Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Turul

Turul [torr'ol], ungersk sagofågel, från vilken det första ungerska furstehuset, den arpadska ätten, ansågs stamma och i vars vapen t. ingick. I tidiga krönikor kallas det arpadska huset “T:s släkt”. Även hunnerna lära ha fört en t.-fågcls bild på sina fanor. T.-sagan tillhör en art av släkt-el. klanmyter, som äro typiska även för turkiska folk och omtala adelssläktens härstamning från en fågel cl. cn varg och som sammanhänga med en i vissa avseenden totemistisk stamorganisation.

Kategorier: , , , , ,



Turkiska språket användes numera

Turkiska språket användes numera som beteckning för den i republiken Turkiet talade turkiskan, tidigare kallad osmanturkiska (turk.osmanli)efter sultandynastiens och därmed Osmanska rikets grundare Osman. Språket har vidare stor utbredning även på Balkan. T. tillhör bland turkspråken* s-språken och omfattar ett stort antal dial., med två stora huvudgrupper,rumeli,den europeiska turkiskan, ochanadolu,den mindreasiatisk-anatoliska turkiskan. T. är starkt uppblandat med främmande element, framför allt arabiska och persiska men även (vilket i sht gällerrumeli)grekiska, slaviska och italienska. På grundval av detta starka främmande inslag har man inom t. urskilt3olika språkskikt:kaba tiirkce,den rena folkliga turkiskan,orta tiirkce,mellanturkiskan, de bildade klassernas och ämbetsmännens språk, starkt uppblandat med arabiska och persiska element och ofta svårförståeligt för den enkle, obildade turken,fasih tiirkce,högturkiska, litteraturspråket, mången gång så uppblandat med arabiska och persiska, att endast de enklaste verbformerna äro rent turkiska.Fasih tiirkceär oförståeligt för folkets flertal. En energisk kampanj för återgång till den rena turkiskan och för allmän språkrensning har förts framför allt genomDU encumeni(Språkkommissionen). Genom lag 1934,vilken är ett led i den allmänna språkrensningen, måste alla lurkar antaga nya släktnamn, som äro av turkiskt ursprung.1923 infördes det latinska alfabetet i st.f. det tidigare arabiska, som använts av t., så länge det haft betydelse som litteraturspråk. Det nya latinska alfabetet omfattar28bokstäver mot det arabiska alfabetets33tecken. Dessa äro:a, b, c(dj-ljud,can,utt. djan),q(c-Ijud, fan,utt. can),d, e, f, g, g(utt. som nordty. g iTage,el. j i vissa sammansättningar mellan palatala vokaler, t.ex. eger, Utt. ejcr),h, i(palatalt sv. i),t(vclart i, liknande ry.jery), j(som i fra.journal), k(palatalt och velart),l, m, n, o(sv. å),ö, p, r, s, s(j-ljud),t, u,(sv. o),ii, v, y(sv. /),s(tonande s). — Litt.: A) med gamla alfabetet: J. W. Rcd-house, “Turkish and English lexicon”(1890, 1921);G. Jacob, “Hilfsbuch fiir Vorlesungcn fiber das Osmäniseh-Turkische”(4bd,1916—17); G. Weil, “Grammatik der osmanisch-turkischen Sprache”(l9l7)’

Kategorier: , , , , ,



Turkiska musiken,

Turkiska musiken, ett urspr. under namn av “Sanct Hilarii orden” trol.1828i Uppsala grundat studentsällskap för övning av främst inslru-mentalmusik. Namnet T. erhöll sällskapet på gr. av de efter de egentliga sammankomsterna företagna nattliga upptågen utomhus, då medl. utbytte sina ord. instrument mot visselpipor, grytlock, harskramlor, lergökar m.m. Sällskapet upplöstes 1835för att senare uppgå i Juvenalerna. — Litt.: A. Hackzell, “T.”(1921).

Kategorier: , , , , ,



Turkiska

Turkiska litteraturen. T., d.v.s. den “osmantur-kiska” litteraturen, uppdelas bäst i3stora perioder: den muhammedanskt influerade litteraturen från o.1200 till o.1850,den europeiskt influerade litteraturen från o.1850till 1920samt den turkiska moderna nationella litteraturen. I sitt äldsta skede är t. en typisk nomadfolkslittcratur, som införts med de invandrade oguziska och turk-menska stammarna. Ända till fram på1500-talet var den utsatt för stark påverkan från centralasiatisk turkisk litteratur, framför allt tjagataisk, men nu inträdde cn förändring. Den osmanska litteraturen hade vid denna tid tack vare rikets starka politiska ställning, islams ökade prestige — från1517är turkiske sultanen kalif och den muhammedanska världens medelpunkt — och litteraturens hänsynslösa upptagande av arabiska och persiska, litterärt tongivande element, skapat sig en ställning som den högst stående och dominerande t. Från mitten av1300-talet började den persisk-arabiska mysliken vinna inträde, och några dikter med sufiskt innehåll författades på turkiska av D j a 1 a 1-u d d i n R u m i(1207—73)och sultan V e 1 c d, medan Yuniis Em re skrev dikter på turkiskt folkspråk men med klart mystiskt innehåll. Den persiska versbyggnaden vann emellertid mer och mer insteg och blev förhärskande under hela första perioden. En glansperiod utan like inträdde under sultanerna Muhammed II och Bajasid II, som själva voro diktare. Deras hov blevo litterära medelpunkter, och litterärt mecenatskap utövades flitigt av dem och rikets stormän; detta tillstånd fortsatte under rikets höjdpunkt på1500-talet, då Lam i (d.1532el.1533)och B ak i voro t:s största namn. Tack vare de osmanska sultanernas stora militära framgångar och enastående landförvärv vann den historiska och geografiska litteraturen stort uppsving från denna tid och hade sin glansperiod under1600-talets senare hälft och början av1700-talet med en mängd berömda förf., ss. T a s c h k ö p r u-z a d e och N a i m a samt den store cncyklopedis-ten Kätib Tschelebi el. Hadji Chalifa. Del politiska förfallet i1600-talets Turkiet inverkade icke på litteraturen, som tvärtom blomstrade mera än förut, därigenom att det osmanska språk-och litteraturområdet ökats genom de erövrade landsdelarnas nu genomförda turkisering. Den litterära produktionen är oerhört stor, i sht av religiöst-mystiska och didaktiska verk, och detsamma gäller i stort sett om1700-talet. Några särskilt lysande namn har denna period icke att uppvisa. Perioden1800—50utmärker sig för den starkaste litterära tillbakagång, som t. över huvud kan uppvisa. Omkr. sistn. år började emellertidtnn~iinat,reformperioden, i Turkiets historia, och den återverkade även på litteraturen. Under påverkan av dc allmänna liberala strömningarna i Europa satte en kulturell rörelse in i Turkiet, som i strid med den förhärskande islam önskade en allmän europeisering av undervisning och litteratur. Intellektuellt bildade turkar inhämtade europeisk bildning i Västeuropa, framför allt i Frankrike, och kommo under inflytande av dåtida fransk litteratur; S h i n a s i, Namik Kemål och M a b m u d Ekrcm blevo den nya turkiska litterära skolans främsta namn. Till en början översattes fransk litteratur täml. planlöst, efter hand skapades en turkisk roman och novell efter europeiskt mönster, teatern odlades i tendentiösa pjäser, och den turkiska pressen fick en modern europeisk anstrykning. En turkisk patriotiskt betonad litteratur skapades kring slagordenvätan,”fosterland”, ochhiirriyet,”frihet”. Som största representanter för denna riktning kunna nämnas Ziya Gök Alp(1876—1924),rörelsens teoretiker, och Me hm ed Em in (Yurdakul;18691944),som skrev fosterländska dikter i folklig stil. Som skapare av den nya turkiska lyriken kan A b d-u 1 Hak Hamid anses.1911—12började den nationellt betonade diktningen ta fart genomTurk ocagf-rörelsen och dess tidskr. “Turk yurdu”, som satte som sitt mål att genom ett studium av de gamla turkarnas folkdiktning skapa en ny turkisk litteratur, fri från främmande inflytande. Stort arbete har här nedlagts av Ziya Gök Alp samt Turkiets mest betydande litteraturhistoriker, K ö p r ii 1 ii-z a d e Mehmct Fuat (efter namnreformen Köprulu Fuat, numera Turkiets utrikesminister; f.1890).Efter den turkiska nationalstatens skapande genom Mustafa Kemål koncentrerade sig intresset i t. till en början särskilt på ämnen från frihetskriget och därmed sammanhängande problem och upplevelser. Den nyare t. behandlar gärna sociala problem med realistisk inställning och utformning. Bland nyare förf. märkas främst Yakup Kadri Karaosmanoglu (f.1889),diplomat, som författat cn rad romaner och noveller, ss. “Yaban”(1933;ty. övers. “Der Fremdling”,1939),och Halidé Edip (Adivar; f.1883),särskilt bekant för skildringar från frihetskriget, bl.a. “Atesten gömlek” (lQ2I; sv. övers. “Eldskjortan”,1928),samt “Sinckli bakkal”(1935;sv. övers. “Rabia, koransångcrskan”,1947),en skildring från Istanbul,1942belönad med det f.f.g. utdelade turkiska litteraturpriset. Vidare kunna nämnas den populäre romanförf. Resa t Nuri (f.1892),novellisten Sadri Er tern (f.1900),den mycket produktive romanförf. och kritikern Peyami Sa fa (f.1899)och poeten Ahmet Hasim(1886—1933).Den turkiska folkdiktningens mest bekanta alster är utan tvivel Hodscha Nasreddin-historierna (sc Nasrcddin Hodscha), som översatts el. återgetts på de flesta språk (sv. övers, av Ali Nouri,1902,och F. Böök,1928).Skuggleatern har också spelat stor roll i Turkiet under benämningenkaragös,efter en av huvudpersonerna i skådespelen, men dess betydelse är nu ringa. — Litt.: J. v. Hammer-Purgstall, “Geschichle der osmanischen Dichtkunst”(4bd,1836—38);E. J. YV. Gibb, “History of Ottoman poetry”(6bd,1900—09);O. Hachtmann, “Dic turkische Literatur des20.Jahrhunderts”(1916);Köpruliizade Mehmet Fuad, “Turk edebiyali larihi” (“Turkisk litteraturhistoria”, på turk.19215—28);”Prosateurs tures contemporains. Extraits choisis”, utg. av E. Sausscy(1935);”Authologie des écrivains tures d’aujourd’hui” (s.å.); O. Spies, “Die turkische Prosalileratur der Gegenwart”(i943)-G.Jg.

Kategorier: , , , , ,



Religiösa

Religiösa förhållanden.Islam, som i sin sunni-tiska form under sullantiden varit statsreligion, fick under den nya regimens tid vidkännas den ena inskränkningen efter den andra, bl.a. stängandet av dc muhammedanska högsk.(madrasa)1924.Utvecklingen kulminerade med ett edikt av nov.1928,varvid nationalförsamlingen förklarade stat och kyrka skilda. Kamål Ataturks religiösa politik var över huvud starkt radikal, bl.a. översattes Koranen till turkiska, och gudstjänsten och böne-ulropandct ske sedan 1933på turkiska. Alla dessa reformer möttes i sht till en början med skarpt motstånd från det ortodoxt islamiska prästerskapet och även befolkningen. Som helhetsomdöme kan sägas, att islam fortfarande behåller sitt grepp om folket från fordom och sin ställning som dominerande religion trots den officiellt införda religionfrihetcn(98%av befolkningen äro muhammedaner). Religionsundervisningen är, efter atl tidigare ha varit förbjuden, sedan1948 frivillig. I de ö. delarna av riket finnas även en del shiitiska muhammedaner. Enl. senaste uppgifter(1945)utgöra muhammedanerna18,5mill., dc grekisk-katolska104,000,armenier (gregorianer)60,200,romerska katoliker och unieradc armenier11,000,protestanter5,200samt judiska trosbekän-nare77,000.Dessa siffror äro dock endast ungefärliga, beroende på svårigheten att erhålla fasta uppgifter. Den grekisk-katolska kyrkan har patriarkat och den heliga synoden i Istanbul, den romersk-katolska kyrkan ärkebiskop i Tzmir (Smyr-na) och en apostolisk vikarie i Tstanbul.(J.Jg;K.Gw.

Kategorier: , , , , ,



Mindre Asien bebott

Mindre Asien bebott av olika turkstammar, vilka dock saknade inre sammanhållning. Främst bland dem märkas oguzerna, vilka brutit in i Mindre. Asien samtidigt med cl. strax efter seldjukerna. En stor del av dessa turkiska stammar voro nomader, i sht de i de ö. och n.ö. delarna, där f.ö. en ständig invandring av turkmener ägde rum, tillhörande krigiska nomadstammar och fördenskull ofta använda av seldjukerna som krigare och gränsvakter. Bland dessa turkmenska el. oguziska stammar ha vi att söka ursprunget till den dynasti, den os-manska, som senare ger upphov till det turkiska riket. Som släktens äldsta medl. anges Ertogrul, Osmans fader, vilken enl. legenden med sin stam skall ha nomadiserat i trakten av Sögiid (Sögiit). Omkr.1265övertog Os man vid faderns död stammen som hövding, och genom giftermål och lyckliga krig utvidgades stammens område till ett litet nomadrike i samma stil som många andra i Mindre Asien; tack vare scldjukrikcts förfall kunde Osman driva sin erövringspolitik utan större svårigheter. Omkr.1295 torde Osman av seldjuk-sultanen ha erkänts som regent över alla de områden, som han erövrat. Ung. samtidigt ha turkarna till större delen antagit islam, även om de behållit sina hedniska sedvänjor i stor utsträckning. Scldjukriket föll definitivt genom mongolinfallen o.1300,och från1299kan man räkna med Osmanska rikets uppkomst. Då tog Osman den till Konstantinopel flyktade seldjuksultancns tron i besittning och förenade sina erövrade landsdelar med det sel-djukiska riket. Det seldjukiska rikets organisation och förvaltningsmetoder övcrtogos av turkarna. Vid Osmans död omfattade riket ännu icke de v. delarna av Anatolien, som voro bebodda av greker och med starkt befästa städer. Att erövra dessa blev uppgiften för Osmans son och efterföljare Orkhan(1326—59).Han erövrade Brussa, som gjordes till huvudstad i st.f. det tidigare Iconium (Konya) och de grekiska städerna på västkusten. I enl. med gammal bysantinsk sed infördes under Orkhan länsväsendet, varvid särsk. ett nybildat rytteri(miisellem)erhöll förläningar. Vidare infördes janitscharkåren. Under Orkhan företogos flera militära exp. till Balkankusten, på gr. av ett fördrag mellan Orkhan och den bysantinskc kejsar Kantakuzenos, varigenom den förre förbundit sig alt bistå kejsaren vid inre oroligheter i hans rike.â– 353besatte Orkhans son, Suleiman pascha, ett flertal städer på den europeiska sidan, och 1357intogs Gallipoli. Detta var inledningen till de följande sultanernas europeiska erövringspolitik. Under den följande sultanen Murad I(1359—89)intogs Adrianopel (Edirne), som blev den turkiska arméns bas för dess framträngande i Europa och1365officiellt gjordes till T:s europeiska huvudstad. Bulgarien underkuvades och införlivades med Osmanska riket. Turkarna framträngde vidare mot n.; i slaget vid Kosovopoljc1389mellan serber och turkar stupade Murad, men segern var hans, och Serbien blev förbundsstat jämte Valakiel. Under Bayazid T(1389—1402)fortsattes krigstågen i Europa, dock ulan alt direkta landcrövringar gjordes. Viktigaste krigshändelsen var slaget vid Ni-copolis(1396),där turkarna segrade över förbundna ungerska, tyska och franska trupper. Konstantinopels ställning var vid denna tid mycket prekär, då staden var under ständig belägring av Bajasid. En lättnad inträdde, då Timur-lenk med sina turkisk-mongoliska krigare bröt in i Mindre Asien och tvingade turkarna att försvara sina asiatiska besittningar. Bajasid kunde icke hålla stånd för Timurs cenlralasiatiska horder, turkarna blevo i grund slagna vid Angöra (Ankara)1402,Bajasid tillfångatogs och avled i fångenskapen1403.Närmaste, följd av Timurs invasion var, att det turkiska väldet uppdelades i ett stort antal smärre stater. Ba-jasids söner Isa och Muhammed residcrade i Brus-sa och Amasia, medan sonen S o 1 i m a11 (1403— 11)höll dc europeiska delarna, som voro relativt oberörda av krigshändelserna i Mindre Asien. Efter en följd av stridigheter lyckades M u h a m-med I1413erövra makten, och under hans regeringstid1413—21började Osmanska riket åter taga form, ehuru många småfurstar i Anatolicn ännu visste att försvara sin nyförvärvadc självständighet. Främst bland dem är att nämna ätten Karaman Oghlu, som först1468definitivt fogade sig. Den följ. tidens sultaner inriktade emellertid all sin verksamhet på Europa. Under Murad II(1421—51)fortsatte framträngandet på Balkan, där ett antal städer i gränstrakterna till Ungern gjordes tributpliktiga och försågos med turkiska garnisoner. Konstantinopel, som länge trotsat turkarna och som bevarat sitt oberoende mest genom att uppfylla dc turkiska villkoren om skatt och tribut, införlivades1453av Muhammed II Erövra-ren(1451—81)med Osmanska riket och utsattes för en stark turkiscring och islamisering, liksom tidigare Adrianopel, som den begynnande stormaktens centrum. Under Muhammed II, vilken1473antog titeln sultan i st.f. det tidigare cmir, införlivades också strängt taget hela Balkan med riket. Det var endast Belgrad, som ännu hölls av ungrarna, samt några mindre, av Venedig behärskade områden, som åtcrstodo att erövra vid hans död. Från denna tid har man att räkna med Osmanska riket som stormakt. Under den följ. liden inriktar man sig i hög grad på rikets inre konsolidering; början göres med Muhammed II:sKa-nunname(“lagbok”), vari det turkiska statsskicket fullt klarlägges. Ett viktigt problem var assimileringen av de olika folk, som de stora erövringarna tillfört riket. De flesta Balkan-folken voro kristna, och dc bemöttes numera tolerant; mot slutet av1500-talet kan däremot ett omslag härvidlag konstateras. Dc enda, som tvungos att antaga islam, voro de ynglingar, som voro avsedda att utbildas till janitscharer. Kristna renegaler erhöllo ofta höga poster i både civil- och militärförvaltning, vilket i sin tur medförde ett tydligt curopeiskt-bysan-tinskt inflytande på dessa områden. Orsaken till dessa renegaters framgångar är att söka däri, att de turkiska furstarna och stormännen erhållit stora förläningar i de nyerövrade europeiska delarna och på så sätt dragit sig undan förvaltningsbestyrcn. Denna tids sultaner voro kulturellt intresserade, och deras hov blevo kulturcentra. Muhammed II t.ex. var starkt intresserad av den italienska renässansens kulturella strömningar och stod i livlig förbindelse med Italien. Efter ett uppehåll under Bayazid II(1481—1512),som hade att bilägga svåra inre oroligheter, fortsatte landutvidgningen under Selim I(1512—20),som bl.a. fogade

Kategorier: , , , , ,



Befolkning

Befolkning och bebyggelse.Enl. census 1950 hade T.20,936,524inv., därav i europeiska delen1,626,299.Till följd av gränsändringar och stora, mer el. mindre frivilliga folkförflyttningar efter1:a världskriget har T. i stort sett blivit cn nationalstat.1945tillhörde dock drygt2mill. av inv. andra språkgrupper; mest betydande av dem voro1,5mill. kurder, vilka till stor del som nomader bebo Kurdistau och gränstrakterna till Persien. Andra främmande folkelement voro47,000laser,66,700tjcrkesser och40,000georgier i gränstrakterna till Sovjetunionen. Av arabfolk, som bo i gränsområdet till Syrien och Irak, funnos c:a250,000.Armenierna, vilka nästan alla bo i Istanbul, uppgingo lill56,000.I samma stad funnos flertalet av de i T. bosatta grekerna och judarna(88,680,resp. c:a50,000).Utanför T:s gränser (i Grekland, Jugoslavien, Rumänien och på Cypern) bo närmare1mill. turkar.1951expatrierades c.:a160,000turkar från Bulgarien. Det turkiska folket hålles samman huvudsakl. av det gemensamma språket och den gemensamma religionen; rasbio-logiskt sett är det ett biandfolk, till vars äldsta element bl.a. hettiterna kunna räknas. Under historisk tid har T. ständigt varit ett genomgångsland för talrika folkvandringar, som var och en satt sin prägel på det turkiska folket. I särskilt hög grad gäller detta dc på noo-talct invandrade turkiska stammarna seldjuker och (efter dem) osmaner, vilkas språk blev det förhärskandc, samtidigt med att dc intogo härskarställningen inom islam. Under sitt framträngande kvarlämnade de stora befolkningsgrupper, och på så sätt tillfördes Mindre Asien det nomadiska folkelement, som finns i det inre av Anatolicn.

Kategorier: , , , , ,



Totleben

Totleben [t.JtJlJe'bien], Erans Eduard Ivan-ovitj, greve(1879),r>’sk militär(1818—84),officer vid ingcnjörvapnel 1836,generalmajor1855,generallöjtnant1860,general1869.T. deltog med utmärkelse i fälttågen i Kaukasien1848—50,i Donaufälttåget1853—54 samt ledde sept.1854—juni1855med stor skicklighet och energi försvaret av Sevastopol. Han blev1861stabschef hos generalinspektören över ingenjörkåren och1869ingenjörgencrak Under rysk-turkiska kriget ledde T. sept.—dec.1877belägringen av Plevna och blev i slutet av1878chef för ryska opcrationsarmén. — Litt.: Biogr. av A. Briahiiont(1884).E.Bz.

Kategorier: , , , , ,



Tata’riska, sammanfattande benämning

Tata’riska, sammanfattande benämning på olika turkspråk, användiäldre tid, numera benämning på den turkiska, som talas av tatarernaiTatar-republiken, el. på den turkiska, som talas av tatarerna på Krim, ibland även på vissa sibiriska turkstammars språk.

Kategorier: , , , , ,



Suvorov

Suvorov [sovå'rof], Alexander Vasiljc-vitj, greve, furste av Italien, rysk fältherre(1730 —1800),i krigstjänst 1745,överste1762,generalmajor1770,generalfältmarskalk1794.S. utmärkte sig under striderna i Polen1768 —72 och i turkiska kriget1773,gjorde slut på Pugatjovs uppror1774samt blev guvernör på Krim1786.I turkiska kriget1787—92vann han upprepade segrar (vid Kinburn1787,Rymnik1789och Is-mail1790)och nedslog1794Polens befrielseförsök genom besegrandet av Kosciuszko vid Maciejowicc och förstörandet av Warszawas förstad Praga. Under koalitionskriget mot Frankrike blev S. överbefälhavare i Italien1799,slog fransmännen vid Treb-bia och Novi och fördrev dem ur n, Italien saml ingrep, efter sitt ryktbara tåg över S:t Gotthard, i striderna i Schweiz; återkallad blev han gene-ralissimus för Rysslands samtliga härar. Efter freden i Värälä planlade och påbörjade S. under en i Va-år ig kommendering till ryska Finland ett storstilat utbyggande av det fasta försvaret där. S. var en skicklig härförare, känd för snabba beslut samt djärva och våldsamma anfall.Bj.

Kategorier: , , , , ,



Nästa sida »
Sök artikel: