Zahle

Zahle [sa’bl. 1) N a t h a 1 i e Z., dansk pedagog (1827—1913). Z. började 1851 i Köpenhamn en utbildningskurs för lärarinnor och övertog 1852 en mindre flickskola, som under hennes ledning blivit förebildlig för hela det danska flickskoleväsendet. Den utvidgades efter hand till att omfatta även folkskollärarinneutbildning (1894 statserkänt seminarium), fortsättnings- och högskolekurser, förberedande kurser till studentexamen (studenlexamensrätt 1885), musik- och hushållsskola m.m. Z., som var föreståndarinna till 1900, har räknats som en av Danmarks främsta pedagoger, jämbördig med Grundtvig och Madvig. Hennes program för den kvinnliga utbildningen omfattade: personlig fostran och utbildning både för hemmet och verksamhet utanför detsamma. 1870 utgav hon “Om Kvindens Uddannclse” (2 Udg. 1882—83), 1915 utkommo hennes “Efterladte Papircr” i samlingsverket “N. Z.” — Litt.: Biogr. av H. Skräm (i “N. Z.”, 1915), Carla Thelin (1918) och Ingeborg Simesen (1919); “N. Z. til Minde” (1927).S.N. 2) Carl T h e o (1 o r Z., den föreg:s kusins son, politiker (1866—1946). Z., som stammade från ett hantverkarhem i en själländsk provinsstad, blev cand. jur. 1890, ägnade sig tidigt åt politisk verksamhet som anhängare av Hörups radikala synpunkter och sociala ståndpunkt, var 1895—1928 medl. av Folketinget och 1928—39 medl. av Landstinget (Radikale Venstre). Z:s tidigare politiska arbete koncentrerade sig på småbrukarproblem och miiltärfrågan, varvid han kom att stå i ökad opposition mot I. C. Christensen och Venstres politik efter systemskiftet 1901. 1905 deltog Z. i bildandet av partiet Det Radikale Venstre, vars ledande politiker han blev. Han var dess förste statsminister 1909—10, därefter 1913—20 och justitieminister i Slau-ning-Munchs minislär 1929—35. Under Z:s 2:a ministär genomfördes vittgående, reformer, ss. 1915 års grundlag med tillhörande ändringar av valsystemet, länsreformen 1919 och rättsreformen 1916. Härtill kommo de omfattande administrationsuppgifterna under 1 :a världskriget. T samarbete med H. P. Hanssen lyckades det Z. att i den sles-vigska frågan genomföra den politik, som sedan segrade vid omröstningen 1920 och sålunda åter bragte Nordslesvig till Danmark. Dock skapade denna politik så stora motsättningar i riksdagen och bland folket, att den i förening med efterkrigsårens djupgående sociala svårighetei bragte regeringen i ett svårt läge. Vid konungens avskedande av Z. 1920 utlöstes en författningskris, som bidrog till att försvaga partiet vid följande val. Z. fortsatte som partiledare med mycket stort inflytande på riksdagen och ingick i den socialdemokratiska-radikala regeringen 1929, där han genomförde de moderna strafflagändringarna. 1936 —39 var Z. Landstingels ordf. Sin framstående politiska förmåga ådagalade Z. tydligast under sin smidiga men dock fasta ledning av regeringen 1913 —20 och därefter som partiledare, då det gång på gång lyckades honom att hålla samman starkt markerade politiska karaktärer och därmed åstadkomma betydelsefulla arbetsresultat. Radikale Venstres glansperiod sammanfaller med den tid, då Z. var dess ledare.J.D. 3) Herluf Z., den föreg:s syssling, diplomat O873—1941). Z:s karriär var den för utrikes-tjänsten vanliga, med specialtjänst i Paris, Stockholm och London; 1909 kontorchef, 1910 departementschef, 1913—19 chef för det politiska departementet, där han under 1 :a världskriget var utrikesminister Erik Scavenius’ högra hand och särsk. utmärkte sig för politisk överblick och smidig fasthet. 191924 var Z. sändebud i Stockholm, 1924—41 i Berlin. På sistn. post fick han upprepade tillfällen att visa sin duglighet, även under den farliga perioden vid och efter den tyska ockupationen av Danmark 1940. Z. var 1928 president för FN-församlingen och 1932 dansk domare i Haag i Grönlandsfrågan.J.D. 4) Erik Z., son till Z.2), konsthistoriker (f. 1898), var 1931—49 1 :e inspektör vid Statens Museum for Kunst och blev 1949 Kunstindustrimusccts direktör. Dessutom är Z. sedan 1954 ordf. i Skandinavisk Muscumsforbnnds danske Sektion. Z. har bl.a. utgivit “Italiensk Kunst og Kunstindustri” (T934). “Fransk Maleri efter 1900″ (1938) och monogr. över Karl Schou (s.å.), Victor Haagen-Miiller (1939) och Erik Hoppe (1947). Dessutom har han redigerat “Danmarks Malerknnst fra Mid-delalder til Nutid” (1937, 3 Opl. 1947). A.C. von Zahn [tsanj, Theodor, tysk exeget och patristiker (1838—1933), prof. i Erlangcn 1878—88 och 1892—1909, en av den protestantiska teologiens lärdaste och mest produktiva forskare, strängt konservativ. Bland Z:s skrifter märkas framför allt hans stora kommentarer till dc viktigaste böckerna i NT (ingående i den av honom utg. “Kommentar zum Neuen Testament”) samt hans monumentala “Einlcitung in das Neue Testament” (2 bd, 1897 —99; sv. övers. 1929 och 1938) och “Geschichte des neutestamentlichen Kanons” (2 bd, 1888—92). Han har hedrats med festskrifter 1908 och 1928 (med bibliogr.); 1918 utkom en Z.-bibliogr. Självbiogr. i “Die Rcligionswisscnschaft in Selbstdarstellung-en”, 1 (1925).A.J.F.

Kategorier: erik, politik, politiska, radikale, regeringen, riksdagen

Weimarförfattningen

Weimarförfattningen [väl'-] kallas Tyska rikets av Wcimarförsamlingen* stiftade författning av 11k1919.Isolerade partier därav förblevo gällande fram till Tysklands kapitulation1945.Som system får däremot VV. anses upphävd genom den nationalsocialistiska revolutionen. — Karakteristiskt för W., som system betraktad, var följ. Högsta makten i riket tillkom i de flesta fall riksdagen, representationen för det enhetliga tyska folket. Riksrådet, som trätt i stället för Bismarcksförfattningcns förbundsråd och liksom detta — i princip —■ bestod av ombud för de särskilda regeringarna, hade synnerligen begränsade befogenheter. Därmed sammanhängde W:s unitariska tendens. Särstaterna, kallade “länder”, hade i stor utsträckning fått avstå sin kompetens till riket, som t.o.m. kunde — genom rikslagstiftning, tillkommen i samma former, som gällde för grundlagsstiftning, d.v.s. beslut, som riksdagen fattar med2/s av sitt totala medlemsantal — såväl ombilda som helt utplåna desamma. Vid fastställandet av sina egna författningar måste länderna iakttaga samma republikanska, demokratiska och parlamentariska principer, som riket självt accepterat. Överhuvudet för detta, rikspresidenlen, skulle efter amerikanskt mönster väljas av folket självt, fast liksom i Frankrike på7år. I realiteten intog han liksom den franske presidenten cn monarks ställning. Till skillnad från denne ståndade han emellertid icke blott ett juridiskt ansvar för domstol för såväl författnings- som lagbrott utan också ett politiskt inför det folk, som valt honom. Förslag om avsättning skulle väckas av riksdagen med2/s majoritet och om det av folket avslogs medföra automatisk utsträckning av presidentens tjänstetid på nya7år och riksdagens upplösning. Till rikspresidentens prcrogativ hörde bl.a. rätten enl, art.48,den beryktade diktaturparagrafen, att, när den offentliga säkerheten var i fara, vidtaga åtgärder, som momentant upphävde centrala bestämmelser i W:s rältighctsförklaring. Alla hans anordningar måste dock kontrasigneras av rikskanslern el. vederbörande riksminister, som därmed övertog ansvaret för den i rikspresidentens namn utövade myndigheten. Gemensamt utgjorde rikskansler och riksministrarna i andra frågor en regering, som på egen hand beslöt enl. majoritetsprincipen. De utsagos av rikspresidenten men måste för sin ämbetsutövning åtnjuta riksdagens förtroende och därför också träda tillbaka, när riksdagen genom uttryckligt beslut berövat dem detta. VV. hade liksom flera andra efterkrigsförfattningar kodifierat den engelska parlamentarismen. Riksdagen tillkom i princip lagstiftningen, genom vilken även budget och krigsförklaring beslötos. På föranstaltande av rikspresidentcn, ev. i samverkan med riksrådet, kunde dock av riksdagen beslutade lagar föreläggas folket till godkännande. Dessutom kundeV10 av dc röstberättigade genomdriva, att ett av dem framställt lagförslag, därest riksdagen icke själv ville godtaga detsamma, gjordes till föremål för folkomröstning. En av riksdagen beslutad författningsändring, mot vilken riksrådet gjort gen-sägclser, måste hänvisas till folket, om riksrådet så krävde. Både fakultativt referendum och folkinitiativ voro således företrädda i VV. Till de amerikanska, franska och engelska inslagen sällade sig även ett schweiziskt. F.n mera eklektisk författning än VV. torde vara svår att uppleta. — Litt.: L. VVitt-mayer, “Die VVcimarer Reichsvcrfassung”(1922);O. Meissner, “Das ncue Staatsrecht des Rcichs und seiner Länder”(2Aufl.1923);A. Brusewitz, “Den tyska riksförfattningens typologiska byggnad” (i “Statsvetenskaplig tidskr.”,1928);F. Gicsc, “Grund-riss des Reichsstaatsrechts”(5Aufl.1930).P.Lth.

Kategorier: folket, riket, riksdagen, riksrådet, självt, tyska

Valsedel inrymmer namnet

Valsedel inrymmer namnet el. namnen på den person el. de personer, som en väljare önskar se som innehavare av den post ett val avser. RO§ 75 använder dock för val inom riksdagen termen 11a m n s e d e 1. Såväl i RO §25som i lag om val till riksdagen och kommunal vallag finnas bestämmelser om v:s beskaffenhet, avsedda att förebygga, att valhemligheten röjes. V. skola vara slutna, av vitt papper och få icke innehålla kännetecken, som kan anses med avsikt där anbragt. Om reglerna för anbringande på v. av val- och partibeteckning m.m. se Valsystem.F.Llh.

Kategorier: inrymmer, riksdagen, röjes, slutna, valsedel, vitt

Wallquist, Olof, biskop,

Wallquist, Olof, biskop, politiker(1755—1800),prästvigd 1776,fil. mag. i Uppsala1779,pastorsadjunkt i Klara förs.. Stockholm, s.å., änkedrottning Lovisa Ulrikas hovpredikant1780,kyrkoherde i Alseda1782,domprost i Växjö1785,biskop där1787,överhovpredikant1789.teol. dr1793.Med sin gedigna och lysande begåvning framstår \V. som den gustavianska tidens mest betydande personlighet inom svenska kyrkan, på samma gång som hans politiska insatser visa honom som en framsynt statsman. Av övertygelse konservativ rojalist gjorde han sig redan vid riksdagen1786 bemärkt som en av regeringspartiels skickligaste talare. Vid riksdagen1789var han jämte C. G. Nordin ledare-för det kungl. partiet i prästeståndet och den, som mer än någon annan gav konungen kloka och bcsinningsfulla, ehuru ingalunda alltid följda råd; den finansplan, som genomfördes, var väsentligen hans verk, men för enväldet stod han främmande. Som prästerlig led. av Rikets ärendens allmänna beredning och chef för F.cklesiastikexp. hade han1789—92överinseendet över svenska kyrkan och gjorde därunder slut på den skandalösa pastoratshandeln. Efter Gustav 111 :s död blev han av förmyndarregeringen entledigad och återvände till sitt stift. Detta befann sig, då han övertog det, i djupt förfall, och W. utförde här ett kraftigt uppryckningsarbetc, som på kort tid återställde ordning och tukt i domkapitel, församlingar och lärov. Växjö skola och gymnasium hade i honom en nydanare; gymnasiebibi, var en av hans skapelser. Dömd till politisk overksamhet bedrev han själv oavlåtliga studier, som avsatte frukter i hans länge vägledande “Utkast till en handbok öfver ecclesiastiquc beford-rings-mål”(1797)och den värdefulla aktsaml. “Ecclesiastiqua samlingar”(8″flockar”,1788—95).Som teolog var han alltigenom bibliskt orienterad och avvisande mot neologien; biblisk anda och flärdlös enkelhet kännetecknade hans predikan, och ehuru han knappast kan betecknas som cn djupare religiös personlighet, ter han sig som en föregångare till den religiösa renässansen under1800-talets början. — VV. efterlämnade åtskilliga me-moarvcrk i handskrift, av vilka offentliggjorts “O. W:s själfbiografiska anteckningar” (till1787),utg. av J. Helander(1900),”Berättelse om riksdagen i Stockholm1789″(tr. i “Hist. handlingar”,5:4, 1866)och “Anteckningar om riksdagen i Geflc1792″(jämte brev utg. av E. V. Montan i “O. VV. Minnen och bref”,1878).— Litt.: J. Rosengren, “Om O. W. såsom biskop och eforus”(1901);jfr E. Hildebrand i “Hist. tidskr.”,1885,K. G. Westman därst.,1902och1924,G. Landbcrg i “Sveriges riksdag”,1:7 (1932).R.Hm.

Kategorier: anteckningar, biskop, ehuru, kyrkan, riksdagen, svenska

Valdistrikt, underavdelning

Valdistrikt, underavdelning av valkrets*, avsedd att göra valet praktiskt genomförbart. Ett v:s röstberättigade invånare ha valförrättare, röstlängd och vallokal gemensamma. Bestämmelser om indelning i v. finnas i lag om val till riksdagen och kommunal vallag.

Kategorier: bestämmelser, gemensamma, riksdagen, underavdelning, valdistrikt, vallokal

Nådiga luntan, skämtsam beteckning

Nådiga luntan, skämtsam beteckning för stats-verkspropositioncn, “Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen ang. statsverkets tillstånd och behov”.

Kategorier: behov, luntan, nådiga, riksdagen, skämtsam, statsverkets

Till

Till U. finnas såtillvida många motsvarigheter i andra länder, som utrikesutskotten i allm. med sina beredande uppgifter förena kontrollerande. Få äro av den rena kontroll- och konferenstyp som den svenska, näml. den nederländska och den danska. Den senare, som i likhet med den norska tilkommit i viss anslutning till svenska förebilder, kallas betecknande nog “udenrigspoliti.skNarvn”. I Norge är utrikes- och konstitutionskommittén på en gång beredningsorgan i de frågor, som angivas i dess benämning, och konferensorgan i utrikes frågor. I senare fallet utökas dess medlemsantal med8.Dess uppgift är emellertid då icke blott att ge regeringen råd utan också att avgiva utlåtanden till stortinget. T sin utvidgade gestalt kan den sammanträda också mellan sessionerna. — Litt.: A. Brusewitz, “Studier över riksdagen och utrikespolitiken”,2—3 (1933—41),”Riksdagen och utrikespolitiken” (i “Sveriges riksdag”, avd.2,bd 15, 1938);F. Lagerroth, “Utrikes-ttämnd eller utrikesutskott?” (i “Svensk tidskr.”.1938);A. Brusewitz, resp. N. Andrén, “Riksdagen och utrikespolitiken1941—1945″(i “Statsvetenskaplig tidskrift”,1943—46),resp.”1946—1952″(därst.,1948—53).F.Uh.

Kategorier: brusewitz, frågor, riksdagen, svenska, utrikes, utrikespolitiken

Ultuna, kronogods

Ultuna, kronogods i Heliga Trefaldighets och Danmarks församlingar i och vid Uppsala,6km s. om stadens centrum, tidigare upplåtet som boställe åt landshövdingen i LTppsala län.1840 beslöt riksdagen, att Ultuna kungsladugård jämte tillhörande ägor skulle överlämnas till ett lant-bruksinst., vilket skulle börja sin verksamhet 1848med prof. J. Arrhenius som föreståndare. Urspr. inrättades inst. så, att den teoretiska undervisningen gick jämsides med praktisk utbildning vid inst:s jordbruk.1892beslöt riksdagen, att inst:s elevkurs skulle vara rent teoretisk samt att egendomen skulle drivas efter fullt ekonomiska grunder och skötas av en förvaltare, vilken även skulle vara föreståndare för en till egendomen förlagd lantbruksskola (se Lantbruksundervisning); lärlingarna i lantbruksskolan skulle vara egendomens egentliga arbetsstyrka. Enl. riksdagsbeslut1931ha lantbruksinst. vid LT. och Alnarp upphört och ersatts med Lantbrukshögskolan*,1933förlagd till U. U. omfattar nu utom huvudgården utgårdarna Kungsängen och Norrtuna samt Stora och Lilla Djurgården jämte den arrenderade egendomen Hammarby. Arealen utgör sammanlagt442ha åker,114ha betesmark och113ha skog. — Vid inst. äro flera för jordbrukets höjande avsedda anstalter förlagda, ss. Statens maskinprovningar. Jordbrukstekniska fören. och filial av Sveriges ut-sädesfören. — Namnet innehåller gudanarnnetUllochtunn,inhägnad, kanske befäst plats, tilltun,stängsel. — Litt.: H. Juhlin-Dannfelt, “U. lantbruksinst.1848—1898″ (1899)-lHj.P.]Eo;Er.

Kategorier: egendomen, inst, insts, lantbruksinst, riksdagen, ultuna

Under riksdagen fram-kommo förslag,

Under riksdagen fram-kommo förslag, alt hon skulle göras till regentinna under kungens frånvaro, men frågan förföll i samband med riksdagens plötsliga upplösning. Karl XII gillade såtillvida vad som skett, att han för framliden förordnade U. att “föra uppseende på vad som skall verkställas i följd av konungens befallningar”; i praktiken innebar detta endast, att hon i fortsättningen underskrev rådets brev; i dess överläggningar deltog hon sällan. Åtskilliga friare eftersträvade U:s hand; valet föll på arvprins Fredrik av Hessen, med vilken hon trolovades 1714 och förmäldes **/»1715.Maken synes snabbt ha tagit ledningen över den samvetsgranna och rättsinniga men i övrigt ganska obetydliga U. och inriktat sig på att utnyttja hennes tronanspråk. 1 händelse av Karls XII:s död stodo U. och hennes systerson, Karl Fredrik av Holstcin-Gottorp, tronen närmast, men ingendera ägde enl. gällande arvföljdsbestämmelser direkt arvsrätt. Det är uppenbart, att starka motsättningar i denna fråga redan tidigt gjort sig gällande, liksom också att de haft elt betydande inflytande på de politiska förhållandena under Karl XILs sista levnadsår. Vid hans död befann sig Fredrik vid armén, där han hänsynslöst arbetade för sin gemåls intressen. Själv lyckades U. i Stockholm lilllvinga sig rådets hyllning som drottning men måste, sedan hon sammankallat riksdagen, låta sig av ständerna ‘-’”Vt1719väljas till drottning. “/* undertecknade hon den av ständerna uppsatta RF. UT. visade sig-snart mycket litet skickad att handha regeringen. Egenmäktig och envis satte hon sig över författningsbestämmelserna, råkade i upprepade konflikter med sina kanslipresidenter och tog råd endast av sin make. Från alla håll ansågs det snart lämpligast, att detta okontrollcr-bara sidoinflytande ersattes med maktens ansvar, och29/s1720avsade sig U. tronen till förmän för sin gemål. Hon drog sig därefter helt undan till ett stilla liv, ägnat åt lektyr och välgörenhet; in i det sista höll hon med tillgivenhet fast vid sin make trots hans med åren alltmera ohöljt skandalösa leverne. — Litt.: W. Ilolst, “Fredrik T”(1953)-cUlrika Eleonora.1)Församling i Stockholm, se Kungsholms församling och Stockholm, sp.621. — 2)Svenska församlingen i London, se d.o., sp.598.

Kategorier: drottning, fredrik, karl, make, riksdagen, stockholm

Bismarck strävade

Bismarck strävade att stärka statsmaktens ställning och trygga sin egen maktutövning; han kom redan 1871i konflikt med den romerska kyrkan på gr. av att denna genom sina förföljelser mot gammalkatolikerna ingrep i tyska ämbetsförhål-landen. Striden utvidgades till en “kulturkamp”, som rörde statens makt över undervisningsväsendet och de kyrkliga ämbetsförrättningarna, och Bismarck stödde sig på en liberal riksdagsmajoritet, sammansatt av nationalliberalcrna och rikspartiet, följde i sin ekonomiska politik en liberal kurs och angreps häftigt av Zentrum och de konservativa. Emellertid kommo Bismarcks intressen i kulturkampen att korsas av andra planer på maktutvidgning: han ville ställa kejsardömets fiskala organisation på ny grund för att göra sig oberoende av riksdagens anslagsbevillningar och utarbetade därför ett vittomfattande tull- och monopolprogram, som stred mot liberalernas ekono- miska politik. Samtidigt önskade han vidtaga kraft-ätgärder mot den börjande socialdemokratiskarörelsen för att undanröja detta hot mot den beslående staten och därjämte förbättra arbetarnas ekonomiska villkor genom en stort anlagd försäk-ringskasselagstiftning. Efter nyval1878 kom riksdagen att få en ny sammansättning: Zentrum och de konservativa ökade under intrycket av socialistiska attentat mot kejsar Vilhelm, medan liberalerna gingo tillbaka. Bismarck stödde sig nu på dc två försln. partierna, genomdrev undantagslagar mot socialisterna, som bl.a. väsentligt inskränkte deras yttrande- och föreningsfrihet, fick sitt protektionistiska program antaget, ehuru riksdagen behöll budgetkontrollen, och Upprättade försäkringskassorna i väsentligt begränsad omfattning. Kulturkampen avbröts, och den romerska kyrkan behöll i det stora hela sin ställning.1884—87regerade Bismarck utan majoritet i riksdagen, då han stött från sig Zentrum genom personligt präglade åtgärder mot politiska meningsmotståndare, och Zentrum och dc frisinnade (framstegspartiet) voro starka nog att avslå hans bevillningsäskan-den. Bismarck måste hålla riksdagen i schack genom att mot den spela ut förbundsrådet, och han erhöll av Preussens lantdag medel att utföra cn planerad gcrmaniseringskampanj i Posen.1887cr-höllo emellertid de tre trogna partierna, de konservativa, rikspartiet och nationalliberalerna, majoritet i riksdagen under intrycket av ett nationellt hot från Frankrike, och Bismarck kunde öka militäranslagen. Hans ställning kom emellertid att väsentligen förändras med kejsar Vilhelms död1888.Den liberalt sinnade kronprinsen, nu kejsar Fredrik III, följde efter99dagar fadern i graven, och hans son Vilhelm TT(1888—1918)besteg tronen. Den unge. kejsaren var inställd på större politiskt och ekonomiskt tillmötesgående mot arbetarklassen än Bismarck, han önskade därjämte göra sin egen vilja gällande i riksstyrelsen. En meningsskiljaktighet om socialistlagen vid tiden för dennas periodiska utlöpande1890ledde till en direkt maktkonflikt mellan kejsare och kansler, vilken slutade med att Bismarck, som efter nyval åter hade minoritet i riksdagen och som stod isolerad i sin bryska sociala politik, tvangs att avgå. Den bismarckska tiden hade för T. medfört cn utslagsgivande ställning i det europeiska stormaktssystemet. Dess utrikespolitiska orientering gick under Bismarcks ledning ut på att söka trygghet i fastlandsförbund och samtidigt isolera Frankrike, som sökte revansch efter nederlaget1870. 1873slöts ett förbund mellan T., Österrike och Ryssland, de tre konservativa kejsarmakterna. Denna kombination äventyrades mot slutet av1870-talet, då spänning inträdde mellan Österrike och Ryssland på gr. av den sistn. maktens expansion på Balkan och T. som medlare på Berlinkongressen måste beröva Ryssland en del av dess vinster från Turkiet. Ryssland trädde ut ur förbundet, och Bismarck var hänvisad till Österrikes stöd.1887band han emellertid åter Ryssland vid T. genom det s.k. ålerförsäkrings-fördraget*.1883anslöt sig även Italien till det tysk-österrikiska förbundet under intryck av Frankrikes expansion i Tunisien och bildade med de två ivriga makterna den s.k. trippelalliansen. Mot slutet av Bismarcks regim äventyrades förhållandet till Ryssland genom att ledande personer i Vilhelm II :s omgivning önskade T:s befrielse från återförsäkringsfördraget, då vissa punkter i detta stredo mot förbundet med Österrike, och helt räknade Ryssland som en fientlig makt. Då general Caprivi1890efterträtt Bismarck som rikskansler, blev icke heller återförsäkringsfördraget förnyat. Ryssland slöt sig närmare till Frankrike, som ställde lån tillförfogande,och T. ställdes härigenom mot två fientliga fronter på Europas fastland. T inrikespolitiken följde efter Bismarcks fall en period av avspänning mellan regeringen och riksdagsmajoriteten, och en liberalare kurs vidtog. Kejsaren ingrep personligen i den politiska opinionsbildningen med appeller till sin folk, och Caprivi regerade med stöd av Zentrum och nationalliberalerna, bekämpad av de konservativa och socialdemokraterna. Dc sistn. hade genom socialistlagens mildrande fått något bättre villkor, men efter Caprivis avgång1894öppnades en ny kampanj mot dem, och under furst ITohen-lohes kanslerskap framlades förslag till strafflagstiftning mot strejkande, vilket dock föll igenom i riksdagen och föranledde Hoheulohes avgång(1899).Vad som emellertid framför allt präglade T:s historia under Vilhelm 11 :s regering var, att det nu drev en verklig världspolitik, medan det under Bismarcks lidnöjtsig med att säkra sin ställning på Europas kontinent. Redan1883hade T. fått sina första kolonier i Sydvästafrika; åren närmast efter följde besittningstagandet av kolonierna på Nya Guinea, Söderhavsöarna och i Östafrika. Denna kolonialverksamhet genomdrevs av privata initiativ och låg cg. utanför det bismarckska systemets intressen. På1890-talel gjorde sig T:s ställning som ledande industriland med stark folkökning gällande genom krav på vidgade avsättningsområden, och denna utvecklingstendens främjades entusiastiskt av kejsar Vilhelm personligen. T. inriktade sin diplomati på att stärka sin ställning i Afrika och Främre Orienten, och då det därigenom måste korsa andra kolonialmakters, främst Englands, intressen, måste det också utveckla sig till en sjömakt av betydenhet. Den därav föranledda, starka utvidgningen av marinen jämte upprättandet av sociala skyddsinst., som voro anlagda på att beröva socialdemokraterna agitationsmalerial, förorsakade riket stora budget-svårigheter, som försvårade regeringens ställning till riksdagen under tiden efter sekelskiftet. Under furst Bernhard v. Bulows kanslerstid1900—09lyckades denne med en majoritet i riksdagen, som före1906bestod av de konservativa och Zentrum, efter1906av ett konservativ-liberalt block, att skärpa tulltariffens protektionistiska karaktär och med avsevärda skattehöjningar finansiera rustningar och kolonialpolitik. Sedan Biilovv1909fallit på gr. av majoritetsblockets splittring på ett arvs-skatleförslag, efterträddes han av Th. v. Belhiiiann-1 follvvcg, som gentemot riksdagen intog en svagare ställning än sin föregångare och baserade sin kurs huvudsakl. på kejsarens förtroende. Under årenföre1914har man i T:s inrikespolitik att framför allt lägga märke till socialdemokraternas frammarsch1912,vilket i sin tur förde till större enighet mellan de borgerliga partierna, ökade ruslningsanslag under intryck av växande yttre otrygghet och skärpt kritik mot Preussens odemokratiska lantdagsvalordning. T:s utrikespolitik efter sekelskiftet fick olyckliga konsekvenser, då Bulow av hänsyn till Ryssland försummade alliansförhandlingar med England1901och därmed möjliggjorde det engelsk-franska närmande, som resulterade i enleiiten1904.Vilhelm II :s försök att vinna Rysslands stöd mot England genom Björkötraktatcn* blev resultatlöst, och T. var efter den rysk-engelska utjämningen1907ställd mot en mäktig stormaktsgrupp och hänvisat till Österrike som enda pålitliga bundsförvant. Till denna utveckling bidrog i hög grad kejsar Vilhelms impulsiva och obestämda ingripanden i utrikespolitiken, vidare utrikesrådet v. Holsteins inflytande på politiken gentemot västmakterna, framför allt under den s.k. Marocko-krisen1905—06(se Marocko, sp.438),men bakom allt lägo de nya friklionsmomenl, som voro en given följd av T:s industriella expansion och växande sjömakt. Österrikes ökade betydelse för T. gav det förra landet friare händer att fullfölja sina egna intressen på Balkan, vilket i sin tur Ökade irritationen mellan de två europeiska koalitionerna och gav krigsförberedelserna en målmed-vetnarc prägel. Då den österrikiske tronföljaren28/b1914mördats i Sarajevo, gav den tyska regeringen Österrike oförbehållsamt stöd i dess krav på upprättelse från Serbien och torde alltför sang-viniskt ha räknat med enleulemakternas oför-bereddhet på ett krig. Dess felbedömning av läget visade sig dagarnaaoh—Vs med Rysslands mobilisering, som föranledde T:s krigsförklaringar till Ryssland Vs och Frankrike3/s, varpå följde Englands krigsförklaring till T.Vt».Sc vidare Världskrigen,1:a v., med kartor. Vid krigets början visade T. prov på högsta statliga disciplin och nationell enighet, riksdagen beviljade enstämmigt den begärda krigskrediten på5milliarder Mk, socialisterna ställde sig lojala, och partistriderna avblåstes för en tid. Den tillfälliga politiska utjämningen efterträddes dock av förnyade parti- och intressemotsättningar, som ökades med den växande yttre och inre nöden. Ransoneringen av förnödenheter, framför allt livsmedel, förde med sig orättvisor och smyghandel, den vidlyftiga organisation, som i dec.1916upprättades på v. Hindenburgs och Ludendorffs initiativ under militär ledning för att inrikta alla näringslivets krafter på härens utrustning och försörjning, ledde även i vissa fall till överorganisering och privilegiering, och slull. måste olikheterna i villkor och livsinställning mellan fronthären och de hemmavarande i längden medföra ett visst motsatsförhållande. Riksregeringen förmådde ej göra sin auktoritet’gällande gentemot riksdagens majoritet, som reagerade mot befarade erövringsplaner och hyllade parlamentariska ideal. Rethmann-Hollweg efterträddes i juliT917av G. Michaclis, som i sin tur efterträddes av den bayerske ministerpresidenten greve G. v. Hertling; intetdera kanslerskiftet innebar någon egentlig kursförändring. Under trycket av de yttre händelserna under hösten1918gick utvecklingen vidare:3/io1918tillsattes f.f.g. en parlamentarisk regering under prins Max av Baden för att avveckla kriget; denne hade för avsikt att förmå kejsar Vilhelm att abdikera för alt därmed rädda den monarkiska statsformen, kejsaren opponerade sig, och läget blev alltmera spänt. 191 8—1933.Medan krigsoperationerna under sommaren1918gingo allt olyckligare för de tyska vapnen och strävanden efter separatfred allt öppnare gjorde sig gällande bland T:s bundsförvanter, växte oppositionen inom den tyska riksdagen. T okt. tillsattes som nämnts i T. cn parlamentarisk regering under prins Max av Baden; i denna voro även socialdemokraterna representerade. Regeringens program var utrikespolitiskt alt söka fred, inrikespolitiskt att genomföra en demokratisering av samhället. Men de hänvändelser, som prins Max riktade till president Wilson för att vinna fred, medförde icke något omedelbart avgörande, och inrikespolitiskt gick initiativet över frän regeringen till revolutionära krafter. I okt.—nov.1918rådde missnöje på flera håll i landet, och det kom till utbrott i Wil-hehnshafen, där en av regeringen icke sanktionerad plan att låta flottan löpa ut för att lätta det militära trycket framkallade öppet myteri från manskapets sida. Resningen spred sig till Kiel, och här kom det3/ii till svåra väpnade sammanstötningar, varvid myteristerna togo makten. Även på flera andra håll kom det till liknande oroligheter, sol-dalråd bildades, strejker utbröto, i Mimenen utropade K. EisnerV11den bayerska republiken. Inom regeringen voro meningarna delade om den ställning, som man skulle intaga till orolighcterna, men socialdemokraterna framförde, åsikten, att Vilhelm II:s abdikation vore nödvändig, om lugn och ordning skulle kunna återställas i landet, och framställde krav härom. Tanken accepterades inom såväl regering som generalstab. Prins Max sökte förmå kejsar Vilhelm till fullständig abdikation men misslyckades. Det enda, som denne gick med på, var att abdikera som tysk kejsare, däremot ej som preussisk konung. Prins Max lät icke. desto mindre9/n i Berlin offentliggöra en proklamation, som tillkännagav Vilhelms och tronföljarens av-sägelser av både kejsar- och konungavärdighetcr-na. S.d. utropade socialdemokraten Scheidemann frän riksdagshuset den tyska republiken; prins Max lämnade regeringen, vars ledning övertogs aA’3socialdemokrater och3oavhängiga socialister. Under dem behöllo de opolitiska fackministrarna sina poster. Kejsaren var satt ur spelet, och då han sökte tillförsäkra sig militärens stöd mot de upproriska, fick han avslag och gick10/n i landsflykt till Nederländerna. S.d. beslölo regering och högkva-ter att acceptera de hårda vapenstilleståndsvillkor, som de allierade makterna utarbetat, och11/n avslöts genom dc tyska delegaternas undertecknande vapenstilleståndet. Se vidare Världskrigen, i:a v. T T. fortsatte omdaningen. Den gamla riksdagen förklarades upplöst, allmän politisk amnesti utfärdades. Alla rikets länder följde exemplen från Berlin och Mimenen; deras furstar abdikerade, och republiken infördes i dem alla. En konferens med delegater från de olika länderna samlades i Berlin, och man enades där i nov. om att sammankalla en konstituerande nationalförsamling, utsedd genom val, varvid allmän manlig och kvinnlig rösträtt skulle tillämpas. Men inom regeringen och mellan de hittills samverkande arbetarpartierna började, starka meningsmotsättningar framträda.

Kategorier: bismarck, kejsar, riksdagen, ryssland, ställning, vilhelm

Nästa sida »

Sök artikel: