Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Uttalslatitud,

Uttalslatitud, den variationsbredd i uttalet av-ett språkljud, som kan tolereras, utan att dettas karaktär går förlorad. Vissa språkljud ha stor u. (t.ex. k ochgi svenskan), andra mindre. U. beror också i hög grad på om det i ljudsystemet i fråga finnes något annat foncm, som bildas i närheten och med vilket risk för sammanfall förefinnes. Därför kan samma språkljud ha olika ti. i olika språk.

Kategorier: , , , , ,



Tonlösa språkljud

Tonlösa språkljud (klanglösa språkljud), ljud, bildade utan stämbandsvibrationer. Sc Konsonant, sp.688.

Kategorier: , , , , ,



Konsonant

Konsonant (av lat.co’nsonans,gen.-an’tis,pres. part. avconsona’re,ljuda med). Ordet k. brukas i två betydelser. Den ena avser språkljudens användning i stavelser, den andra deras bildning och akustiska egenskaper, i) Varje stavelse har en s.k. kärna, ett ljud, som vi uppfatta som det för stavelsen viktigaste. Stavelsen kan bestå av endast kärna, t.ex.ö,men oftast ansluter sig till kärnan ett el. flera ljud. Stavelsekärnan kallas ibland s o n a n t, och ljuden, som ansluta sig till den, konsonanter. En bekant definition lär, att k. el. m c d 1 j u d äro sådana språkljud, som icke kunna uttalas för sig själva, utan med tillhjälp av vokal cl. självljud. Denna definition är oriktig. En interjektion sompstutgör en stavelse, men kärnan, sonantensär icke vokal. A andra sidan kan en vokal tjänstgöra som k. i stavelsen. Det är t.ex. fallet med u i ett tvåstavigt uttalataula.I allm. göra dock vokalerna el. självljuden tjänst som stavelsekärnor, som sonanter, konsonanter åter som medljud.2)Ur fysiologisk och akustisk synpunkt bruka språkljuden av gammalt indelas i två stora huvudgrupper: vokaler och k. Olika försök ha gjorts att avgränsa dessa grupper från varandra. Enl. en vanlig definition äro k. språkljud, vid vilkas bildning icke som vid vokalerna en ton utan ett buller — ensamt el. jämte ton — alstras. Denna definition håller icke streck, ty enl. den skulle t.ex. det ljud, som höres under läpphopslutningen förtn,icke räknas till k. utan till vokalerna, och de svenska o- och w-ljuden, ss. de vanl. uttalas, skulle höra till k., icke till vokalerna. Adolf Noreen har i “Vårt språk” sökt komma ifrån svårigheterna genom att indela språkljuden ur stavclscbildningens synpunkt i sonanter och k., ur fysiologisk synpunkt dels i resonanter och insonanter, dels i vokaler och buckaler. Resonanter kallar han språkljud, vid vilkas bildning intet ljud alstras i ansatsröret, d.v.s. ovanför stämbanden, utan detta blott tjänstgör som resonans- I rum för det ljud, som bildas mellan stämbanden. Alla andra språkljud äro insonanter. Med buckaler menar han språkljud, vid vilka ansats-rörets artikulation är det mest framträdande, med vokaler språkljud, vid vilka stämbandens artikulation är det mest framträdande. Dessa Noreens indelningar ha emellertid även de sina brister. Enl. dem skulle t.ex. stämbandsexplosivan, alltså det ‘ ljud, som danskarna kallastoa\tyskarnaKehlkopf- , verschlusslaut,’komma att höra till resonanterna. Detta ljud vill man dock vida hellre sammanföra med insonanter somp-, t-,k-ljuden än med resonanter soma, å, m, n.Och hans indelning i vokaler och buckaler tillåter alltför mycket godtycke. Är t.ex. vid dc göteborgska “surrande”i-och y-ljuden stämbandens el. ansatsrörets artikulation det mest framträdande? Avgränsningen av vokalerna och k. må emellertid vara svår el. omöjlig. Praktiskt värde har det att sammanföra t.ex. de svenskaa-, e-, i-o-, «-,3′-,u-, a-, ö-\juden i en grupp och övriga svenska språkljud i cn annan.

Kategorier: , , , , ,



Digra’f

Digra’f (ytterst eng.digraph,till grek.di-,två, ochgrafein,skriva),språkv.,grupp av två bokstäver, som tillsammans beteckna ett språkljud, t.ex. i sv.»gför rj,sjför J”, i da.aaför d; stundom även om en ligatur, t.ex.a?, ce.

Kategorier: , , , , ,



Nasooraler,näs munljud, språkljud,

Nasooraler,näs munljud, språkljud, vid vilkas bildning luften frän lungorna går ut både genom munnen och näsan (“nasalering”). Se vidare Konsonant. I st.f. n. begagnas ofta termen nasalerade ljud. Mest bekanta bland n. el. de nasalerade ljuden äro de s.k. näs al vokalerna. Sådana finnasimånga främmande språk, t.ex. i franskan, men förekomma även på närmare håll, t.ex. i dalmålet.

Kategorier: , , , , ,



Digra’f

Digra’f (ytterst eng.digraph,till grek.di-,två, ochgrafein,skriva),språkv.,grupp av två bokstäver, som tillsammans beteckna ett språkljud, t.ex. i sv.»gför rj,sjför J”, i da.aaför d; stundom även om en ligatur, t.ex.a?, ce.

Kategorier: , , , , ,



Guttura’1

Guttura’1 (av lat.guttur,strupe),språkv.,om språkljud; som adj.: som frambringas i strupen el. bakre delen av munnen; som subst.: på detta sätt frambragt språkljud, strupljud. G. äro dels f r ä m-r e, t.ex. tysktch (x)iachoch dels bakre, t.ex. holl.chel. det sydsv. skorrander.Hit höra också dc s.k. bakre el. hårda vokalernaa, o, å.Jfr Konsonant och Vokal. Termen är numera mindre bruklig.

Kategorier: , , , , ,



Sök artikel: