Fjärde republiken* inaugurerades,

Fjärde republiken* inaugurerades, då socialisten Vincent Auriol i jan.1947 valdes till stalspresidenl. Herriot blev nationalförsamlingens talman. Blum avgick, och socialisten P. Ramadier bildade en samlingsregering med Bidault som utrikesminister. — F. hade efter kriget icke genast upptagits i de stora segrarmakternas krets. Sålunda tilläts icke de Gaulle att delta i Jalta- och Potsdamkonferenserna 1945.Som en av “de fyra stora” fick F. dock1946säte i Utrikesministerrådet och var s.å. värd för den första fredskonferensen. Redan i dec.1944tog dc Gaulle ett viktigt utrikespolitiskt steg genom att återuppliva1935års allians med Sovjetunionen; detta markerade även i viss grad en reserverad hållning gentemot Storbritannien och mot tanken på ett “västblock”. I övrigt hävdade de Gaulle med stöd av cn stark opinion, att kontroll över Rhen och Rhenlandet vore. cn vital betingelse för F:s säkerhet. Sedan de Gaulle hade lämnat makten, försökte, franska utrikeslcdningen inta cn medlande ställning mellan “väst” och “öst”, vilket blev allt svårare på gr. av den växande internationella spänningen. — Både av yttre och inre orsaker ställdes Fjärde republiken redan från början på hårda prov. Den relativt stora politiska stabiliteten1945—46upphörde under1947.I maj s.å. sprängdes dc tre stora partiernas samverkan. Halvt frivilligt, halvt utvisade av Ramadier, lämnade kommunisterna regeringen, och brytningen skärptes, då F. något senare anslöt sig till Marshallplanen, som häftigt bekämpades av kommunisterna. Folkrepublikanerna och socialisterna måste söka stöd hos de små mellanpartierna, främst hos radikalsocialisterna. Vid samma tid framträdde de Gaulle åter på arenan. Han ställde sig i april s.å. i spetsen för den nybildade politiska rörelsen Franska folkets sam lin g*, som hastigt tillväxte. Vid kommunalvalen i okt. s.å. vunno gaullisterna* en stor seger, bl.a. även på bekostnad av MRP, som förlorade hälften av sina väljare. Ehuru detta avgörande icke direkt kunde påverka ställningen i parlamentet, medförde det ändå rikspolitiska följder. Centern, inkl. socialisterna, pressades mellan ytterlighets-riktningarna till höger och vänster. Gaullisterna agiterade mot regeringen och krävde nyval. Å andra sidan ökades också den kommunistiska aktiviteten. I nov. s.å. efterträddes Ramadier av den konservative folkrepublikanen R. Schuman, som förgäves försökte bredda regeringen längre åt höger. Hans finans- och ekonomiminister, bankmannen R. Mayer, inledde emellertid en av socialistdoktrinerna mer oberoende politik mot det växande inflationshotet. På denna punkt betydde regeringsskiftet en tydlig nyorientering. En stor strejkvåg i nov.—dec. s.å. hotade att sätta landet i gungning. Den kommunistiska CGT-ledningen beordrade till slut generalstrejk men misslyckades. Socialistminoriteten bröt sig ut och bildade en ny landsorganisation,Force ouvriére*.Regeringens ställning stärktes, och på initiativ av Blum försökte man mera målmedvetet samla dc demokratiska arbetar- och mellanpartierna som en “tredje kraft” med politisk front både mot kommunisterna och gaullisterna. Oenigheten mellan socialister och folkrepublikaner om den ekonomiska politiken visade sig vara “Tredje kraftens” farligaste inre svaghet. Finansminister Mayer hejdade inflationen f.f.g. sedan befrielsen, men i juli1948fällde socialisterna regeringen Schuman. Radikalsocialisten A. Marie bildade en ny regering med den moderate högermannen Reynaud som finans- och ekonomiminister. Bidault måste lämna utrikesledningen som syndabock för den i F. mycket impopulära London-överenskommelsen om Västtysklands politiska reorganisa-tion (juni s.å.) och efterträddes av Schuman. Nationalförsamlingen beviljade motvilligt fullmakter till Reynaud att företa cn genomgripande finanssanering. På gr. av hans politik störtade socialisterna efter5veckor även denna regering. En ny ministär Schuman satt blott3dagar. I sept. s.å. bildade radikalsocialisten H. Queuille (själv även finans- och ekonomiminister) regering med Schuman på utrikesministerposten. Under höstmånaderna s.å. skärptes den sociala och ekonomiska krisen i F. genom nya strejker, delvis riktade mot Marshallplanen och statsledningens militärpolitiska samverkan med Storbritannien och USA. Av fruktan för att gaullisterna el. kommunisterna skulle vålla ett skred, uppsköt regeringen till våren de kommunala val, som skulle ha hållits i okt. Vid valen till republikens råd (motsv. Tredje republikens senat) i okt.—nov. s.å. erhöll Franska folkets samling mer än40%av mandalen. Folkrepublikanerna ledo ett svårt nederlag, och kommunisternas representation minskades starkt. Allmän fransk fruktan för en ny makttillväxt i Tyskland genom återställd tysk kontroll över Ruhr-industrien vållade vid samma tid miss-hällighetcr mellan F. och de övriga västmakterna. [E.Lu. ;H.Bg]B.;S. Kr.

Kategorier: bildade, gaulle, kommunisterna, regeringen, schuman, socialisterna

Befrielsenoch

Befrielsenoch det konstitutionella provisoriet1 944—46. Isept.1943 befriades det första franska området i Europa,näml. Korsika.Vid invasionen iF. 1944blev landet åter en huvudkrigsskådeplats, och då dc allierade bröto genom på Normandie-fronten, gav de Gaulle signal till nationell resning. De franska inrestyrkorna,Forces frangaises de 1′intérieur,under befäl av general J. Koenig gjorde betydande militära insatser. Franska trupper i Nordafrika hadeefterdeallierades landstigning medamerikansk hjälp blivit modernt utrustade. Delar insattes i striderna om Tunisien samt på italienska halvön. En härav bildad armé deltog slutl. i invasionen i s. F. I aug. s.å. grepo Paris’ invånare till vapen och befriadei samverkan med inryckande amerikanska trupper huvudstaden, dit de Gaulleanländeu/s.Fransmännen deltogo i slutkampen mot Tyskland, och s. och centrala Rhenlandct samt Baden blevo fransk besättningszon.F.deltog vidare i ockupationen av Berlin och blev besättningsmakt i de österrikiskaprovinserna Vorarlberg och Tyro-len. Saarområdet, som ingår i den franska ockupationszonen, önskarF.göra tillett autonomt område,ekonomiskt anslutet tillF.(vid lantdagsval i Saarområdet i okt.1947fick denna plan stor majoritet, och i april 1948tillkännagav franskaregeringenområdets fullständiga inlemmande iF:s ekonomi). — Efter befrielsen ogiltigförklarades Pétains statsakter, men detta innebar icke en återgång till Tredjerepublikens grundlagar. F. kom i två år att leva under konstitutionellt provisorium. I sept.1944bildade de Gaulle en av stormakterna följ. mån. erkänd provisorisk regering med G.Bidault som utrikesminister. Konsultativa församlingen från Alger tog säte i Paris och upptog ännu ett antal representanter för motståndsrörelsen. FFI inlemmades i den reguljära armén. En omfattande räfst med förrädare och kollabo-ratörer ledde till flera hundra dödsdomar. Pétain, som hade bortförts av tyskarna i slutet av kriget, återvände i april1945.Han ställdes i juli s.å. inför domstol och dömdes till döden för sin politik, men straffet förvandlades till livstids fängelse. Laval hade jämte sin regering i aug.1944förts till Tyskland. Han utlämnades1945av Spanien, dit han hade lyckats fly vid det tyska sammanbrottet, och avrättades i okt. s.å. — F. åsamkades under krigets slutskede svåra materiella skador, särsk. i invasionsområdet men även på många andra håll. Kommunikationerna lamslogos till största delen. Av handelsflottan återstod mindre än en Vs. Industrien hade sluppit relativt lindrigt undan, men dess utrustning var föråldrad och otillräcklig. Ett stort återuppbyggnadsarbete måste utföras. För att modernisera produktionsapparaten och höja levnadsstandarden uppgjordes senare en fyraårsplan (Monnct-planen; jfr sp.352).Både motståndsrörelsen och befrielseutskottct i Alger hade utarbetat vittgående förslag till ekonomiska och sociala reformei. Dessa förverkligades delvis under de första fredsåren. Kolgruvorna, flygtrafiken, elektricitetsverken och flera stora banker förstatligades. Som en åtgärd för sig konfiskerade staten några stora industriföretag, t.ex. Renault-verken, på gr. av landsförrädiskt samarbete med tyskarna. — Motståndsrörelsen splittrades snart och fick ingen större politisk betydelse efter kriget. Partiväsendet återupplivades, dock med nya grupperingar och tyngdpunkter. De borgerliga förkrigspartiei-na kunde länge nästan icke alls göra sig hörda. Kommunisterna gingo starkt fram och blevo det största arbetarpartiet. Som motvikt uppstod redan i slutet av1944ett nytt vänsterborgerligt, katolskt parti, Folkrepublikanska partiet* (MRP), som hastigt fick stor betydelse och en tid företrädde de Gaulle. Socialisterna vunno en del nya anhängare inom medelklassen men råkade in i en svår kris och försvagades. Den återupprättade fackliga landsorganisationen CGT kom under övervägande kommunistiskt inflytande. Författningsfrågan trädde i förgrunden i slutet av1945.Vid en folkomröstning i okt. s.å. avvisade cn överväldigande majoritet återgång till Tredje republikens författning. Samtidigt valdes cn konstituerande församling med uppgift att inom7mån. utarbeta en ny författning. Kommunisterna fingo största antalet mandat. Socialisterna och MRP voro jämstarka. de Gaulle, som intill denna tidpunkt hade kunnat regera med nästan diktatorisk makt, bildade i nov. s.å. en ny regering men kom i konflikt med partierna och avgick i jan.1946.Han efterträddes av socialisten F. Gouin i spetsen för en regering på oförändrad grundval. Under författningsdebatten uppdelade sig de ledande partierna i två huvudriktningar. Folkrt-publikanerna önskade en stark presidentmakt och ett tvåkammarparlament, i vilket den indirekt valda kammaren skulle vara ett slags korpora-tivt, rådgivande organ. Socialisterna och kommunisterna krävde enkammarsystem, varvid de förstn. voro villiga att acceptera presidentmakten som en motvikt, medan däremot kommunisterna begärde, att hela makten skulle läggas i kammaren. Vänstern genomdrev med knapp majoritet i april s.å. ett författningsbeslut, som förkastades vid folkomröstning i maj s.å. Därefter valdes en ny konstituerande församling. Folkrcpublika-nerna belade första plats bland partierna, närmast följda av kommunisterna. Bidault bildade en ny trepartiregering och behöll utrikesministerposten. Författningen blev en kompromiss genom alt socialisterna närmade sig folkrepublikanernas ståndpunkt, och även kommunisterna gingo med på ett modifierat tvåkammarsystem (jfr Författning, sp.323).I konstitutionen upptogos bl.a. även bestämmelser för organiserande av F. och dess kolonier som ett franskt samvälde (se sp.326och Franska unionen), de Gaulle, som var mot parlamentets stora befogenheter, ingrep flera gånger i striden och bröt med MRP. Författningen godtogs vid folkomröstning i okt. s.å., varvid dock Vs av väljarna underläto att rösta. Vid val till nationalförsamlingen i nov. s.å. fingo kommunisterna5,5mill. röster, MRP5,socialisterna3,5,radikalsocialisterna och med dem samverkande vänsterborgerliga2och alla högergrupper tillsammans3mill. I dec. s.å. bildade Blum en ren socialistregering av övergångstyp. Han var själv även utrikesminister och träffade vid årsskiftet en alliansöverenskommelse med Storbritannien (se Dunkcrquc-pakten).

Kategorier: författning, franska, gaulle, kommunisterna, regering, socialisterna

Radikalsocialister,

Radikalsocialister, fra.Radicaux-socialistcs,franskt politiskt parti, bildades 1893 genom att en grupp radikaler skilde sig från de övriga. F.n återförening skedde några år senare under beteckningen Radikala och radikalsocialistiska partiet{Parti ri-publicain radical el radical-socialiste).Vanl. användes namnet r., stundom även s o c i a 1 r a d i k a 1 e r. Partiet, som är småborgerligt och antiklerikalt och har sina starkaste fästen i s. och mell. Frankrike, ivrar för sociala reformer men hävdar enskild företagsamhet. Det kan kallas socialliberalt. Efter vänstcrkartellens seger1924innehade r. regeringsmakten till1926och återtogo den1932—34.Huvudledare för partiets moderata element har varit É. Herriot, medan É. Daladier varit vänsterflygelns främste man. R. hyllade efter1:a världskriget Nat. förb:s idéer och förordade avspänning gentemot Tyskland. Vänsterflygeln vann1935det dominerande inflytandet och samverkade1936—38med socialisterna i Folkfronten*. Förhållandet till socialisterna blev därefter kyligare. R. utgjorde alltjämt under Daladiers ledning1938—40det tongivande regeringspartiet i samverkan med centergrupper. Vid Frankrikes sammanbrott1940hade partiet försvagats och splittrats. Efter befrielsen1944identifierades det i hög grad med förkrigstidens missförhållanden och fick bära en stor del av ansvaret för Tredje republikens olyckliga slut. Nedgången kom starkt till synes vid de första efterkrigsvalen, men sedan1947ha r. som ett av “Tredje kraftens” partier återvunnit en del av sin forna ställning. Uppsvinget är särsk. märkbart sedan1951års val, då r. jämte närstående grupper crhöllo94mandat i nationalförsamlingen. R. ingå numera iRassetnble-ment des gauches républicaines*. S.Br.

Kategorier: parti, partiet, radical, radikalsocialister, socialisterna, tredje

Kautsky

Kautsky [käu'-], Karl, tjeckisk-tysk socialistisk teoretiker(1854—1938).K. började 1875 medverka i olika socialistiska publikationer. Han var vid denna tid huvudsakl. påverkad av de franska socialisterna men blev, sedan han studerat Marx’ arbeten, övertygad marxist. I denna anda redigerade han1883—1917den i Stuttgart utg. veckotidskr. “Die neue Zeit”, som för den socialistiska teoriens utveckling haft stor betydelse. Sålunda publicerades här Bernsteins reformistiska art. och K:s energiska kritik av dessa. K. kom alltmera att betraktas som den marxistiska teoriens främste företrädare, och hans auktoritet inom partiet framgår av att han författade1891års partiprogram (Erfurtprogrammet*). I ett flertal skrifter har K. sökt popularisera Marx’ läror men har därvid icke kunnat undgå cn förenkling, som lätt inbjuder till missuppfattningar. — Under kriget1914—18hävdade K., att den tyska statsledningen, främst kejsaren, bar huvudansvaret för krigsutbrottet. Då socialdemokratien anslöt sig till krigspolitiken, övergick K. till de oavhängiga socialisterna, där han kom att samarbeta med sin gamle motståndare

Kategorier: främste, kautsky, marx, socialisterna, socialistiska, teoriens

Karakteristiskt

Karakteristiskt för B:s parlamentariska liv var, att motsättningarna inom partierna alltjämt gjorde sig starkt gällande, särsk. inom det katolska partiet, vars vänsterflygel, de kristna demokraterna, tidvis intog en så markerad särställning, att den kunde betraktas som ett eget parti. Denna splittring inom partierna vållades i främsta rummet av motsättningen mellan valloner och flamländare, och språkfrågan dominerade vid sidan av de ekonomiska problemen B:s inrikespolitik under perioden. Efter svåra stridigheter nådde man 1923 till en kompromiss, varigenom univ. i Gent gjordes tvåspråkigt. Denna lösning tillfredsställde dock varken valloner eller flamländare, och1930blev universitetet rent flamskt. En annan tvistefråga gällde amnestien för de flamländska aktivister, som under i:a världskriget samarbetat med tyskarna.1929medgavs för dem allmän amnesti, men dc berövades bl.a. aktiv och passiv valrätt, en lösning, varmed de flamska nationalisterna icke läto sig nöjas. Deras agitation fortsatte, och1937upphävdes diskrimineringen, vilket dock framkallade upprörda demonstrationer från vallonsk sida. Partiförhållandena i B. nödvändiggjorde, att landets olika partier gingo samman i arbetet på finansernas förbättring efter kriget och under den stora ekonomiska krisen på1930-talet. B. styrdes också under hela mellankrigstiden nästan regelbundet av koalitionsregeringar. Sålunda voro katolikerna Delacroix intill1920och Carton de Wiart1920—21chefer för regeringar, vilka omfattade alla de tre stora partierna.1921lämnade emellertid socialisterna koalitionen, och katoliken Thc-unis bildade en katolsk-liberal regering, som stod kvar till1925.Valen s.å. gingo i för vänstern förmånlig riktning och medförde en svårlöst re-gcringskris; ett rent katolskt kabinett van de Vy-vere satt endast en månad, varefter socialisterna och katolikernas vänsterflygel gemensamt bildade regering under ledning av katoliken de Poullet. Denna förmådde emellertid icke lösa den vanskliga, då aktuella uppgiften att stabilisera valutan och avgick1926.En nationell samlingsregering med medl. ur alla de tre stora partierna kom till stånd under katoliken Jaspar med uppgift att lösa valutafrågan. Sedan koalitionen fyllt denna uppgift, upplöstes den, och socialisterna utträdde1927.Valen1929medförde någon förskjutning till förmån för de borgerliga, och Jaspar kvarstod som ledare för katolsk-liberala ministärer intill1931,varefter följde nya ministärer, omfattande samma partier och under katolsk ledning, regeringarna Renkin1931—32,de Broqucville1932—34och

Kategorier: katoliken, katolsk, koalitionen, partierna, socialisterna, varefter

Sök artikel: