Yperen |i’-

Yperen |i’- el. al’-], I e p e r, fra. och eng.Ypres,ty.Ypern,stad i prov. Västflandern, Belgien, 10 km från franska gränsen; 17,052 inv. (1951). Y. var under medeltiden Västflanderns huvudort och centrum för dess ylleindustri; 1247 skall det ha haft 200,000 inv. Dess betydelse sjönk dock till följd av uppror och krig, i sht en av England och Y:s medtävlare Gent genomförd belägring 1383, varvid förstäderna lades i aska, arbetarna drevos på flykten och textilindustrien förintades. I resningen mot Spanien drabbades Y. hårt som medelpunkt för det flandriska motståndet, och efter en svår belägring 1584 räknade, staden endast 5,000 inv. Under 1600-talet var den som strategisk huvudort mycket omstridd och intogs 4 ggr (1648, 1649, 1658 och 1678) av fransmännen, som dock genom freden i Utrecht 1713 måste avträda den till kejsaren. Under 1 :a världskriget skadades staden svårt, särsk. av tyska bombardemang i april och maj 1915; den har dock sedermera återställts i sitt forna skick. Centrum bildas av hallbyggnaderna med beffroi-tornet, den berömda gotiska Klädeshallen (1200-talet) samt det på 1620-talet uppförda rådhuset. Återställd är också den från senare medeltiden härstammande katedralen S:t Martin (Sin Maartens). Textilindustri, bl.a. spetstillverkning; grönsaksodling. I området kring Y. ägde flera av i:a världskrigets mest förlustrika strider rum, såao/io 10/n 1914 (“i:a slaget vid Y.”) ochiSUft/s 1915 (“2:a slaget vid Y.”, inlett med ett gasanfall, det första i större stil); vidare —S7/s 1917. varefter fortsatta strider med vissa avbrott ägde rum långt fram under 1918.F.IId;T.Hm.

Kategorier: ägde, centrum, huvudort, slaget, strider, yperen

Yamashita,

Yamashita, T o m o z u k i, japansk militär (1883 el. 1885—1946). Urspr. inf.-officer övergick Y. senare till arméns flygvapen, medverkade i början av 1930-talet som avd.-chef i krigsministeriet till flygvapnets kraftiga utveckling och var en kortare tid från 1940 dess chef. Före 2:a världskriget företog han studieresor till Tyskland, Italien och Schweiz samt var 1927—30 militärattaché i Österrike. Vid krigsutbrottet 1941 blev Y. chef för de mot Malackahalvön insatta trupperna och erövrade Singapore i febr. 1942. Därefter blev han chef för dc styrkor, som i april s.å. tvingade amerikanerna på Bataånhalvön till kapitulation. Senare chef för en armé i Manchuriet blev Y. efter slaget i Leyte-bukten vid månadsskiftet okt.—nov. 1944 chef för de japanska styrkorna på Filippinerna samt ledde det sega försvaret där. Han tillfångatogs i aug. 1945 samt dömdes till döden för grymheter, som begåtts på Filippinerna, och avrättades 1946. S./T.l?.

Kategorier: armé, chef, filippinerna, manchuriet, slaget, yamashita

Xanthipp’os

Xanthipp’os (grek.Xan’thippos),atensk militär och politiker, fader till Perikles. X., som var ingift i alkmaionidernas ätt, fortsatte dessas traditionella politik och var ivrig motståndare till Miltiadcs. I det segerrika slaget vid Mykale 479 f.Kr., där den persiska flottan tillintetgjordes, förde X. befälet över atenarna.

Kategorier: miltiadcs, motståndare, mykale, segerrika, slaget, xanthippos

Västgöter,

Västgöter, eg. visigoter, tervinger, germansk folkstam, de goter, som o. 275 voro bosatta i landet n. om Donau och under 370-talet i etapper överskredo denna flod och erhöllo jord upplåten åt sig på Balkanhalvön. Särsk. under konung A 1 a-rik I (395—410) nådde v. stor betydelse; de väst-och östromerska styresmännen sökte i sina inbördes stridigheter begagna sig av v., åt vilka jord 399 upplåts vid gränsen mellan de två riksdelarna. Alarik förstod att till egen och sitt folks fördel begagna sig av motsättningen. Sedan 408 i Västrom en antigermansk fraktion tagit ledningen (se Sti-licho) och denna vägrat att åt v. betala en utlovad penningsumma, drog Alarik till Italien, intog 410 Rom men avled s.å. Hans efterträdare A t a u 1 f (410—415) förde v. till Gallien och spelade här en betydelsefull roll i de rivaliserande kejsarnas kamp om det västromerska riket. Under Vallia (415— 418) bosatte sig v. som kejsarensfoedera’tii landet mellan Loire och Pyrenéerna; huvudstad blev To-losa (Toulouse), efter vilket v:s galliska rike ofta kallas det tolosanska. Teoderik I (418—451) utvidgade detta rike, spelade en framträdande roll i kampen mot hunnerna och stupade i slaget vid Katalauniska fälten. T o r i s m u d (451—453) erövrade land n. om Loire, Teoderik II (453—466) intog stora delar av Spanien. Under E u r i k (466 —484) vanns hela den pyreneiska halvön utom svebernas rike i n.v., i Gallien blev Loire det tolosanska väldets nordgräns, Rhone dess ostgräns. Under Alarik II (484—507) inskränktes genom frankernas erövringar i Gallien det västgotiska väldet här och omfattade efter slaget vid Poitiers 507 området mellan Garonnc och Pyrenéerna. Tyngdpunkten inom det västgotiska riket utgjorde hädanefter Spanien, det benämnes efter sin huvudstad ofta Tolcdo-rikct. För en tid minskades v:s välde genom Justinianus’ erövringar i s., 585 erövrade Liovigild (573—586) det svebiska riket i n.v. Under Sisibut (612—621) vanns det till bysan-tincrna förlorade landet i s. Över huvud utmärkes Toledo-rikets historia av stark inre oro, kungar tillsattes och avsattes i rask följd; typiskt är, att dess regcntlängd under de c:a 200 år, som det existerat, upptager 27 konungar. Visserligen övervanns mot 500-talets slut den urspr. mycket starka motsättningen mellan de ariska v., som redan i sina boplatser n. om Donau i mängd övergått till den arianska kristendomen, och de katolska romarna, då konung Rekared I (586—601) övergick till katolicismen. Under Rekesvint (653—672) utfärdades den för alla Toledo-rikets undersåtar gemensamma lagen,le’x visigoto’rum.Men den nationella motsättningen avlöstes av en ständig kamp mellan å ena sidan stormännen, palatinerna, som starkt höjde sig över rikets övriga bebyggare, och konungarna, som sökte hjälp och stöd hos kyrkan. Denna blev dem dock övermäktig. Ärkebiskopen av Toledo erhöll en betydande maktställning, och biskopskonsilierna, i vilka även vissa palatiner del-togo, utövade verksam kontroll på statslivets olika områden. V:s svagt ledda och inbördes söndrade rike blev ett lätt byte för den arabiska folkvandringen, som i början av 700-talet nådde Spanien. Sedan V i t i z a (700—710) förgäves sökt att bringa ordning i förhållandena och avsatts, stupade 711 v.s siste konung Ro der i k (710—711) i slaget vid Vadi-Beka.B.

Kategorier: alarik, gallien, motsättningen, rike, riket, slaget

Vellingk, ätt,

Vellingk, ätt, urspr. från Westfalcn, överflyttad till Livland på1500-lalet. De nedannämnda bröderna V.i) och2)blevo svenska friherrar 1676 och upphöjdes i grcvligt stånd resp.1706och1711.Den sistn. slöt ätten; i Finland fortlever en icke naturaliserad gren. 1) Otto V., greve, militär och ämbetsman(1649—1708),kom i krigstjänst1664,överste1676,deltog med stor tapperhet i slagen vid Halmstad och Lund s.å., därvid han blev svårt sårad, generalmajor av kav.1687,landshövding i Gästrikland m.m. (hela Norrland) s.å., generallöjtnant och generalguvernör över Skåne1693,guvernör över Ångermanland och Kcxholms län1698,general av kav. s.å. På sommaren1700blev V. överbefälhavare över trupperna i Ingerinanland och Livland, förde s.å. i slaget vid Narva h. flygeln, tog senare ärofull del i slaget vid Kliszöw1702och i belägringen av Lwow1704,blev kungl. råd1705och s.å. president i Åbo hovrätt men kom aldrig att tillträda denna befattning.C. 2) M a u r i t z V., den föreg:s bror, greve, diplomat(1651—1727).V. började sin bana som militär och deltog i kriget1675—80.Hans se- nare avancemang på detta område torde snarast bero på hans diplomatiska och administrativa förtjänster (generalmajor1697,general och överbefälhavare för dc svenska trupperna i Tyskland1710).V:s verksamhet som diplomat blev, med undantag för cn misslyckad beskickning till Polen strax före det nordiska krigets utbrott, knuten till Sveriges nordtyska politik. Bl.a. som envoyé vid braunschweig-Kineburgska hovet verkade han nitiskt för de holstein-gollorpska intressena gentemot Danmark. Först efter det danska fredsbrottet1709började V. spela någon ledande roll. Han blev vid denna tid generalguvernör, kungligt råd och greve. Då hans gu-verncment, Brcmcn-Vcrden, besattes av danskarna, begav sig V. till Hamburg, från vilken plats han under de följ. åren utövade ett ganska betydande inflytande på den svenska politiken! Hans roll under det stenbockska fälttåget är icke helt utredd. Under dc följ. åren verkade han tillika med Görtz ivrigt för att Sveriges tyska besittningar genom neutralisering el. i nödfall genom partiell sckvestrcring skulle till största delen bevaras. Åren1715—18trädde. V. i skuggan för Görtz, till vilken han emellertid stod i gott förhållande och som han genom sina hannoveranska förbindelser kunde göra en viss nytta. Efter regimskiftet1718uppehöll V. till en början ett gott förhållande till Ulrika Eleonora och Fredrik I. Senare blev han en av ledarna för det holsteinska partiet, till vilket hans hela föregående politik, hans personliga intressen och förbindelser hänvisade honom. Vid1726/27års riksdag lyckades Horns parti skaffa honom ur vägen. Han ställdes inför en ständernas kommission, anklagad för misstänkta, halvt landsförrädiska förbindelser med Ryssland och för sin meddelaktighet i Fredrik I:s suspekta lånetransaktioner med Preussen1722.V. dömdes till döden men benådades (efter ansökan) till fängelse och avled, innan han börjat avtjäna straffet.G.Lbg.

Kategorier: diplomat, förbindelser, greve, slaget, svenska, trupperna

Variolois

Variolois [-lå’-J,med.,se Koppor. Variomc’ter,tys., tekn.,i alhn. instrument för mätning av förändringen av någon variabel fysikalisk storhet cl. instrument, varmed cn given fysikalisk storhet mätbart kan förändras. Till det förra slaget av v. höra de instrument, som användas för mätning av variationerna hos de jordmag-nctiska storheterna (jfr Jordmagnetism). Andra instrument av denna art brukas inom meteorologien för mätning av lufttrycksvariationer, och likartade apparater användas inom flygtekniken för att ange den hastighet, varmed en luftfarkost stiger el. sjunker. — V. av det senare slaget äro de inom den elektriska mättekniken och radiotekniken brukliga apparaterna för kontinuerlig variation — inom vissa gränser — av ett spolsystems själv-induktion. De bestå av två seriekopplade metall-trädsspolar, den ena mindre än den andra och an-bragt inuti denna. Spolarna ges vanl. cylindrisk el. sfärisk form och kunna vridas i förh. till varandra. Systemet har maximal självinduktion, dä vindlingarna i spolarna ha samma riktning, medan självinduktionen är minst, då vindlingsriktningarna i spolarna äro varandra motsatta.Re.

Kategorier: instrument, mätning, slaget, spolarna, storhet, variolois

Wa’hlstatt

Wa’hlstatt [-Jtatl, by i Niederschlesien,10 km s.ö. om Liegnitz. Här tillbakaslog hertig Henrik av Schlesicn och Polen tatarerna 1231och besegrade Blucher fransmännen under Macdonald28/s1813(slaget vid Katzbach), varvid han förvärvade titeln furste av W.

Kategorier: besegrade, blucher, fransmännen, furste, slaget, wahlstatt

Konstruktion

Konstruktion av en lyrslageu kabel. alltför stora dimensioner, dels emedan den ringa förbrukningen av mycket grovt t. i regel ej ger full sysselsättning för en sådan maskin. Förutom efter materialet, hampa, manilla o.s.v., och efter slagningen, tross- el. kabelslaget,3-el.4-slaget, benämnes t. vänster- el. höger slaget efter vridningen vid tillverkningen. När den hop-vridande rörelsen sker motsols, kallas t. vänsterslaget, när den sker medsols högcrslaget. Då vänslerslagning ger samma spiralvridning som cn högergängad skruv, råder ibland tveksamhet vad som är vänster- och högcrslaget t. För att undvika missförstånd har man därför börjat införa beteckningarna Z-slaget för vänsterslaget och S-slaget för högerslaget t. (se fig. vid Sytråd). Allt vanligt t. är vänstcr-(Z-)slagct.

Kategorier: högcrslaget, konstruktion, slaget, vänslerslagning, vänster, vänsterslaget

Thera’menes, atensk statsman

Thera’menes, atensk statsman (d.404f.Kr.), son till Hagnon, ledde under peloponnesiska krigets senare skede den moderata gruppen inom den aristokratiska oppositionen.410—408 deltog han i Al-kibiades’ och Thrasybulos’ fälttåg, förde underordnat befäl i slaget vid Arginusiska öarna 406,ledde efter slaget rättskampanjen mot amiralerna och var efter Atens slutgiltiga nederlag med i fredsdelegationen till Sparta. T. deltog i den nya oligarkiska revolutionen efter fredskatastrofen, blev en av “de30tyrannerna”, sökte förgäves stävja sina kollegers terror och avrättades404.— T. var filosofiskt skolad och litterärt verksam; hans synpunkter synas ofta gå igen i den följande tidens politiska idédiskussion (t.ex. hos Aristoteles). — Lill.: K. Hannestad, “De30tyranner”(1950).I.H.

Kategorier: atensk, kollegers, ledde, slaget, statsman, theramenes

Slaget

Slaget i Teutoburgerskogenär en av de betydclse-j fullaste händelserna i den äldre germanska historien. I detsamma krossades9e.Kr. den till3legioner uppgående romerska hären under Varus av upproriska germaner, ledda av Arminius, vilken lockat romarna på avvägar. Slaget återgav germanerna mellan Rhen och Elbc frihet från den romerska överhögheten. Frågan om platsen för slaget är ett av den tyska fornhistoriens mest omstridda problem. Av uppgifter hos den romerske förf. Tacitus, som ensam meddelar detaljer om striden, framgår blott, att det ägt rum mellan Ems och Lippe; på olika håll har man trott sig ha funnit spår av den undergångna romerska hären, bl.a. vid Barenau i närheten av Osnabriick. Problemet är ännu olöst och är måhända olösligt; man må akta sig för att i diskussionen indraga1våra dagars namn T. Det har först sent och genom lärd påverkan tilldelats den bcrgsträckning, som nu allmänt kallas så.B.

Kategorier: håll, håren, lippe, romerska, slaget, spår

Nästa sida »

Sök artikel: