914;sv. övers.1924);C. Lindskog, “Grekiska kvinnogestalter”(1922);K. v. Francken, “K. och hennes samtid”(1923).H.Sj.

Kategorier: , , , , ,



Kingsley

Kingsley [kirj'zli]. i) Charles K., engelsk författare(1819—75),var jämte F. D. Maurice målsman för den kristligt-sociala rörelse, som framträdde i samband med 1840-talets samhälls-strider i England. K. präglade det berömda slagordet om religionen som “an opium dose for the people” (“bedövningsmedel för folket”). K:s urspr. klart liberala (dock aldrig kristendomsfientliga) teologiska uppfattning blev med åren mera konservativt betonad. Som skönlitterär förf. framträdde K. först med dc av socialt patos präglade tendensromanerna “Alton Lockc”(1850)och “Yeast”(1851, skriven1848).Hans styrka är annars en livfull skildringskonst, som särsk. firar triumfer i den imperialistiska äventyrsromanen “Westward ho!”(1855;sv. övers.1856).Mest känd av hans historiska romaner är “Hypatia”(1853;sv. övers.1855),en skildring från brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Bland K:s övriga arbeten märkas några barnböcker, som ännu åtnjuta stor popularitet: “The water babies”(1863;sv. övers.1871 och1901)och “The hcroes”(1856;sv. övers.1907och1924),en saml. grekiska sagor. — Samlade arbeten i19bd(1901—03). —Litt.: K:s “Letters and memories” utgavs av K:s änka(2bd,1877),monogr. av Fr. Köhler(1912),Maria Meyer(1914),S. E. Baldwin(1934)och G. Kendall(1947).A.Km. 2)Mary K., den föreg:s dotter, författarinna(1852—1931),se Malct, L.

Kategorier: , , , , ,



Domgraf-Fass’baender

Domgraf-Fass’baender [då'in-bän-], W i 11 i, tysk operasångare (f. 1900), studerade för bl.a. P. Bruns i Berlin, var anställd vid statsoperan i Stuttgart, sedan 1934 vid statsoperan i Berlin. I besittning av cn klangfull, bel canto-skolad baryton har D. både som opera- och konsertsångarc gjort sig uppskattad för sitt poetiska, av hög musikalitet präglade sångföredrag. Han har gästspelat på många scener; konserter i Stockholm 1931 och 1932, sistn. år även gästspel (Escamillo) på Operan.F.Sl.

Kategorier: , , , , ,



Domgraf-Fass’baender

Domgraf-Fass’baender [då'in-bän-], W i 11 i, tysk operasångare (f. 1900), studerade för bl.a. P. Bruns i Berlin, var anställd vid statsoperan i Stuttgart, sedan 1934 vid statsoperan i Berlin. I besittning av cn klangfull, bel canto-skolad baryton har D. både som opera- och konsertsångarc gjort sig uppskattad för sitt poetiska, av hög musikalitet präglade sångföredrag. Han har gästspelat på många scener; konserter i Stockholm 1931 och 1932, sistn. år även gästspel (Escamillo) på Operan.F.Sl.

Kategorier: , , , , ,



Nästa sida »
Sök artikel: