Kommunisterna inspirerade

Kommunisterna inspirerade på olika håll strejker, plundringar och t.o.m. Uppror, ss. i okt.1923i Hamburg. I Rhenlandet drevo scparatister med franskt stöd under våldsamma former agitation för upprättandet av cn självständig rhenländsk republik. Men de största svårigheterna vållades riksregeringen av landsregeringarna i Sachsen, Timringen och Bayern. I de två förstn. länderna hade socialdemokrater och kommunister ingått allians och gemensamt bildat regeringar, vilka förde en annan politik än riksregeringen och organiserade egna, väpnade förband. De vägrade att följa anvisningarna från Berlin, och i okt. beordrade riksregeringen riksvärnet att inmarschera i Sachsen, i nov. i Timringen. Landsregeringarna tvingades att avgå och ersattes med nya, mer moderata. I Bayern hade åter de konservativa vunnit en säker och stark maktställning; här undertrycktes de vänsterradikala organisationerna, medan de nalioualradikala förbanden fingo fritt verka och även gynnades. Det utbröt öppen konflikt mellan riksregeringen och den bayerska landsregc-ringen. Det framträdde å ena sidan i Bayern starka separatistiska och monarkistiska strömningar, medan man på andra håll önskade och hoppades, att den bayerska regeringen skulle ställa sig i spetsen för en allmän resning mot riksregeringen i syfte att ge T. en ny författning och en ny av högern och dc nationalistiska organisationerna dirigerad regim. A. Hitler, ledaren för det lilla Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, ville utnyttja den förvirrade situationen i sistn. syfte, men hans försök att genom en kupp (“Ölkällar-kuppen”)8/n inleda en mot riksregeringen riktad resning misslyckades, då de bayerska myndigheterna vägrade att medverka och hemvärnet ställde sig lojalt mot riksregeringen. Denna hade därmed bestått de värsta kriserna och kunde därefter ganska snabbt återvinna sin fulla auktoritet över hela det tyska statsområdet. Riksexekutionen mot Sachsen medförde dock, att socialdemokraterna2/n utträdde ur Strcsemanns regering och 23/n framkallade dess fall. Den nya regeringen blev dock den förra lik och stödde sig på de borgerliga mellan- och vänsterpartierna. Även den erhöll för tiden fram till febr.1924 samma vidsträckta, utomordentliga fullmakter som regeringen Strcscmann. Rikskansler blev centermannen Marx, Stresemann förblev som utrikesminister regeringens främsta kraft, Luther behöll poslen som finansminister. I nov. lades även grunden för en reorganisation av näringslivet genom en av Luther och rikskommissarien för näringslivet H. Schacht inledd valutareform, vars första etapp var införandet av den s.k.Rentenmark.Den fullföljdes under1924och resulterade i ett nytt, på den värdefasta riksmarken uppbyggt penningväsen. De metoder, som härvid nyttjades, voro delvis hårdhänta och impopulära. De kompletterades med en stark höjning av skatterna. Missnöjet kvarstod och fick ny näring, när regeringen förklarade sig beredd att acceptera den reglering av skadeståndsfrågan, som västmakterna framlade i Dawespla-nen; denna bekämpades både av tysknalionella, nationalradikalcr och kommunister. Men missnöjet tog sig andra och lugnare uttryck än under de hektiska inflationsåren. Valen till riksdagen i maj1924,anordnade efter en riksdagsupplösning, fingo sin prägel av oppositionens alltjämt betydande styrka. Dc nationalradikala grupperna vunno38mandat, de tysknationellas representation steg till105,medan kommunisterna belade84platser. Däremot gingo Tyska folkpartiet(45mandat), demokraterna(28mandat) och socialdemokraterna (ioo mandat) starkt tillbaka. Trots den starka förskjutningen åt höger- och vänsterflyglarna förändrade nyvalen dock ej i grunden de parlamentariska styrkeförhållandena, och regeringen Marx blev kvar vid styret. I aug. antog tyska riksdagen Dawesplanen. Ruhrockupationens avveckling fastställdes genom en överenskommelse till senast81/81925.Därmed hade dc första stegen tagits mot den internationella avspänning -och det samarbete mellan T. och västmakterna, vilka präglade den senare delen av1920-talet och vilkas främsta företrädare i T. var Stresemann, som kvarstod som utrikesminister i de varandra avlösande ministärerna ända till sin död1929.Redan i febr.1925tog han i samförstånd med den engelska regeringen initiativet till en säkerhetspakt med Frankrike. Sedan Ruhrområdet och dc. redan vid skadeståndskrisen1921besatta städerna på högra Rhenstranden utrymts, avslöts i okt.1925de betydelsefulla Locarnopakterna. Frankrike, England, Storbritannien, Italien, Belgien och T. garanterade de gränser, som uppdragits i v. Europa genom freden i Versailles. Likaledes garanterade dc Rhenlandets demilitarisering. Någon motsv. garanti lämnades däremot ej östgränserna, men T. avslöt i Locarno skiljedomsfördrag med Polen och Tjeckoslovakien. Så följde1926T:s inträde i Nat. förb., där det som stormakt fick permanent säte i förbundsrådet. I samband därmed dryftade Stresemann i Thoiry med Briand, samförståndspolitikens främste företrädare i Frankrike, möjligheterna till ytterligare tysk-franskt samarbete, men diskussionerna härom gåvo intet positivt resultat. Däremot utrymde engelsmännen s.å. sin ockupationszon i Rhenlandet, och1927upphörde den interallierade övervakningskommissionen i Berlin. För krigsskadeståndsbetalningar-na, som hittills reglerats enl. Dawesplanen, utarbetades1929en ny plan, Youngplanen, som minskade T:s årliga inbetalningar och utsträckte dessa över en period av nära60år. Trots motstånd från höger och vänster antogs planen av regering och riksdag i mars1930,varefter Rhen-ockupationen helt upphörde.

Kategorier: bayern, bayerska, kommunisterna, regeringen, riksregeringen, tyska

Sök artikel: