Liksom under kejsartiden spelade

Liksom under kejsartiden spelade Z., vars parlamentariska styrka efter utbrytningen av Bayrische Volkspartei* varierade mellan 64 (1920) och 75 (juli 1932), under Weimarrepubliken en betydande roll; bland dess ledare märktes förutom Fehrenbach och Erzberger flera nya män, ss. Wirth, Marx, Stegerwald, Rriining och Kaas. Partiet, som från början varit ett konservativt parti, hade redan under Erzberger i viss mån radikaliserats och var under republiken klart republikanskt och, särsk. i vissa sociala frågor, utpräglat radikalt. 1919—32 var partiet företrätt i samtliga Tyska rikets och Preussens ministärer. Inom partiet fanns emellertid en konservativ flygel, och en representant för denna, v. Papen, blev efter Briinings störtande 1932 tysk rikskansler, med tydligt syfte att etablera samarbete med nationalsocialisterna i st.f. med socialdemokraterna, som utgjort Briinings stöd, vilket försök dock misslyckades och endast kom att beteckna en etapp på vägen mot den nationalsocialistiska revolutionen. Efter denna upplöstes Z. liksom övriga tyska politiska partier 1933. — Litt.: M. Spahn, “Das deutsche Z.” (2 Aufl. 1907); L. Bergsträsser, “Studien zur Vorgeschichte der Z.-partei” (1910), “Der politische Katholizis-mus” (2 bd, 1921—23); K. Bachem, “Vorgeschichte, Geschichte und Politik der deutschen Z.-partei” (9 bd, 1927—32). [GgA.]B.

Kategorier: erzberger, partei, partiet, spelade, tyska, vorgeschichte

Zentrum

Zentrum [tsän'trom] (Centrum), tyskt politiskt parti. Redan i nationalförsamlingen 1848/49 fanns ett parti, som intog en plats mellan högern och vänstern och som därför fick namnet Zentrum. Detta parti hade emellertid föga gemensamt med den “katolska fraktion”, som bildades i Preussens Abgeordnctcnhaus 1852 och som 1860 erhöll namnet Z. Först 1870 fick fraktionen en politisk motsvarighet utanför parlamentet med eget program och egna kandidater till de preussiska valen s.å. och till riksdagsmannavalen 1871. Detta parti, som till ledare hade den skicklige L. Windthorst, sökte visserligen skjuta de konfessionella frågorna i bakgrunden men var väsentligen ett katolskt parti med starka konfessionella intressen. Dess riksdagsgrupp, som 1871 utgjorde 58 medl., omfattade fr.o.m. 1874 års val i allm. o. ioo medl. Under tyska rikets nybyggnadstid hävdade partiet starkt särstaternas suveränitet, och i den s.k. kulturkampen trädde det i kraftig opposition mot Bismarck och den med honom förbundna liberalismen. Efter kulturkampens avslutande och i samband med Bismarcks övergång till ett protektionistiskt program närmade det sig regeringen och var 1881—1911 ständigt den tyska riksdagens största parti; kulmen nåddes vid 1890 års val (106 medl.). Under vissa tider var det nära nog omöj- ligt att skapa en arbetsduglig majoritet i tyska riksdagen utan Z:s medverkan. Partiet, som ulan-för de konfessionella frågorna hade ett mycket elastiskt program och en ytterst smidig taktik, begagnade sig av sin vågmästarställning till ett kraftigt hävdande av egna intressen i tysk politik och förvaltning. Rikskansler B. v. Biilow försökte 1907 frigöra sig från beroendet av Z. men störtades 1909, och hans efterträdare v. Bethmann-Holl-weg måste åter närma sig Z. Slitningar förekom-mo visserligen mellan grupper, som mer el. mindre starkt ville betona partiets konfessionella karaktär, men utåt uppträdde partiet som regel enhetligt, med en rad skickliga ledare (Lieber, Roeren, v. Hertling, P. Spahn, Fehrenbach, Erzberger).

Kategorier: konfessionella, parti, partiet, program, tyska, zentrum

Zemgals

Zemgals [z-] (S em ga ls), Gustavs, lettisk statsman (1871—1939), från sekelskiftet advokat och från 1905 red. för en lettiskspråkig tidn. i Riga, 1917 borgmästare. Z. ledde i presidenten Tschakstes frånvaro som vicepresident nationalrådets förhandlingar 18/n 1918, då republiken Lettland utropades. Han var krigsminister 1921—23 och statspresident 1927—30; han besökte som sådan Stockholm 1929. von Zemlinsky [zemliu'ski], Alexander, österrikisk tonsättare och dirigent (1872—1942), ka-pellmästare i Wien och Mannheim, operadir. vid Dcutschcs Landcsthcatcr och rektor vid tyska musikakad. i Prag, 1927—32 kapellmästare vid statsoperan i Rerlin, från 1938 i Amerika. Z. har komponerat operor, symfonier, körverk, kammarmusik, pianostycken och sånger.

Kategorier: dcutschcs, landcsthcatcr, operadir, rektor, tyska, zemgals

Zabernaffären |tsa’-|, intermezzo 1913

Zabernaffären |tsa’-|, intermezzo 1913 i staden Saverne (ty.Zabern),Elsass, varvid en yngre tysk officer, som uppträtt övermodigt mot stadens civilbefolkning, utsattes för demonstrationer från dess sida och tillfogade en demonstrant ett sabelhugg; hans regementschef lät genast arrestera flera el-sassare. Båda officerarna åtalades inför krigsrätt men frikändes. Z. fick storpolitisk betydelse, då den gav anledning till interpellationsdebattcr i tyska riksdagen, varvid Belhmann-Hollweg försvarade officerarna och militärdomstolarna, medan riksdagens majoritet intog rakt motsatt hållning. Även i utlandet, särsk. i Frankrike, väckte Z. stor uppmärksamhet och ansågs som ett vittnesbörd om de tyska officerarnas preusseri och militarism; den skärpte i Elsass den fransksinnade befolkningens ovilja.B.

Kategorier: elsass, intermezzo, majoritet, officerarna, tyska, zabernaffären

Vender,

Vender, urspr. beteckning för slaver i allm., användes vanl. som sammanfattande benämning på de ö. om Elbe och Saale på nuv. tyskt område bosatta slaver, som på400-och 500-talen trängde fram i den germanska folkvandringens spår. Utom de stammar, som i ö. och s. skulle bilda stora nationalriken, polacker och tjecker, sönderföllo v. i3huvudstammar: obotriterna i nuv. Mecklenburg, lutitzerna i nuv. Brandenburg och sorbcrna i nuv. Sachsen; andra slammar voro pomrarna i Pommern, polaberna kring Ratzcburg och vagrier-na vid Oldenburg. Under merovingisk och karo-lingisk tid sutto v. obestritt i det land de förvärvat; Karl den store t.o.m. gynnade deras framträngande på de nordalbingiska sachsarnas bekostnad. Med de tyska konungarna av den sachsiska ätten, Henrik I och Otto I, började emellertid ett målmedvetet missions- och germaniseringsarbete i landet ö. om Elbe genom upprättande av “mark” och biskopssäten. En verklig tysk kolonisation satte in på noo-lalet, gynnad av kejsar Lolhars av Supplinburg och Henrik Lejonets politik, v. trängdes tillbaka genom tyska stadsgrundlägg- ningar och tysk invandring, danska korståg till Riigcn och polsk erövring av Pommern. Även i sådana områden, där slaviska furstar fortsatte att härska, ss. i Mecklenburg och på Riigen, förtyska-des landet. V. föröddes av krig och förtryck och försvunno ur landet. In på iöoo-talet fanns en vendisk koloni i 1 lannovcr, och ännu finnes ettsorbiskt språkområde i Lausitz (se Sorbiska språket).E.Lö.

Kategorier: landet, mecklenburg, pommern, tysk, tyska, vender

Velbert

Velbert [fäl'-], stad i Nordrhcin—Westfalen, Tyskland, mellan Essen och Wuppcrtal;42,500 inv.(1952).Säte för den tyska lås-, beslag- och klcnsmideindustrien.

Kategorier: beslag, klcnsmideindustrien, säte, tyska, velbert, wuppcrtal

Weizmann

Weizmann | väfts-], C haj i m, engclsk-judisk kemist, sionistlcdarc, Israels president(1874— 1952),född i Vitryssland, studerade vid univ. i Pinsk, Berlin och Freiburg, doc. i kemi i Geneve, senare i biokemi i Manchester. Ivrig sionisl motsatte sig W.1903 energiskt Ugandaprojektct (se Sionismen) och framlade s.å. förslag om ett judiskt univ. i Palestina, vartill han 1918fick lägga grundstenen (invigt1925).Under i:a världskriget gjorde han som kemist den engelska regeringen stora tjänster, och han var verksam för att denna skulle acceptera sionismens mål att i Palestina skaffa judarna elt nationellt hem. Balfourdcklara-tionen1917var en stor framgång för W. Efter freden var han livligt verksam för att förverkliga dess principer och var1921 —31president för den sionistiska världsorganisationen. Han valdes1948till staten Israels förste president. Bland W:s skrifter märkes memoarverket “Trial and error”(1949;sv. övers.1951)-[C.V.JJB. von Weizsäcker [våTtszäkar], Karl Heinrich, tysk teolog(1822—99),prof. i kyrkohistoria i Tubingen1861,univ.-kansler där1889.Utgången ur Tiibingenskolan lösgjorde sig W. från dess dogmatik och utvecklade en realistisk syn på NT och urkristendomen, som han nedlade i sitt magistrala huvudarbete “Das apostolische Zeitaltcr der christlichen Kirche”(1886).Ett ypperligt arbete är vidare hans övers, av NT(1875,11Aufl.1927).W. utövade stort inflytande som teologisk lärare och gjorde även värdefulla insatser i kyrko-och skolfrågor.A.J.F. von Weizsäcker [våTtszäkar], Ernst Heinrich, tysk diplomat(1882—1951),urspr. marinofficer, gick efter1:a världskriget i diplomattjänst, var1924—27legationsråd i Köpenhamn, blev1931sändebud i Oslo,1933i Bern och1937chef för utrikesdep:s politiska avd. W. var1938—43stats-sekr. i utrikesdep. och Ribbcntrops närmaste man,1943—45ambassadör vid Vatikanen. Som stats-sckr. förde W., som närmast var konservativ och efter hand blev alltmer fientlig mot nazismen, ett märkligt dubbelspel, verkade för cn fredlig inriktning av den tyska utrikespolitiken men kvarstod på sin post, då detta misslyckades. Han hade nära förbindelser med de tyska motståndsmännen men tog själv ingen aktiv del i rörelsen. W. dömdes1949till7års fängelse för delaktighet i angreppet mot Tjeckoslovakien men frigavs åter. Hans memoarer, “Erinncrungen”, utgåvos1950.B.

Kategorier: heinrich, tysk, tyska, univ, våttszäkar, verksam

Weimarförsamlingen

Weimarförsamlingen [va!'-], den konstituerande nationalförsamling, som i enlighet med en av den tyska revolutionsregeringen, Rat der Volksbeauf-tragtcn, föranstaltad riksvallag,9/i1919 utsågs av tyska medborgare över 20år och, med hänsyn till i Berlin rådande oroligheter, •/« s.å. sammanträdde i Weimar. Dess samlingslokal var stadens historiskt minnesvärda teater. Det viktigaste resultatet av dess verksamhet var den s.k. Weimarförfattningen*.

Kategorier: oroligheter, samlingslokal, sammanträdde, tyska, weimar, weimarförsamlingen

Weimarförfattningen

Weimarförfattningen [väl'-] kallas Tyska rikets av Wcimarförsamlingen* stiftade författning av 11k1919.Isolerade partier därav förblevo gällande fram till Tysklands kapitulation1945.Som system får däremot VV. anses upphävd genom den nationalsocialistiska revolutionen. — Karakteristiskt för W., som system betraktad, var följ. Högsta makten i riket tillkom i de flesta fall riksdagen, representationen för det enhetliga tyska folket. Riksrådet, som trätt i stället för Bismarcksförfattningcns förbundsråd och liksom detta — i princip —■ bestod av ombud för de särskilda regeringarna, hade synnerligen begränsade befogenheter. Därmed sammanhängde W:s unitariska tendens. Särstaterna, kallade “länder”, hade i stor utsträckning fått avstå sin kompetens till riket, som t.o.m. kunde — genom rikslagstiftning, tillkommen i samma former, som gällde för grundlagsstiftning, d.v.s. beslut, som riksdagen fattar med2/s av sitt totala medlemsantal — såväl ombilda som helt utplåna desamma. Vid fastställandet av sina egna författningar måste länderna iakttaga samma republikanska, demokratiska och parlamentariska principer, som riket självt accepterat. Överhuvudet för detta, rikspresidenlen, skulle efter amerikanskt mönster väljas av folket självt, fast liksom i Frankrike på7år. I realiteten intog han liksom den franske presidenten cn monarks ställning. Till skillnad från denne ståndade han emellertid icke blott ett juridiskt ansvar för domstol för såväl författnings- som lagbrott utan också ett politiskt inför det folk, som valt honom. Förslag om avsättning skulle väckas av riksdagen med2/s majoritet och om det av folket avslogs medföra automatisk utsträckning av presidentens tjänstetid på nya7år och riksdagens upplösning. Till rikspresidentens prcrogativ hörde bl.a. rätten enl, art.48,den beryktade diktaturparagrafen, att, när den offentliga säkerheten var i fara, vidtaga åtgärder, som momentant upphävde centrala bestämmelser i W:s rältighctsförklaring. Alla hans anordningar måste dock kontrasigneras av rikskanslern el. vederbörande riksminister, som därmed övertog ansvaret för den i rikspresidentens namn utövade myndigheten. Gemensamt utgjorde rikskansler och riksministrarna i andra frågor en regering, som på egen hand beslöt enl. majoritetsprincipen. De utsagos av rikspresidenten men måste för sin ämbetsutövning åtnjuta riksdagens förtroende och därför också träda tillbaka, när riksdagen genom uttryckligt beslut berövat dem detta. VV. hade liksom flera andra efterkrigsförfattningar kodifierat den engelska parlamentarismen. Riksdagen tillkom i princip lagstiftningen, genom vilken även budget och krigsförklaring beslötos. På föranstaltande av rikspresidentcn, ev. i samverkan med riksrådet, kunde dock av riksdagen beslutade lagar föreläggas folket till godkännande. Dessutom kundeV10 av dc röstberättigade genomdriva, att ett av dem framställt lagförslag, därest riksdagen icke själv ville godtaga detsamma, gjordes till föremål för folkomröstning. En av riksdagen beslutad författningsändring, mot vilken riksrådet gjort gen-sägclser, måste hänvisas till folket, om riksrådet så krävde. Både fakultativt referendum och folkinitiativ voro således företrädda i VV. Till de amerikanska, franska och engelska inslagen sällade sig även ett schweiziskt. F.n mera eklektisk författning än VV. torde vara svår att uppleta. — Litt.: L. VVitt-mayer, “Die VVcimarer Reichsvcrfassung”(1922);O. Meissner, “Das ncue Staatsrecht des Rcichs und seiner Länder”(2Aufl.1923);A. Brusewitz, “Den tyska riksförfattningens typologiska byggnad” (i “Statsvetenskaplig tidskr.”,1928);F. Gicsc, “Grund-riss des Reichsstaatsrechts”(5Aufl.1930).P.Lth.

Kategorier: folket, riket, riksdagen, riksrådet, självt, tyska

Vedergällningsvapen

Vedergällningsvapen (ty.Vergeltunyswaffe),av tyskarna använd benämning på två olika robotbomber, Vi ochV2,vilka under2:a världskrigets slutskede insattes mot dc. allierade, främst England, som vedergällning för luftoffensiven mot den tyska hemorten. Båda äro s.k. fjärrobotar med en maximal flygsträcka (skottvidd) av c:a260,resp.320 km.

Kategorier: fjärrobotar, hemorten, luftoffensiven, skottvidd, tyska, vedergällningsvapen

Nästa sida »

Sök artikel: