Ytström, ström

Ytström, ström i ylan av sjöar och hav. De stora y. i havet, ss. passadströmmarna och Golfströmmen, drivas väsentligen av vinden, i mindre grad av täthetsdifferenscr i vattnet, och i vissa fall av nivådiffcrenser i havsytan. Strömriktningen bestämmes icke blott av den drivande kraftens riktning utan även av jordrotationen, friktionen och fördelningen av land och hav. Riktningen av en vindström långt från land avviker i själva ylan teoretiskt 450 medsols från vindens riktning, men den observerade avvikelsen är i regel något mindre. Om, såsom ofta är fallet, skillnader i salthalt och temp. medföra täthetsdifferenser i horisontell led, framkallar detta en ström i sådan riktning, att det lättare vattnet ligger till höger på n. halvklotet, till vänster på s. I var och en av oceanerna, särskilt utpräglat i Stilla havet, åstadkomma passadströmmarna en höjning av havsytans nivå i oceanens västra, ckvatoriclla del, och detta ger upphov till den ekvatoriella motströmmen i stiltjebältet. Ett annat exempel på nivådifferens som orsak till y. erbjuder Medelhavet, där den intensiva avdunstningen gör, att vattenytan står lägre än i Atlanten, vilket framkallar en stark ingående y. genom Gibraltar sund. Jfr Hav, sp. 1200 ff.Kg.

Kategorier: framkallar, land, passadströmmarna, ström, vattnet, ytström

Ve’loxpanna,

Ve’loxpanna, cn vid slutet av 1920-talet utvecklad ångpannetyp av schweiziskt ursprung och trol. från början tänkt som kraftalstrarc. Det för v. karakteristiska är, att ” förbränningsgaserna röra sig med exceptionellt hög hastighet(200å300m/sek) genom tuberna samt alt förbränningsrum-mel slår under ett övertryck av1å3atm. Med hänsyn till detta driftsätt kunna v. ej eldas med annat än flytande el. gasformiga bränslen. Sedan förbränningsgaserna lämnat den mycket kompakta panndelen, passera dc cn ångövcrhettare och användas härefter som drivgaser till en gasturbin, vilken driver dels en turbokompressor för förbrän-uingsluftcn, dels cn cirkulationspump för pann- vattnet; förbränningsgaserna gå härefter genom cn economiser, under det att den alstrade ångan förbrukas i en särskild anläggning, vanl. i ett reservkraftverk. En v. väger endast c:a20°/o av vad en vanlig vattcnrörspanna gör och fordrar ett i motsv. mån mindre utrymme; dess verkningsgrad är dessutom hög över ett stort belastnings-område. Starttiden är kort, i det att den uppgår till endast3å6min.A.Lg.

Kategorier: alstrade, förbränningsgaserna, härefter, pann, vattnet, veloxpanna

Vattenverk,, vattenledningsverk, anläggning

Vattenverk,, vattenledningsverk, anläggning för distribution av vatten inom samhällen el. för enstaka större förbrukare. Ett v. består i regel av följ. delar: vattentäkt, reningsanläggning, uppfordringsverk och tryck regulator samt förnät, inkl. inom-husinstallationer. Vattentäkten* kan vara cn grundvattenförekomst el. ett öppet vattendrag. I första hand söker man anskaffa grundvatten på gr. av dess hygieniska fördelar och jämna temp. Grundvattnet måste i inånga fall befrias från kemiska föroreningar, ss. järn, mangan och kalk, vilka finnas lösta i vattnet. Ytvattnet måste nästan alltid renas för att minska dess halt av bakterier o.a. organiska föroreningar samt för att förbättra vattnets klarhet och färg. Reningen sker i regel i filter. Bakteriehalten kan också nedsättas, t.ex. genom tillsättning av klor. Se vidare Vattenrening. — Vattentäkten är mera sällan sä högt belägen, att vattnet från densamma kan rinna med självtryck till konsumenterna, utan oftast måste vattnet uppfordras genom pumpar. Numera användas i regel roterande pumpar, drivna av eleklromotorer, och som reserv för dessa användas oljemotorer. För att utjämna skillnaden mellan den uppfordrade och den förbrukade vattenmängden användas vattenreservoarer’5″, som, då tillräckligt höga naturliga höjder icke finnas, måste förläggas till tornbyggnader (se Vattentorn). För mindre anläggningar användas ibland hydrofor*. I stora samhällen utan större naturliga höjder finnas i vissa fall icke några högreservoarer, ulan vallentrycket regleras direkt genom pumpverken. — För att leda vattnet från vattentäkten till konsumenterna erfordras vattenledningar*. I jord förlagda ledningar utföras i regel av gjutjärnsrör samt i viss utsträckning av slål-och betongrör. Servisledningar utföras oftast av galvaniserade stålrör, koppar- el. gjutjärnsrör. Inom byggnader användas i regel galvaniserade stålrör el. kopparrör. På förbrukningsställct uttages vattnet genom tappvcntilcr. På rörnätet insättas brandpostcr för att lämna vatten till brandsläckning. Genom den ökade vattenförbrukning, som under de senare åren uppstått genom allmänt införande av w.c.-, bad- och varmvatten-anläggningar, varigenom vattenförbrukningen, som i en bostadsbyggnad utan denna utrustning icke uppgår till mer än c:a50I pr person och dygn, ökats till 200å3001 pr person och dygn, har | v. även för mindre samhällen blivit mera nödvändigt än tidigare. De flesta av Sveriges städer och större samhällen äro försedda med v.A.Jn.Vattenvåg, se Avvägning, sp.977.Vattenvågor, sc Vågrörelse och Interfcrcns. Vattenvärde,fys.,se Kalorimeter. Vattenvärmare, se Varmvattenapparat. Vattenvävnad,bot.,sammanfattande beteckning för hos växter förekommande vävnader, som ha till huvudsaklig uppgift att magasinera vatten. Cellerna i v. ha tunn membran, stundom med stora porer el. glesa förtjockningslister, ringa mängd protoplasma samt innehålla ofta slem. V. förekommer särsk. hos suckulenter, där större delen av blad el. stammar kunna upptagas av cn v., där vatten lagras under regnperioder för att förbrukas vid transpirationen, då torka inträder.

Kategorier: regel, samhällen, vatten, vattentäkten, vattenverk, vattnet

Vattenturbin, vattenmotor

Vattenturbin, vattenmotor av dynamisk typ. V:s huvuddelar äro löphjulet och den stationära ledapparaten (ofta oegentligt kallad led-hjulet), som har till uppgift att på lämpligt sätt inrikta vattnet mot löphjulet samt att reglera in-strönmingsarean för vattnet. Jfr Vattenhjul. — Av v. finnas två huvudtyper, representerade dels av f r i s t r å 1 e t u r b i n e r (p e 11 o n t u r b i n c r, ofta även kallade aktionsturbiner; jfr bild i), dels av s.k. reaktionsturbiner (f r a n c i s-, kap lan-, la waezekturbiner m.fl.). Utmärkande för alla moderna utformningar av reaktions-turbiner är, att löphjulet är helt omslutet av strömmande vatten. — Driftsegenskapcrna hos ett turbin-hjul demonstreras lättast un-

Kategorier: löphjulet, reaktions, utformningar, vattenmotor, vattenturbin, vattnet

Vattentrampning,

Vattentrampning, se. Simning, sp.1178.Vattentransport,bot.Fyra system för v. förekomma i högre växter.1) O s m o t i s k v. på gr. av skillnader i sugkraft mellan enskilda celler har betydelse för utjämning av lokala olikheter i vattentillslånd och kan försiggå i alla riktningar i växten och i alla vävnader, som äro genomsläppliga för vatten.2)Transpiration s s t r ö m m c n är den ojämförligt dominerande v. och innebär, att det av rötterna ur marken upptagna vattnet genom stammen ledes ut i bladen, där det bortgår genom transpiration. Hastigheter av upp lill 70 cm pr min ha uppmätts. Strömningen börjar i rolens yta och fortplantas genom rot, stam och blad i ledningsvävnadens veddel, där motståndet mot vattenströmningen är minst, och slutar på ytan av bladcellerna, där vattnet avdunstar. Den skenbara motsägelsen i att strömningen går obehindrat mot tyngdkraft och luftmotstånd förklaras genom vattnets kohe-sion och adhesion till cellväggarna (kohesions-teorien av II. TT. Dixon) och att det fordras myckel stora krafter för att bryta den sammanhängande vattenpclaren i växten. Om den blivit avbruten, kan växlen icke återställa den, och v. upphör. Transpirationen är drivkraften för att vattenpelaren hålles i rörelse. Förutsättningen för fortgående v. i t.ex. ett träd är alltså, alt sammanhängande vattenbanor ha vidmakthållits under trädets hela utveckling från frö. Vattnet kan icke lyftas upp till trädkronans höjd annat än genom trädets tillväxt. Med transpirationsströmmen befordras dc mineralnäringsämnen, som rötterna tagit upp ur marken.3)Blödningsströmmen, vilken går i samma riktning och i samma banor som transpirationsströmmen, orsakas av-aktiv saltupptagning i roten och åtföljande osmo-tisk vattenupptagning. Vattnet pressas i detta fall upp genom stammen och kan avges i flytande form från blad (gultation) el. sårytor (blödning). I Blödningsströmmen är kvantitativt obetydlig men är av vikt, då transpirationen är ringa, t.ex. i groddplantor.4)A s s i m i 1 a t s t r ö m m c n går frän blad till växande delar i skott och rotspetsar genom ledningsvävnadens sildel, i både upp-och nedåtgående riktning. Den har betydelse för transport av organiska ämnen (assimilat) från bladen. Mekanismen är outredd; hastigheten (upp till1m pr tim) utesluter dock enkel diffusion. ‘ Det har antagits, att det rör sig om ant. en mass- strömning av cn vattcnlösning (tryckströmteoricn) el. transport av vatten och lösta ämnen, oberoende av varandra på gr. av koncentrationsfall i växten (teorien om aktiverad diffusion).Bm.

Kategorier: blad, teorien, transpiration, transpirationsströmmen, vattnet, växten

Vattenregale,

Vattenregale, ett av de s.k. grundrCgalen*, innebar K.m:ts och Kronans på offentligrättslig grund stödda förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar el. floder. Denna förfoganderätt hade i äldre tid till objekt dels fisket, dels vattnet som drivkraft. V. brukar därför uppdelas i fiskeregale och strömregalc. Vad det förra angår, skiljes mellan Kronans rcgalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket, vilka i utvecklingshänseende följt olika linjer. — Ursprunget till v. är delvis höljt i dunkel. Vad saltsjöfisket beträffar, gjorde Kronan redan under medeltiden anspråk härpå. I ett k.hr.1454 kallas saltsjön uttryckligen “konungs allmänningsvatten” och 1477″gammal kronoallmänning och menige landsens fiskeri”. Som cn följd av detta betraktelsesätt måste fiskeribefolkningen vid saltsjön i Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar erlägga avgift till Kronan. Gustav Vasa fortsatte på den inslagna vägen och utsträckte avgiftsplikten till den norrländska delen av östersjökusten. På gr. av att saltsjön tidigare kallats allmänning, fordrade han i brev till Ångermanland och Medelpad1545att erhålla Vs av saltsjöfiskets avkastning. Enl. landslagen hade han näml. rätt till samma andel av inkomsterna från skogsallmänningarna (jfr Skogsrc-galet). Dock medgav konungen, att jordägarna hade rätt till fisket närmast stranden. Gränsen för detta område, som i ett k.br.1551kallas “land-grund”, skulle fastställas vid särskild förrättning. Dessa anspråk ledde till talrika anläggningar av kronofisken utefter hela östersjökusten. Från början brukades de för Kronans räkning, men efter hand utarrenderades de till enskilda mot årlig avgift. På[660-talet riktades Kronans intresse mot den bohuslänska skärgården, där en av de stora sillfiskeperioderna nyss börjat. Till reglering av detta sillfiske utfärdades1666ett kungl. plakat, vilket bestämde vissa hamnar för fisket.1669utkoinmo närmare bestämmelser i form av en s.k. hamnrätt.1724följde en ny k.f. ang. fiskerierna på västkusten. Dessa författningar ersattes i sin tur av andra liknande, ända tills1766års allmänna fiskcristadga de facto upphävde regalrätten till havsfisket. Där stadgades näml., att utanför det ställe, där land-grundet upphörde och djupet tog vid, tillika med vattnet vid kronoskär, stränder och holmar, som icke tillhörde någon enskild äganderätt el. innehades med särskilda villkor, fisket hädanefter skulle vara fritt tillgängligt för varje svensk undersåte. Samma grundsats bibehölls oförändrad i1852års fiskeristadga och upptogs även i nu gällande1950 års lag om fiske, ehuru med vissa inskränkningar i fråga om rätten att i det allmänna vattnet utsätta fast fiskredskap.— Vad rcgalrätten till s ö t v a t-tensfisket beträffar, uppstod denna delvis i sammanhang med konungslotten i skogsallmänningarna (jfr Skogsregalet), näml. i den mån vattendrag där funnos. Vid medeltidens slut befanns emellertid, att konungen el. Kronan ägde även en mängd andra fisken. Delvis voro dessa belägna på “arv och eget” el. på kronojord och hade sålunda intet att skaffa med regalrättcn. I andra fall, t.ex. då det gällde laxfisket i Umc och Torne älvar, hade Kronan förmodligen förbehållit sig dessa vid Övre Norrlands egentliga kolonisering under1300-talet. Någon allmän rcgalrätt till sötvattensfisket synes i varje fall icke ha existerat i Sverige vid medeltidens slut. Under Vasakonungarna genomfördes emellertid ett dylikt regale (jfr Kungsådra) i enlighet med utländska förebilder och ined stöd av det falska Helgeandsholmsbeslutet*. Ända till1850hade Kronan kvar dessa sina s.k. enskilda fisken. Genom k.br. nämnda år bestämdes i överensstämmelse med tidens allmänna ekonomiska idéer, att dessa fisken till större delen skulle skaltesäljas åt den högstbjudande på offentlig auktion, varvid dock strandägaren skulle ha optionsrätt. De värdefullaste fiskena behöllos dock och utarrenderas alltjämt av Kronan. Vid sidan härav förfogar Kronan f.n. även över andra fisken, i det att vid avvittring-arna i Norrland under1800-talets senare hälft Kronan tilldelats de numera s.k. a 11 m ä11 11a kronofiskena. — Vad slutl. regalrätten till strömfall angår, utbildades denna först under Vasakonungarna. Under denna tid hade dock Kronans rätt närmast form av ett kvarn regale. I1580års k.f. för-bjödos sålunda präster, borgare och bönder att mala annorstädes än på Kronans odalkvarnar. Detta sammanhängde med att det endast var genom kvarnar och liknande vattenverk, sorn vattnets drivkraft kunde utnyttjas. I1649års bergverksförordning,§ 18,heter det visserligen, att “alla strömmar i riket” skulle “räknas för Kronans regalia”, men trots detta åsyftades där icke regalrätt i vår tids mening utan blott Kronans höghetsrätt. Först under enväldet sökte K.m:t på allvar efter tysk-romersk förebild och med stöd av Helgeandsholmsbeslutet införa strömregale.t i Sverige. Liksom skogskommissionerna tidigare fått i uppdrag att proklamera Kronans äganderätt till skogsallmänningarna, tillsattes1697s.k. k v a r n k o in in i s s i o11e r, vilka bl.a. hade till uppgift att underlägga Kronan all-männingsåar och vattenfall. Kronans rätt till dessa betecknades med uttrycketdomi’nhon dire’ctum,vilket innebar såväl äganderätt till grunden som full förfoganderätt över vattnet därå. På grund härav och med stöd av särskilda kungl. instruktioner förklarade kvarnkommissionerna i Västergötland åarna Lidan, Tidan och Nossan samt Gullspångsälven och Trollhättan för allmänningsvatten och som sådana Kronan tillhöriga. Redan1698förmåddes emellertid K.m:t på gr. av det allmänna missnöjet med dessa åtgärder att i hög grad modifiera sina anspråk. 1 en kungl. resolution på ridderskapets och adelns besvär s.å. medgavs sålunda, att endast där Kronan ägde allmämiingslanci, skulle den äga allmänningsvatten. Denna resolution, varigenom den viktiga s.k. strandägandcrättsprincipen erkändes av de maktägande, fick dock ej retroaktiv kraft, vilket medförde vissa följder för framtiden. Då Kronan vid slutet av1800-talet sökte återuppliva de regalrättsliga strävandena från Karl IX:s tid och till en början satte i gång med cn stor process med strandägarna om rätten till Trollhättefallen, lyckades Kronan vinna denna på den grund, att kvarnkommissiouens dom rörande detta strömfall ansågs ha vunnit laga kraft. Men då Kronan under1900-talet fortsatte med nya processer beträffande strömmar, som icke behandlats av kvarnkommissio-nerna, t.ex. Lanforsen, Krångedeforsarna och Klab-böle vattenfall, under åberopande av en påstådd allmän regalrätt till strömfall, underkände domstolarna i alla instanser Kronans anspråk. På goda grunder kan därför påstås, att ett dylikt regale. aldrig lyckats vinna något säkert fotfäste i svensk rättsuppfattning. — Litt.: C. G. Styffe, “Framställning af de så kallade grundrcgalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet afi6:e årh.”(1864);A. Sjöberg, “Om den Svenska fiskerilag-stiftningen”(1866);B. H. Dahlberg, “Till frågan om v. och1697ärs kvarnkommissioner” (i “Ekonomisk tidskr.”,1905);C. M. Kjellberg, “Till frågan om v.”(1911);B. Ekeberg, “Ett och annat om det svenska v.”(1914);Å. Holmbäck, “Kvarn-kommissionerna” (s.å.); “Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster”(.2bd, i SOU,1925:19—20);”Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag” (därst.,1947:47).J.E.A.

Kategorier: anspråk, fisket, kronan, kronans, saltsjön, vattnet

Vattenpolobana

Vattenpolobana 12 x 25 m. huvudsakl. avseende speltiden(2X12 min) och lagens placering vid start el. omstart (till likhet med innehandbollen, d.v.s. lagens kedjespelare på, resp.1,5 111från mittlinjen o.s.v.). Lagen, som bestå av7man (1målvakt,2backar,icentcrhalv-back,3forwards), ha olikfärgade, numrerade mössor, fastbundna under hakan (ena laget mörkblå, andra vita, målvakterna röda). Alla utespelare deltaga i både försvar och anfall. Den effektiva speltiden (bollen i spel) är2X10min med maximum5min uppehåll vid halvtid. Vid oavgjort spel sker efter5min uppehåll förlängning(2X3min medimin halvtidsuppehåll), tills avgörande nåtts. Förutom domaren finnas2måldomare samt1tidtagarc, som stannar sitt stoppur (igångsattes sedan från stoppstrecket) vid avblåsandet av spelet för mål, begånget fel m.m. Spelet startas (även efter gjort mål) på domarens visselsignal, varvid denne utkastar (el. lösgör) bollen på banans mitt; spelarna skola då befinna sig på resp. mållinjer med c:a1m mellanrum (högst2spelare i själva målet). — Bollens framdrivning sker vanl. med passning cl. dribbling; den kastas vanl. från ryggläge el. under simning framlänges och får även fortskaffas med stöt av huvud el. fot. Som enklare (vanliga) fel anses bl.a.1)att starta för tidigt från mållinjen (se ovan),2)att under spelets gång hålla i el. taga avspark från målstolpc, bassängsida (ledstång) el. andra fasta föremål,3)att stå el. gå på bottnen, när man spelar bollen,4)att föra el. hålla bollen under vattnet, när man anfallcs,5)att slå bollen med knuten hand,6)att stänka vatten i ansiktet på motståndare,7)att vid domarens inkast vidröra bollen, innan den nått vattnet, samt8)att beröra bollen med båda händer samtidigt. För enklare fel dömes frikast (utföres av närmaste motspelare och får ej gå direkt i mål). De under3), 5)och8)angivna förbuden gälla ej målvakten, som ej får passera4m-linjen el. kasta bollen (iver mittlinjen. Som svårare fel anses bl.a. a) att doppa motståndare, när han ej håller bollen, el. i övrigt hindra hans fria rörelser, b) att taga avspark från el. sparka motståndare, c) att flytta målburen för att förhindra mål, d) att vägra lyda domaren el. kränka funktionär el. motspelare. Straffet för svårare fel är frikast, och den felande skall beordras upp ur vattnet, tills mål gjorts på endera sidan (el. för återstående speltid). Vid avsiktligt fel mot spelare inom eget fyrameters-område enl. a) och b) dömes straffkast (från vilken punkt som helst på4m-linjen), varvid den felande dömes upp ur vattnet och bollen får gå direkt i mål. Hörnkast (bl.a. vid kast av bollen över egen mållinje utanför målburen) skall utföras från bassängkantens2m-märke (närmaste) av den spelare i anfallande laget, som befinner sig närmast detta märke, och får ej gä direkt i mål. Detaljerade bestämmelser finnas i “Svenska sim-förh:s stadgar och tävlingsbcstämmelser”, kap.4″Vatlenpolo”(1953:jämte bil. med “Regeländring vid nationellt spel”).O.Kgh.

Kategorier: bollen, direkt, dömes, motståndare, spel, vattnet

Vattenlagen,

Vattenlagen, förk. VL, av 1918 med senare ändringar och tillägg avser att för svensk rätt uttömmande reglera hela vattenrätten*. Tidigare hade den defensiva vattenrätten reglerats genom lagen om dikning och annan avledning av vatten av1879och den lukrativa vattenrätten uppdelats på k.f. av1880om jordägares rätt till vatten på hans grund, om allmän farled samt om allmän flottled. — V. fastslår som huvudprincip, att jordägare äger råda över vatten på sin grund liksom över vattnet under markytan (grundvatten); i rinnande vatten har vardera sidans ägare lika lott, oavsett om den framrinnande vattenmängden är större på ena sidan (jfr Strandägauderätt). Från denna allmänna princip gör V. en rad av undantag ur olika synpunkter. Jordägare är skyldig respektera kungsådra*, där sådan enl. lag finnes. Vid byg- gande i vatten, varmed förstås uppförande av-damm, bro, brygga, vall, hus cl. annan anläggning, som påverkar vattenståndet, är jordägare skyldig tåla vissa inskränkningar med hänsyn till såväl allmänna intressen som enskild rätt. Byggande får visserligen i dc flesta fall ske, även om enskild rätt lider intrång, men då endast mot ersättning och endast om den nytta, som ulvinncs genom byggandet, är minst dubbelt så stor som skadeverkningarna, ökade ined byggnadskostnaden. Se Vattcnavledning. Fyllas dessa förutsättningar, ger V. å andra sidan den byggande viss tvångsrätt gentemot andra rättsägare i vattnet och mot angränsande jordägare. Jämväl för tillgodoseende av allmän far- el. flottled måste jordägare tåla inskränkning i sin rätt. För vattenreglering* till gemensamt gagn kan tvångsdelaktighet i viss omfattning påfordras. — Vid tillgodogörande av grundvatten för annat ändamål än husbehovsför-brukning måste jordägaren ta vissa hänsyn till grannarnas vattenbehov och, om planeradanläggning (s.k. vattentäkt*) är av större omfattning (över300msvatten pr dygn), inhämta vattendomstolens tillstånd därtill. Jordägares rätt till vatten är även inskränkt med hänsyn till andras rätt att för sitt område vidtaga defensiva åtgärder mot vatten. Han äger ej hindra vattnets avrinning och är skyldig tåla intrång av dike för avledning av annans vatten (jfr Dikning, sp.426).Tarvas för avledning av kloakvattcn el. industriellt avloppsvatten, att ledning framdrages över annans fastighet, är dennas ägare pliktig att, mot ersättning, tåla intrånget därav. — V. har vidare givit en enhetlig reglering av förfarandet i ärenden rörande vatten. Sökande till åtgärd enl. V. har först att påkalla syneförrättning, som verkställes av särskild sakkunnig (ofta Statens lantbruksingenjör).Ivissa fall skall, framför allt när del gäller mera bestående och omfattande anläggningar, där annans rätt är i fråga, ärendet dragas under vattendomstolens prövning.[N.GtJK.Vattenledning.1)Bot.,se Vattentransport.2)Tekn.Redan under forntiden anlades v. i form av akvedukter* och av bly- och bronsrör.ISverige utfördes redan under1500-talet v. av borrade träslockar. Den äldsta, enl. nutida begrepp mera fullständigaV.-anläggningen i Sverige torde vara den, som1649utfördes i Uppsala för att leda vattnet från S:t Eriks källa lill slottet. Denna anläggning var försedd med uppfordringsverk och en600m lång ledning av gjutjärnsrör samt ägde bestånd lill slottsbranden1702.Sedan dröjde, det ända till1860-talet, innan v.-anläggningar började utföras i Sverige. Se Vattenverk.A.Jn.

Kategorier: jordägare, skyldig, tala, vatten, vattenrätten, vattnet

Vattenföringsmätning

Vattenföringsmätning i ett vattendrag e.d. utföres vanl. med hjälp av en hydrometrisk flygel, en med propeller el. ibland skophjul försedd apparat, som nedsänkes i vattnet. Med — i160 — flygeln mätes vattenhasligheten i ett stort antal punkter i cn sektion tvärs över vattendraget, och vattenföringen, den pr tidsenhet fram-rinnandc vattenkvantiteten, uträknas sedan grafiskt. Mindre noggrant erhålles hastigheten med pitotrör el. flottör. Vattenföringen kan också beräknas genom att man släpper ut en känd kvantitet löst salt i vattendraget och uppmäter salthalten längre ned, sedan saltet hunnit blanda sig väl med vattnet. Om vattenstånden äro odämda, kunna resultaten av vid olika vattenstånd utförda v. sammanställas till en a v b ö r d n i n g s-kurva, som visar sambandet mellan vattenstånd och vattenföring. Genom observation av vattenståndet fås sedan vattenföringen vid observations-tillfället med hjälp av avbördningskurvan. Den genom cn damm el. cn kraftstation framrinnandc vattenföringen kan också beräknas, sedan damm-öppningarnas el. turbinernas avbördningsförmåga bestämts, vanl. genom v.S.Es.

Kategorier: damm, vattendraget, vattenföringen, vattenföringsmätning, vattenstånd, vattnet

Vattenbägare,

Vattenbägare, /»<>/., hosDip’sacus lacinia’tusochSWphittm perfolia’tumuppträdande anordning för att uppta vatten. Genom basal sammanvävning av de parvis motsatta mellanbladen bildas verkliga bägare kring stammen. Att vattnet upptas av växten från dessa, har experimentellt påvisats. Vattenbävning, se Jordbävning. Vattencementtal, se Betong, sp.962.Vattendelare,hydrogr.,se Flod, sp.973.

Kategorier: experimentellt, påvisats, upptas, vattenbägare, vattnet, växten

Nästa sida »

Sök artikel: