Svensk Uppslagsbok - Digitalt uppslagsverk baserat på Svensk Uppslagsbok från 1955

Den,

Den, som i förordet till den s.k. Bonnförfattning-en framträder som dess stiftare, är det tyska folket i de 11 som länder(Länder)betecknade småstater, som de tre västmakterna under ringa hänsynstagande till T:s tidigare politiska karta nyskapat inom sina resp. ockupationszoner i akt och mening att de, såsom det, om också ej undantagslöst, förklaras i deras författningar, skola utgöra delstater i en tysk republik, näml. Baden, Bayern, Bremen. Hamburg, Hessen, Nicdersachsen, Nordrhein-Westfalcn, Rhein-land-Pfalz, Schleswig-Uolstein, Wurttcmberg-Ba-den och Wurttemberg-TIohenzollern. Det på delta sätt territoriellt avgränsade folket har handlat också för de tyskar, som ej haft möjlighet att medverka, och uppmanar det tyska folket i dess helhet att i fri självverksamhet fullända T:s enhet och frihet. Definitiv kan författningen därför ej vara utan förlorar enl. bestämmelse i sin sista paragraf sin giltighet den dag en författning träder i kraft, vilken beslutas av det tyska folket i full frihet. Det är för att framhäva denna Bonnförfattningens provisoriska karaktär, som man betecknat den somGrundgesets,ett ord, som tydligen ej har samma valör som det svenska “grundlag”, och reserveratVcrfassung,som motsvarar det allmän europeiska konstitution och använts för dc tidigare tyska riks-författningarna av1871och1919,för den författning, som ett suveränt och samlat folk i framtiden ger sig självt. I samma resignationens anda har man betecknat den av de skilda länderparlamenten utsedda församling, som förde författningsvcrket i hamn, som parlamentariskt råd. Beteckningen konstituerande nationalförsamling var f.ö. även ur den synpunkten oegentlig, att författningsprojektet jämlikt ett i lagtexten uppställt krav underställdes sär-parlamentcn för godkännande med minst2/3majoritet av de uppräknade staterna.

Kategorier: , , , , ,



Författning

Författning och förvaltning.På tysk botten existera sedan ett lustruin tillbaka två författningar med anspråk på att gälla för hela det tyska rike, som grundlades 1871 och trots den ovillkorliga kapitulationen1945även av segrarmakterna anses fortleva i obruten kontinuitet, näml. den, som är daterad Bonn â– */â– 1949,och den, som kom till i Berlin *°/s s.å. Den förra tillämpas visserligen endast i den del av T., som inofficiellt kallas Västtyskland och omfattar de nu under en gemensam ockupationsstadga och ett gemensamt övcrkommissariat förenade engelska, amerikanska och franska ockupationszonerna, den senare blott inom den ryska, inofficiellt som Östtyskland betecknade zonen, och ingendera i den forna rikshuvudstaden Berlin, som aldrig tillhört någon zon utan till en början lytt under cn för alla4ockupationsmakterna gemensam kommendantur och sedan söndersplittrats på två skilda stadsförvaltningar, en västallierad och en rysk. Men de benämningar, som givits de statsbildningar, för vilka de två nämnda författningarna skola gälla, resp. Förbundsrepubliken T.(Bundes-republik Deutschland;förk.BRD)och Tyska demokratiska republiken(Deutsche demokratische Republik;förk.DDR),vittna om samma bekännelse till T:s enhet. Omvärlden har på så sätt tagit ställning till rättsfrågan, att de demokratiska staterna erkänt förbundsrepubliken, de kommunistiska den demokratiska republiken. Här kan ett sådant partitagande ej komma ifråga. Båda författningarna måste redovisas.

Kategorier: , , , , ,



Sedan förbindelserna mellan segrarna över huvud taget börjat försämras, visade

Sedan förbindelserna mellan segrarna över huvud taget börjat försämras, visade det sig vid två ut-rikesministermöten 1947,i Moskva och London, omöjligt att enas om T. Västmakterna begynte då på egen hand söka utveckla cn enhetlig ordning i sina tre. zoner. Redan i sept.1946 hade amerikanske inrikesministern Byrncs inlett försöken att påverka den tyska opinionen till förmån för det ena av de båda stormaktsblocken,och efter de misslyckade utrikesministermötena började ryssarna en energisk propaganda för en alltysk central- regering, i tydligt syfte att till sin förmån utnyttja den tyska nationalismen.1945hade det gällt att hindra T. bli ett nytt militärt hot. Tre är senare tävlade de båda stormaktsblocken om att skaffa sig ett dominerande inflytande i landet, som så åter fick slorpolitisk betydelse. Västtysklands medverkan vid den västeuropeiska ekonomiska återuppbyggnaden var för visso anledning till allvarlig oro för ryssarna och stred klart mot Potsdam-avtalet och det säkerhetssystem, som då avsetls. östblocket krävde vid ett möte i Warszawa i juli1948,att den tyska enheten skulle återställas genom upprättandet av en centralregering under fyr-maktskontroll. Kontrollrådel hade sprängts i mars s.å. genom att den ryskc överbefälhavaren hade lämnat det som protest mot västmaktspolitiken.

Kategorier: , , , , ,



Redan

Redan i april aktualiserades den tjeckoslovakiska frågan. Dc tyska anspråken framfördes här av Sudetendeutsche Partei, men Hitler avsåg aldrig att vinna endast de sudettyska bygderna ulan hela Tjeckoslovakien, och i vart fall fr.o.m. maj 1939 ville han krig med denna makt. Men från två skilda håll rönte han motstånd. Krigspolitiken framkallade ökad opposition bland dc högre ämbetsmännen och militärerna, som i sepl. gjorde upp planer att avlägsna Hitler från makten. Å andra sidan arbetade Chamberlain på att rädda freden genom all förmå Tjeckoslovakien att gå med på de sudettyska områdenas avträdande till T., och han lyckades uppnå detta. Dc konferenser, som han hade med Hitler härom, försvårade verkställandet av dc tyska konspiratörernas kupp; Hitler intog in i det sista cn ytterst avvisande, hållning mot Chamberlain men måste slutl. på Miin-chenkonferensen i okt. avstå från sitt beslut alt börja krig mot att vinna endast Sudctenland. Redan i mars1939tog han åter upp tanken att vinna hela Tjeckoslovakien och uppeggade de slovakiska au ton omist erna till aktion. När den tjeckiska regeringen inskred mot förhållandena i Slovakien, slog han blixtsnabbt till. Slovakien proklamerades som en tysk skyddsstat, de tjeckiska områdena som det tyska protektoratet Böhmcn-Mährcn. Endast några dagar senare tvingade T. Litauen att avträda Memclområdet, som införlivades med Ostpreussen.

Kategorier: , , , , ,



Tiden efter 1924 blev även inrikespolitiskt

Tiden efter 1924 blev även inrikespolitiskt lugn. Bakgrunden härtill var det ekonomiska uppsvinget och det växande välståndet i landet, som gynnades av stora utländska krediter till T.; det var dessa, som också möjliggjorde1920-talets krigs-skadeståndsbctalningar enl. Dawesplanen. Sedan denna1924antagits, vilket skett med stöd av en del av de tysknationella, blev frågan om detta partis anslutning till rcgeringskoalitionen aktuell. Särsk. Tyska folkpartiet var ivrigt för att på detta sätt bredda den smala basen för den1924sittande regeringen Marx, vilken endast representerade Tyska folkpartiet, Zentrum och demokraterna; dessa räknade efter majvalcn blott154riksdagsmän mot105medl. av Tysknationella folkpartiet och ioo socialdemokrater. Då demokraterna emellertid icke. ville samarbeta med de tysknalionella, kunde regeringskoalitionen icke utvidgas åt höger, och riksdagen upplöstes ånyo. De nya valen (der..1924)medförde tillbakagång för de nationalradikala och kommunistiska ytterlighetspartierna, medan de tysknalionella(111mandat), Tyska folkpartiet(51mandat) och socialdemokraterna(131mandat) gingo fram. Någon väsentlig förändring av läget medförde ej valen, men Marx avgick, och den tidigare finansministern Luther bildade i jan.1925en högerbetonad koalitionsregering, vari de tysknationella och de förra regeringspartierna utom demokraterna voro representerade. I febr.1925avled president Ebert, och det tyska folket skulle nu f.f.g. genom direkta val utse statsöverhuvud. Författningen föreskrev, att om ingen presidentkandidat vid den första valomgången er-hölle absolut majoritet, skulle en andra omröstning anordnas, och den, som därvid erhöll flest röster, var vald. Den första omröstningen i mars gav icke majoritet åt någon av dc sju kandidater, som partierna fört fram — flest röster samlade högerpartiernas kandidat K. Jarres. Till den andra omröstningen, som anordnades2fl/i,lanserades fältmarskalk Hindenburg som kandidat av höger-grupperna, Marx som centerns, demokraternas och socialdemokraternas kandidat och Thälmann som kommunisternas. Den förstn. valdes, väl främst på gr. av sin stora personliga auktoritet, med14,7mill. röster mot13,8mill. för Marx och1,9mill. för Thälmann. Därmed accntucradcs ytterligare det konservativa inslaget i den tyska regimen. Att de tysknationella till följd av motstånd mot Locarnoavtalct lämnade regeringen Luther, medförde, ingen omläggning av kursen. 1 maj1926efterträddes Luther som rikskansler av Marx, och denne beredde i jan.1927Tysknalionella folkpartiet ånyo plats i koalition och regering. Nyval till riksdagen i maj1928gåvo emellertid socialdemokraterna(153mandat) betydande vinster, medan de borgerliga partierna ledo motsv. förluster (tysknationella78,Tyska folkpartiet45,Zentrum61,demokraterna25mandat), och rikskansler blev nu socialdemokraten Muller. Han lyckades förmå “den stora koalitionens” partier att samverka och ingå i regeringen. De tysknationella trädde åter i opposition, deras val av Hugenbcrg, som tillhörde partiets högerflygcl, till partiledare1929och deras motstånd mot Youngplancn vidgade klyftan mellan dem och de demokratiska mcllanpartierna.

Kategorier: , , , , ,



Kommunisterna inspirerade

Kommunisterna inspirerade på olika håll strejker, plundringar och t.o.m. Uppror, ss. i okt.1923i Hamburg. I Rhenlandet drevo scparatister med franskt stöd under våldsamma former agitation för upprättandet av cn självständig rhenländsk republik. Men de största svårigheterna vållades riksregeringen av landsregeringarna i Sachsen, Timringen och Bayern. I de två förstn. länderna hade socialdemokrater och kommunister ingått allians och gemensamt bildat regeringar, vilka förde en annan politik än riksregeringen och organiserade egna, väpnade förband. De vägrade att följa anvisningarna från Berlin, och i okt. beordrade riksregeringen riksvärnet att inmarschera i Sachsen, i nov. i Timringen. Landsregeringarna tvingades att avgå och ersattes med nya, mer moderata. I Bayern hade åter de konservativa vunnit en säker och stark maktställning; här undertrycktes de vänsterradikala organisationerna, medan de nalioualradikala förbanden fingo fritt verka och även gynnades. Det utbröt öppen konflikt mellan riksregeringen och den bayerska landsregc-ringen. Det framträdde å ena sidan i Bayern starka separatistiska och monarkistiska strömningar, medan man på andra håll önskade och hoppades, att den bayerska regeringen skulle ställa sig i spetsen för en allmän resning mot riksregeringen i syfte att ge T. en ny författning och en ny av högern och dc nationalistiska organisationerna dirigerad regim. A. Hitler, ledaren för det lilla Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, ville utnyttja den förvirrade situationen i sistn. syfte, men hans försök att genom en kupp (“Ölkällar-kuppen”)8/n inleda en mot riksregeringen riktad resning misslyckades, då de bayerska myndigheterna vägrade att medverka och hemvärnet ställde sig lojalt mot riksregeringen. Denna hade därmed bestått de värsta kriserna och kunde därefter ganska snabbt återvinna sin fulla auktoritet över hela det tyska statsområdet. Riksexekutionen mot Sachsen medförde dock, att socialdemokraterna2/n utträdde ur Strcsemanns regering och 23/n framkallade dess fall. Den nya regeringen blev dock den förra lik och stödde sig på de borgerliga mellan- och vänsterpartierna. Även den erhöll för tiden fram till febr.1924 samma vidsträckta, utomordentliga fullmakter som regeringen Strcscmann. Rikskansler blev centermannen Marx, Stresemann förblev som utrikesminister regeringens främsta kraft, Luther behöll poslen som finansminister. I nov. lades även grunden för en reorganisation av näringslivet genom en av Luther och rikskommissarien för näringslivet H. Schacht inledd valutareform, vars första etapp var införandet av den s.k.Rentenmark.Den fullföljdes under1924och resulterade i ett nytt, på den värdefasta riksmarken uppbyggt penningväsen. De metoder, som härvid nyttjades, voro delvis hårdhänta och impopulära. De kompletterades med en stark höjning av skatterna. Missnöjet kvarstod och fick ny näring, när regeringen förklarade sig beredd att acceptera den reglering av skadeståndsfrågan, som västmakterna framlade i Dawespla-nen; denna bekämpades både av tysknalionella, nationalradikalcr och kommunister. Men missnöjet tog sig andra och lugnare uttryck än under de hektiska inflationsåren. Valen till riksdagen i maj1924,anordnade efter en riksdagsupplösning, fingo sin prägel av oppositionens alltjämt betydande styrka. Dc nationalradikala grupperna vunno38mandat, de tysknationellas representation steg till105,medan kommunisterna belade84platser. Däremot gingo Tyska folkpartiet(45mandat), demokraterna(28mandat) och socialdemokraterna (ioo mandat) starkt tillbaka. Trots den starka förskjutningen åt höger- och vänsterflyglarna förändrade nyvalen dock ej i grunden de parlamentariska styrkeförhållandena, och regeringen Marx blev kvar vid styret. I aug. antog tyska riksdagen Dawesplanen. Ruhrockupationens avveckling fastställdes genom en överenskommelse till senast81/81925.Därmed hade dc första stegen tagits mot den internationella avspänning -och det samarbete mellan T. och västmakterna, vilka präglade den senare delen av1920-talet och vilkas främsta företrädare i T. var Stresemann, som kvarstod som utrikesminister i de varandra avlösande ministärerna ända till sin död1929.Redan i febr.1925tog han i samförstånd med den engelska regeringen initiativet till en säkerhetspakt med Frankrike. Sedan Ruhrområdet och dc. redan vid skadeståndskrisen1921besatta städerna på högra Rhenstranden utrymts, avslöts i okt.1925de betydelsefulla Locarnopakterna. Frankrike, England, Storbritannien, Italien, Belgien och T. garanterade de gränser, som uppdragits i v. Europa genom freden i Versailles. Likaledes garanterade dc Rhenlandets demilitarisering. Någon motsv. garanti lämnades däremot ej östgränserna, men T. avslöt i Locarno skiljedomsfördrag med Polen och Tjeckoslovakien. Så följde1926T:s inträde i Nat. förb., där det som stormakt fick permanent säte i förbundsrådet. I samband därmed dryftade Stresemann i Thoiry med Briand, samförståndspolitikens främste företrädare i Frankrike, möjligheterna till ytterligare tysk-franskt samarbete, men diskussionerna härom gåvo intet positivt resultat. Däremot utrymde engelsmännen s.å. sin ockupationszon i Rhenlandet, och1927upphörde den interallierade övervakningskommissionen i Berlin. För krigsskadeståndsbetalningar-na, som hittills reglerats enl. Dawesplanen, utarbetades1929en ny plan, Youngplanen, som minskade T:s årliga inbetalningar och utsträckte dessa över en period av nära60år. Trots motstånd från höger och vänster antogs planen av regering och riksdag i mars1930,varefter Rhen-ockupationen helt upphörde.

Kategorier: , , , , ,



Valen inneburo,

Valen inneburo, att Weimarkoalitionen i riksdagen hade förlorat den majoritet, som det ägt i nationalförsamlingen. Den omedelbara följden härav blev regeringen Mullers avgång; rikskansler blev Zentrums ledare K. Fehrcnbach i en regering, vari utom hans eget parti endast demokraterna och Tyska folkpartiet voro representerade. Socialdemokraterna vägrade att samarbeta med Tyska folkpartiet och ingingo ej i regeringen Fehrenbach, som de endast av nödtvång tolererade och stödde. T. fick därmed en minoritetsregering, vilket försvagade regeringsmakten vid en tidpunkt, då svårigheterna alltmer hopade sig.

Kategorier: , , , , ,



Medan

Medan den demokratiska republiken sålunda konsoliderades och de faror, som hotade den från vänster, avvärjdes, utsattes den jämväl för angrepp från högcrradikalt håll. Härens demobili-sering vållade svårigheter, då det var vanskligt att inordna de. avdankade officerarna och solda- I terna på arbetsmarknaden; hemliga nationalistiska förband, även militära, bildades, villiga att vid behov insättas mot kuppförsök från vänster men också beredda att vid lägligt tillfälle söka störta Wcimarkoalitionsrcgeringen, som i okt.1919åter-â–  ställts genom demokraternas inträde i regeringen Bauer. Kriget hade framkallat stark prisstegring, och inflationen fortsatte; priserna hade stigit till ung.10 ggr förkrigsnivån. Detta skapade bland medelklassen en gynnsam jordmån för den nationalistiska propagandan, som utmålade revolutionsmännen som landsförrädare, vilka genom upproret i nov.1918riktat mot de ännu vid fronterna kämpande, obesegrade tyska härarna en “dolkstöt i ryggen”. Ett uttryck för dessa stämningar blev den s.k. Kappkuppen i mars 1920,då en ostprcus-sisk ämbetsman W. Kapp främst med hjälp av irreguljära tyska trupper för några dagar lyckades taga makten i Berlin. Regeringen lämnade huvudstaden och proklamerade storstrejk; då arbetarna hörsammade parollen och då riksvärn och myndigheter alltjämt följde regeringen, måste Kapp lämna huvudstaden, och regeringen, vilken fick en ny socialdemokratisk chef i rikskansler H. Muller, återvände till Berlin. Men missnöjet fick ett nytt uttryck på laglig väg vid de första valen till riksdagen, avhållna i juni s.å. Av koalitions-partierna höllo katolikerna något så när sin ställning, men de voro nu och förblevo splittrade mellan Zentrum(64mandat) och Bayerska folkpartiet

Kategorier: , , , , ,



Under 1500-talets förra

Under 1500-talets förra del hade T:s ekonomiska blomstring trots alla oroligheter fortsatt, men efter hand inträdde stillastående och nedgång. Hansan hade redan tidigt börjat gå tillbaka; handelsvägarnas omläggning och de västeuropeiska staternas målmedvetna ekonomiska politik inverkade ofördelaktigt på T., som saknade möjligheter att tillvarataga sina handelsintressen. Även industri och hantverk gingo tillbaka. Osäkerhet präglade1600-talets början;30-åriga krigels härjningar beseglade nedgången och förödde åkerbruk och handel. Det andliga livet, som vid periodens början visat en rik och mångsidig blomstring, koncentrerade sig efter hand på dc religiösa lärostriderna. 1 648—1 806.I och med westfaliska freden hade de enskilda stater, som tillhörde tyska riket, fått sin oavhängighet väsentligt befäst, med rätt att själva ordna sina politiska och religiösa angelägenheter. I vissa av dessa stater, framför allt Bran-denburg-Preussen, skapade småningom den furstliga absolutismcn en enhetlig förvaltning och även i övrigt utvecklingskraftiga statsorganisationer i modern mening. Men i många av de smärre staterna, i sht i s. och v. T., råkade såväl det politiska som det ekonomiska livet i fullständig stockning. Vad angår tyska riket som sådant, kom i själva verket riksenheten att bli knappast annat än cn tom form. Från1663 sammanträdde visserligen i Regensburg cn riksdag, ett slags permanent sändebudskongress, för alt bl.a. utarbeta en ny författning, men den lyckades aldrig nå några resultat. Kejsar Leopold I(1658—1705)bekymrade sig så gott som icke alls om T., i vars v. delar Ludvig XIV med bistånd av flera tyska furstar for fram efter behag och genom rcunioncrna*1679—81lade beslag på så gott som hela Elsass (jfr karta vid Frankrike, sp.292).Under pfalziska tronföljdskriget1688—97härjade franska trupper Pfalz, och i freden i Rijswijk behöll Ludvig det mesta av-sitt byte, framför allt Elsass. Större framgång hade Leopold i striderna på Habsburgs östfront, där turkarna efter alt1683ha framträngt till Wien fingo göra betydande eftergifter, framför allt genom freden i Karlowitz1699,men dessa kommo uteslutande den habsburgska husmakten, icke T. till godo. Sachscns personalunion med Polen (från11697)drog det in i det stora nordiska kriget, vid ‘ vars slut de. svenska besittningarna vid Wcscrs I mynning tillföllo Hannover och större delen av I Vorpommern förvärvades av Brandcnburg-Prcus- sen (jfr karta vid Europa, sp.1192).Sistn. makt växte sig allt starkare, medan kejsarna Josef I(1705—11)och Karl VI(1711— 40)huvudsakl. ägnade sig åt sina arvländer. Den sistn. var den habsburgska huvudlinjens siste manlige representant och sökte genom pragmatiska sanktionen1713trygga arvföljden för sin dotter Maria Teresia. Hans död gav dock signalen till stora brytningar, vilkas väsentligaste innebörd var kampen mellan Österrike och Preussen om hegemonien i T. I österrikiska tronföljdskriget*1740 —48sökte Maria Teresia försvara sitt arv; hon måste visserligen till Fredrik II av Preussen avträda övre Schlesien, men det habsburgska väldet lyckades hon i övrigt bevara och hade även den triumfen att, sedan kurfurst Karl Albert av Bayern några år med franskt stöd varit kejsare (Karl VII,1742—45),få sin make, Frans Stefan av Loth-ringen, upphöjd till kejsare (Frans I,1745—65).Sjuårskriget*1756—63,i en av sina huvudfaser den fortsatta kampen mellan Preussen och Österrike, blev för T:s centrala delar av lika förhärjande art som de tidigare krigen i v. T. varit. Freden1763i ITubertsburg medförde icke några territoriella förskjutningar inom T. men innebar ett viktigt avgörande: Preussens ställning som stormakt var för framtiden tryggad. Frans I följdes som kejsare av sonen Josef II(1765—90),men först efter Maria Teresias död1780trädde han i besittning av den husmakt, som gav kejsartiteln någon auktoritet. Fylld av reformtankar, den mest typiske representanten för de s.k. upplysta despoterna, sökte han även på’T:s förhållanden tillämpa sina idéer men fann inom riket föga genklang och misslyckades i sina försök att reformera riksförfattningen. Hans försök att med Österrike införliva Bayern ledde till bayerska tronföljdskriget* och det1785av Fredrik II stiftade fursteförbundet. Genom Polens (se d.o., sp.1273f.) delningar erhöllo såväl Österrike som Preussen stora territoriella förvärv. Josefs efterföljare voro brodern Leopold II(1790—92)och dennes son Frans II(1792—1806;d.1835).Till den franska revolutionens undertryckande förband sig den sistn.1792med Preussen, men samarbetet blev föga lyckligt; genom freden i Basel1795pris-gav Preussen landet v. om Rhen, och Österrike måste i freden i Campo Formio1797erkänna Frankrike som herre i dessa gammaltyska områden (se vidare Revolutionskrigen; jfr karta vid Frankrike, sp.296);efter2:a koalitionens motgångar mot Napoleon upprepades i huvudsak samma fredsbestämmelser i Lunéville1801.För att reglera de västtyska furstarnas ersättningsanspråk med anledning av freden tillsattes av riksdagen i Regensburg en särskild deputation av representanter från olika rikets större stater. Dess85/g1803avkunnade beslut innebar för riket revolutionerande avgöranden. De andliga furslendömcna upphävdes (utom Mainz, Johannitordens och Tyska ordens), liksom också de fria riksstäderna (utom Liibeck, Hamburg, Bremen, Augsburg, Niirnbcrg och Frankfurt a.M.), och hithörande områden införlivades med de syd- och västtyska staterna;3nya protestantiska kurfurstendömen (Baden, Wurttemberg, Hessen-Kassel) gjorde definitivt slut på det katolsk-österrikiska partiets maktställning inom riket. Frans II skyndade nu alt förklara de österrikiska arvländerna utgöra ett ärftligt kejsardöme Österrike (1804),och då vid Rhenförbundet s* konstituerande12h1806 16tyska furstar förklarade sig lämna tyska kejsardömet, nedlade han %1806den tyska kejsarkronan. Därmed hade tysk-romerska kejsarriket upphört att existera. T. blev t.v. uppdelat i av varandra helt oberoende stater (jfr karta vid Europa, sp.1196). 1 8o6—1 918.Då det tyska riket upplöstes1806,fanns icke någon organisatorisk form till hands för att samla delstaterna. Österrike var som särskilt kejsardöme en sluten enhet och hade genom sina nederlag mot Napoleon förlorat mycket av sin auktoritet. Frankrike, vars gräns gick utmed Rhen, dominerade i v. T., där dess anhängare voro samlade i Rhenförbundet. Av de till detta anslutna staterna hade Bayern, Wurttemberg och Baden gynnats av betydande landutvidgningar, särsk. Bayern, som erhållit det från Österrike avsöndrade Tyrolcn. Nordtyskland var jämförelsevis oberört av omvälvningarna; här dominerade Preussen liksom tidigare. Emellertid måste Preussens v. delar bli oroade genom den franska maktställningen vid Rhen, landet sökte uppehålla den ställning inom T., som det förvärvat under Fredrik den store, och krig utbröt1806.Preussens krigsmakt motsvarade emellertid icke tidens krav, i ett dubbelslag vid Jena och Auerstädt14/ios.å. besegrades den i grund av Napoleon och hans marskalk Davout, varefter de preussiska fästningarna snabbt intogos av den franska invasionsarmén. Efter Napoleons fälttåg i Ostpreussen och seger över ryssarna vid Friedland1807måste Preussen finna sig i dc fredsvillkor, som Napoleon dikterade i freden i Tilsit s.å. Dess besittningar v. om Elbe gingo härvid förlorade, liksom en stor del av de polska erövringarna. Av de tidigare preussiska landen i v. T. skapade Napoleon konungariket Westfalen, där Jéröme Bona-parte blev regent. Från1807var Napoleon herre i hela T. med Rhenförbundets stater i avhängig ställning och Preussen som nödtvungen bundsförvant; T. inordnades i hans kontinentalsystem*. Sedan Österrike åter besegrats i ett förnyat krig1809,införlivade Napoleon1810hela tyska nordsjökusten med Frankrike för att med större effektivitet kunna övervaka, att kontinentalsystemet efterlevdes. Här liksom i Westfalen reformerades förvaltning och lagstiftning efter franskt mönster, vilket ytterligare togs till föredöme i de avhängiga sydtyska staterna; den franska revolutionsstatens idéer och principer vunno härigenom insteg i T. Samtidigt med detta inflytande gjorde sig starka nationella strömningar gällande, vilka utgiugo från Preussen, väckts till liv av den franska erövringen och funno stöd i den rådande starka blomstringcn inom T:s vetenskap och litteratur. I Preussen upphävde, ministrarna Slein och Hardcnberg livegenskapen och reformerade förvaltningen i friare anda med det direkta syftet att göra alla krafter och viljeyttringar inom folket fruktbärande för staten. Då Napoleon misslyckats med sitt ryska fälttåg1812,utbröt en allmän resning inom T. mot honom; Preussen och senare även Österrike anslöto sig till hans fiender och krossade i förbund med Ryssland och Sverige definitivt hans välde i slaget vid Leipzig1813.Segern fullföljdes utanför T:s gränser, och Preussens armé bidrog1815till att stäcka Napoleons försök att återupprätta sitt franska kejsardöme. — Dc napoleonska krigen hade betydligt förenklat T:s politiska geografi genom att de större statsbildningarna assimilerat omgivande småstater, och denna ordning blev bestående; blott de världsliga furstar, vilkas territorier ingått i det med Frankrike införlivade Rhenlandet ochikonungariket Westfalen, återfingo sina länder. Preussen fick sina Rhen-områden restituerade och väsentligt utökade samt erhöll nytt land äveniLau-sitz och genom förvärvet av svenska Pommern. Emellertid var T. alltjämt starkt splittrat, och försök att återställa kejsardömetidess gamla form strandade; det gamla tyska riket omfattade nu utom det österrikiska kejsardömet och konungariket Preussen4konungariken: Hannover, Sachsen, Wurttemberg och Bayern samt dessutom32mindre stater. På småstaternas initiativ sammanslöto sig genom förbundsakten(Deutsche Bundesakte)dessa tyska furstendömen och städerIO/o1815till Tyska förbundet, som innefattade även konungarna av England, Nederländerna och Danmark i deras egenskap av furstar över tyska landområden. Förbundets enda organ var en församling, kallad riksdag, där vid vanliga frågors behandling de II största staterna hade var sin röst och övriga stater fingo fördela sig på6röster. I plenum, som bestämde om lagfrågor och organisationsfrågor, utövade staterna sammanlagt69röster i kvalificerad fördelning. I de tyska delstaterna härskade efter1815reaktionen mot den franska revolutionens idéer, Mctternichs Österrike var normgivande för dem liksom för det övri.ga Europa, och en konferens1820stadgade direkt, att förbundets furstar blottibegränsad utsträckning kunde bindas av en författning till samverkan med folkrepresentationen. Absolutismcn rådde i dc flesta av staterna, några nordtyska (Hannover, Mecklenburg, Sachsen, Ol-denburg) hade fungerande ständerförsamlingar utan reellt inflytande, och några hade med Sachsen-Wei-mar som mönster oktrojerade författningar, som stadgade en vald folkrepresentation. De sydtyska länderna uppchöllo konstitutioner efter franskt föredöme, baserade på frihetens och jämlikhetens principer. Preussen blev liksom Österrike en härd för reaktionen, vartill bidrog detta lands sociala struktur, då dess ö. delar dominerades av storgodsägarna. Lagarna för böndernas frigörelse modifierades; i armén, som uppbyggts på den allmänna värnpliktens grund, dominerade alltjämt adeln, ochikonung Fredrik Vilhelm IIT:s(1797—1840)omgivning hade förkämparna för en antikonslitutio-nalistisk politik överhand. 1 hela T. verkade, den härskande romantiska tidsandan med dess förhärligande av de feodala livsformerna och ståndssamhället i reaktionens tjänst. Emellertid funnos vid sidan därav även motsatta strömningar, bottnandeiden franska revolutionens ideologi; de hämtade styrka ur minnena från den folkliga nationalismen under befrielsekriget. Dessa liberala strömningar funnos framför allt hos den studerande ungdomen, och 7?Mrscbe«scbo/t-sammanslutningarna verkade vid univ. för T:s enande. De gjorde sig påminta genom upprepade demonstrationer mot den rådande ordningen, bl.a. vid reformationsjubileet på Wart-burg1817och genom mordet på den reaktionäre skriftställaren Kotzebue1819,vilket ledde till stränga förföljelser mot “demagogerna”. De sydtyska staterna beredde dock i motsättning till Österrike och Preussen den liberala publicistiken en fristad. En rent praktisk enhetssträvan främjades i T. under denna lid: tullunionerna, till vilka Preussen tog initiativet och som påbörjades1826.Utvecklingen i detta avseende var färdig1834,då Tyska tullföreningen åvägabragtcs genom cn union mellan den preussiska tullförcningen och det sydtyska tullförbundct. Åtgärden innebar, att i ett område med23mill. inv. alla skrankor bort-föllo för utbyte av inhemska varor, och var en viktig etapp på vägen mot T:s enande. Vid julirevolutionen i Frankrike1830visade flera furstar tillfälligt tillmötesgående mot sina undersåtars författningskrav, men den auktoritära regimen i större delen av T. drabbades ej härigenom. I Preussen regerade från1840Fredrik Vilhelm IV(1840—61),företrädare för ett romantiskt svärmeri för medeltida statsformer. Som ett motdrag mot det särsk. i Rhenländcrna framförda kravet på en konstitutionell författning med representation utan ståndsindelning sammankallade konungen1847en förenad lantdag för Preussen, bestående av landets samlade provinsständer; denna lantdag blott konsulterades av konungen och utövade icke några befogenheter mot honom. Trots detta verkade dess sammankallande uppmuntrande på liberalerna, som i Sydtyskland bedrevo ökad agitation. Underrättelserna om februarirevolutionen i Paris1848utlöste så handling hos de oppositionella elementen i T:s olika stater. I Baden, där liberalerna redan tidigare hade majoritet i parlamentet, organiserade sig dessa och ledde från ett möte i Offcnburg en aktion över hela T. för tryckfrihet, en tysk folkrcprcscntation, civilgarde m.fl. revolutionära krav. Från representanterna för den gamla regimen mötte icke något organiserat motstånd, då i Österrike revolutionära rörelser framtvungo Metternichs avgång och nationalistiska strömningar i Ungern, Böhmen och Italien hotade att leda till den habsburgska monarkiens upplösning, samtidigt som i Berlin sammanstötningar mellan militär och borgerskap förorsakade omfattande kravaller. Konung Fredrik Vilhelm, som ej själv förmådde taga initiativet, felbedömde situationen, trodde, att militären intet förmådde uträtta mot folket, och tillmötesgick dettas författningskrav; han uppträdde därefter en tid som målsman för den tyska enhetstanken och nämndes som kandidat till det enade T:s kejsartron. Efter förberedelser av ett “förparlament” sammanträdde i maj1848i Frankfurt ett tyskt parlament, valt genom allmänna val, för att organisera en federativ tysk enhetsstat. Även utåt återverkade den nationella enhetssträvan i T. genom Schleswig-Holstcins resning mot Danmark, varvid Preussen o.a. tyska stater sände hjälptrupper (se Danmark, sp.1053).Emellertid visade Frankfurtparlanientet föga handlingskraft, dess verksamhet tyngdes av strider mellan övertygelsetrogna republikaner och moderatare element samt mellan anhängarna av en tysk federation med Österrike som medl. el. en federation utan Österrike och med Preussen som ledande stat. Man drog upp riktlinjerna för en federal styrelseform, som icke blev förverkligad. Sedan man i Österrike lyckats slå ned resningarna bland tjecker, italienare och ungrare samt reaktionen segrat även i Wien, följde Preussen och de mindre staterna exemplet, och Frankfurtparlamcntct upplöstes. Den gamla riksdagen återinträdde i funktion, Österrike tog här ledningen, och en kommission tillsattes för att övervaka, att i delstaterna icke några politiska inst. tillätos, som kunde tänkas oroa det inre lugnet i T. I Preussen supplerades den1850upprättade lantdagen, vars väljare voro indelade i3klasser efter sina skattesummor, med ett aristokratisktHerrcnhaus,som helt var redskap för konungamaklen. En antidemokratisk regim rådde, vilken vilade på samverkan mellan hovet, armén, storgodsägarna och kyrkan; adeln formerade sig till ett junkerparti med “Kreuzzeitung” som publicistiskt organ. Denna regim bröts emellertid, då prins Vilhelm av Preussen1858under konung Fredrik Vilhelms sinnessjukdom förordnades som regent för att därefterefterträdabrodern som konung (Vilhelm I,1861—88).Vilhelm hade under vistelse i England blivit påverkad i konstitutionalistisk riktning; han tillsatte nu en liberal minislär, och denna nya kurs gynnades genom Österrikes nederlag mot Frankrike och Sardinien1859,vilket utlöstenationella stämningar i T. Vilhelm kom emellertid i konflikt med liberalerna och lantdagen, då han äskade anslag fören arméreform, och kallade sändebudet i Paris Otto v. Bismarck till ministerpresident. Denne, som härmed tog ledningen av Preussens och småningom även av T:s öden, var känd som reaktionär och fiende till liberalerna; hans realpolitiska blick och obundenhet av doktriner förde honom dock utöver hans ståndsbröders fördomar. Bismarck drev konflikten med lantdagen till sin spets och regerade utan dess godkännande av budgeten. Han ådrog sig hat från frisinnade kretsar, vartill även bidrog, att han stödde Ryssland mot ett polskt uppror, och stäckte ett österrikiskt förslag till tysk riksförfattning.1864erhöll Preussen tillfälle att företräda hela T:s nationella intressen, då Danmark införlivade Schleswig, och Österrike och Preussen, tack vare Bismarcks försiktighet alt handla inom ramen för Londonprolo-kollcn av1850,kunde uppträda som rättscxekuto-rer gentemot Danmark. I freden i Wien1864avstod Danmark Lauenburg, Holstcin och Schleswig med Als till Preussen och Österrike, som1865t.v. uppgjorde, att de skulle dela förvaltningen av de gemensamma landskapen. Bismarck hade alltifrån sin utnämning till ministerpresident varit övertygad om nödvändigheten av att Preussen i strid med Österrike tog ledningen i T.; meningsskiljaktighet om hertigens av Augustenborg krav på Schleswig och Holstein gav nu anledning till en konflikt, för vilken Bismarck ej väjde. Sedan han försäkrat sig om Frankrikes neutralitet och slutit förbund med Italien, bröt han med Österrike och majoriteten inom tyska förbundet1866,preussiska arméer tvungo de fientliga småstaterna till kapitulation, medan huvudhären besegrade österrikarna. I freden i Prag1866avstod Österrike sin del av Schleswig-Holstein till Preussen, erkände det tyska förbundets upplösning och gav rivalen fria händer att upprätta ett nordtyskt förbund (se karta vid Preussen). Detta förbund omfattade T. n. om Main, varav Hannover, Hessen, Nassau och Frankfurt a.M. införlivades med Preussen; cn förbundsriksdag, rekryterad genom allmän- na val, sammanträdde i början av1867och antog en författning, som konstituerade förbundet som en enhet utåt, företrätt av konungen av Preussen. Denne var högste krigsbcfälhavare samt tillsatte och avsatte en för honom ansvarig förbundskansler. Ett förbundsråd var sammansatt av representanter för dc olika staternas regeringar; det hade andel i lagstiftning och förvaltning och kunde taga del i riksdagens upplösning. Sydtyskland stannade utanför förbundet, och i ett t u 11 p a r 1 a m e n t*, som valdes1868,var majoriteten av de sydtyska representanterna mot enhet med Preussen. Preussens nyvunna dominerande ställning i T. väckte farhågor i Frankrike, där Napoleon III sökte allians med Österrike och Italien mot Preussen; för ett verkligt enande av T. stod Frankrikes gamla makt vid Rhen hindrande i vägen.1870ledde en konflikt om en prins’ av Hohcnzollern kandidatur till Spaniens tron till stark spänning mellan Frankrike och Preussen, och Bismarcks ingripande genom den s.k. Emsdcpcschen drev läget till öppet krig. Kriget åstadkom enande över hela T., då de sydtyska staterna anslöto sig till Preussen, och fick ett för T. lysande förlopp. När fred slöts1871,avträdde Frankrike Elsass och en del av Lolhringen till T. Dessförinnan hade T:s enande fullbordats genom att de sydtyska staterna anslutit sig till Nordtyska förbundet och konung Vilhelm 1,8/i1871hyllats som tysk kejsare, samtidigt som förbundet antog namnet Tyska riket. Bismarck blev det förenade T:s rikskansler, och Nordtyska förbundets råd och riksdag utvidgades att omfatta hela T. Bismarck regerade T. liksom tidigare Preussen, hans auktoritet •bestämde den utrikespolitiska kursen, och även på inrikespolitiken satte han sin prägel, ehuru hans makt här kringskars av riksdagen, vars skiftande partisammansättning skapade olika förutsättningar för genomdrivandet av hans intentioner. Dc stora partierna i den tyska riksdagen voro na-tionalliberalerna, som hade sin starkaste maktnt-veckling under1870-talet, det katolska folkpartiet, Zentrum, som alltifrån1874konstant höll c:a ioo platser i riksdagen, de konservativa. Rikspartiet, en mera liberal konservaliv fraktion, Framstegspartiet, en radikalare frisinnad riktning, samt socialdemokraterna, som först på1890-talet nådde större inflytande och1912blev riksdagens största parti.

Kategorier: , , , , ,



Nordtyska låglandet skjuter med3flikar

Nordtyska låglandet skjuter med3flikar in i det mcllantyska bergområdet: i v. med den nederrhenska, i mell. T. med den sachsiska och i s.ö. med den schlesiska slätten. Dessa mot s. framskjutande låglandsflikar(Buchten)äro belägna i förkastningssänkor och alltså begränsade mot del i s. belägna niellantyska bergområdet genom brottlinjer. Detta är den äldsta delen av del tyska fastlandet, som i yngre tid vuxit ut i de i n. och s. belägna haven genom havsbottnens höjning och genom deltabildningar kring flodmynningarna. Kärnan i den gamla tyska kontinenten utgöres av de variskiskt veckade massorna, som i v. T. ströko i v.s.v.—ö.n.ö., i mell. och ö. T. i n.v.—s.ö., medan samtidigt ett däremot vinkelrätt hercyniskt system i n.v.—s.ö. mångenstädes gjorde sig gällande. Sedan bergsystemet avjämnats till ett peneplan, överlagrades det av mäktiga trias- och jurabild-ningar, som visserligen bibehållit sin ursprungliga horisontella lagerställning men av vilka stora partier bortdenuderats. I Tär bildades i tidig tertiär tid ett över hela den variskiska terrängen strykande peneplan, som tydligen utgjorde den ovannämnda gamla tyska fastlaudsytan. Samtidigt med alp-veckningen sönderstyckades detla genom disloka-tioner i en mosaik av massiv med mellanliggande depressioner, från vilka de förra sedan angripits och delvis sönderskurits av floderosionen. Med hänsyn till form och längdriktning uppvisa dessa massiv ett flertal variationer. Rhenska skifferbergen utgöra en platåartad massa utan deciderad längdaxel. Schwarzwald har n.—s. längdriktning, Böhmerwald n.v.—s.ö., Erzgebirge s.v.—n.ö. Tyska (Schwabiska och Frankiska) Jura är S-formigt. Somliga av dessa massiv äro dubbelsidiga borstar, ss. Thiiringer Wahl, andra äro ensidiga och ställda på kant, så alt borstens yta sluttar från förkastningsbrantens rand. Till denna typ höra Schwarzwald och Erzgebirge, andra, ss. Schwabiska och Frankiska Jura, äro icke alls begränsade av förkastningar utan av denudationsbranter (se geologiska profiler, sp.75—78).Horstarnas längdriktning är vidare oberoende av de variskiska veckens strykningsriktning. I Schwarzwald går den «

Kategorier: , , , , ,



« Föregående sidaNästa sida »
Sök artikel: