Weinheber

Weinheber [väi'n-], Josef, österrikisk författare(1892—1945).W. föddes i en småborgerlig familj i ett prolelärkvarter i Wien, blev efter faderns död1901 upptagen i en anstalt för föräldralösa barn i Mödling, fick 1903börja vid gymnasiet där men blev på gr. av svaghet i matematik skild från skolan och anstalten1908.Han arbetade som biträde i en kvinnlig anhörigs köttaffär men blev1910upptagen i en god borgerlig familj och inträdde följ. år i postverket, där han stannade till1932.W. hade starka konstnärliga anlag, han försökte sig som målare och musiker men kom tidigt att främst ägna sin fritid åt litterära och filosofiska studier. De svåra uppväxtåren förde honom tidigt till en pessimistisk livssyn, närd av Schopcnhauer, Nietzsche och Marcus Aurclius. Han fördjupade sig i tysk diktning, särskilt dragen till Dehmel, och småningom Rilke, och utländsk, framför allt fransk symbolism från Baudclaire till Rimbaud men också nordisk, bl.a. Strindberg och Selma Lagerlöf; med Gösta Berling-typen kände han sig tydligen besläktad. Av sin omfattande lyriska ungdomsproduktion publicerade han en del i saml. “Der cinsamc Mensch”(1920),”Von beiden Ufern”(1923)och “Boot in der Bucht”(1926),där huvudmotiven voro natur, kärlek och proletärmiljöer och där grundsynen var mörk; huvudord hos W. voro “ångest” och “ensamhet”, och tanken på döden skuggade ofta över hans poem. W. försökte sig också som prosaist, skrev noveller och tre romaner, “Das Waisenhaus”(1924),”Nach-wuchs”(1928)och “Gold ausser Kurs”(1932;ej publicerad), som främst ha värde genom det starkt självbiografiska innehållet. W, som tidigt dragits in i bohemkretsar, vilkas livsföring starkt bidrog till att vidmakthålla det splittrade i hans väsen, kom i mera ordnade förhållanden genom giftermål1924med en kollega i posten, Hedwig Krebs, som visade fin förståelse för hans person och konst-närsskap. W. vidgade från slutet av1920-talet sitt studium av klassisk kultur och diktning, såväl romersk som grekisk, och gjorde upprepade resor till Italien och Frankrike. Han slog på allvar igenom som diktare med saml. “Adel und Untergang”(1934)och befäste sin ställning som Österrikes förnämsta lyriker under mellankrigstiden med “Späte Krone”(1936),”O Mensch, gibt acht”(1937),”Zwischen Göttern und Dämonen”(1938)och “Kammermusik”(1939);urval av W:s lyrik äro “Vereinsamtes Herz”(1935)och “Selbstbildnis”(1937).Den djupa motsatsen i W:s väsen, å ena sidan de våldsamma svängningarna mellan stark självkänsla och heroisk syn, å den andra ångest-mättad fruktan och osäkerhet, som hade sina rötter i hans mörka barndom och som närdes av hans oro inför utvecklingen i hemlandet och världen, var huvudtemat i hans mogna diktning. Sin strävan att övervinna det disharmoniska i sin livssyn och sin livsföring tolkade W. främst genom det arbete han ägnade det språkliga och det metriska i sin lyriska alstring; med en makalös formell säkerhet anknöt han, skolad i klassisk och romansk poesi, till den stränga hymn- och odediktning i tysk litteratur, som företrädes av bl.a. Hölderlin, Plåten, Stefan George och Rilke; särskild uppmärksamhet ägnade W. åt kompositionen av sina stora diktsaml., som i regel ha en cyklisk karaktär. Mästerligt behärskade W. sonettformen. En plats för sig i W:s produktion intar saml. “Wien wörtlich”(1935),hans populäraste verk, en dialcktfärgad diktning kring hans födelsestad, på ett personligt sätt färgad av det typiska wienlynnet med dess pendlande mellan munterhet och melankoli. Vid mitten av1930-talet kom W., som dittills stått utanför det politiska livet, att anknyta till de nationella strömningarna i Tyskland och framstod under slutet av sitt liv som en företrädare för nationalsocialismen, firad och propagandistiskt utnyttjad av Hitler-regimen under talrika uppläsningsturnéer i Tyskland; på Hitlers födelsedag1939framfördes i Leipzig-radion W:s hörspel “Die hohen Zeichen” med motiv ur dc österrikisk-tyska riksregaliernas krönika. W., som helt var bestämd av västerländsk humanistisk tradition, kände sig emellertid tydligen tidigt besviken på den nationalsocialistiska rörelsen, vilket han icke dolde, även om han aldrig engagerade sig i den inre motståndsrörelsen. W:s relationer till nationalsocialismen ha gett anledning till kritik och försvar i litteraturen om honom. I österrikiskt kulturliv blev W. under slutet av sitt liv en centralfigur, hedrad på skilda sätt, bl.a. av univ. i Wien. Från1937bodde han på egen gård i Kirchstetten, Nieder-Österreich. Under upprivande inre strider, intensifierade av upplevelserna under2:a världskriget och överhandtagandc alkoholism, utformade W. sin sista diktsaml., “Hicr ist das Wort” (postumt utg.1947),vars huvudämnen äro dikten och diktaren. Vid ryska arméns framträngande mot Wien i april1945begick W. självmord. W. räknas numera som den störste lyrikern på tyskt språk efter George, Rilke och Trakl. — W:s “Sämtlichc Werke” utges sedan1953av J. Nadlcr och Hedwig Weinheber. — Litt.: A. Luscr, “J. W. Persönlichkeit und Schaf-fen”(1935);F. Koch, “J. W.”(1942);Fr. Sacher, “Der Lyriker J. W.”(1949);E. Finke, “J. W. Der Mensch und das Werk”(1950);”P.ekenntnis zu J. W.”, utg. av H. Zillich (s.å.); J. Nadler, “J. W.” (1952) ; O. F. Bollnow, “Unruhe und Gcborgcnhcit” (1953) . £•

Kategorier: diktning, mensch, rilke, saml, weinheber, wien

Wass’ermann, Jakob, tysk

Wass’ermann, Jakob, tysk författare(1873— â– 934)-W. föddes av fattiga judiska föräldrar i Furth, nära Nurnberg, blev efter skolstudier kontorist i Wien, levde som fattig bohem i Munchen, inriktad på litterär verksamhet, var privatsekr. hos förf. E. v. Wolzogen, som uppmuntrade honom, kom in i kretsen kring Th. Mann och medarbetade i “Simplicissimus” vid dess grundande, överflyttade 1898 lill Wien och levde till sin död i Österrike. W. gjorde vidsträckta resor i Europa, Afrika och Amerika och framträdde som föredragshållare och kulturjournalist. Han tog tidigt intryck av ryska förf., ss. Dostojevskij och Tolstoj, han var starkt inriktad på det psykologiska och upptogs av skilda etiska, sociala och politiska spörsmål, han grubblade över rättvisa i livet, det onda, egoism och hänsyn lill medmänniskorna, generationsmotsättningar, kvinnans ställning; av särskild betydelse blev för honom frågan om judiskt och tyskt — själv kände han sig mer som tysk än som jude. Under tiden o.1930var W. vid sidan av Mann den internationellt mest beaktade förf. på tyska. Han debuterade1896med romanen “Melusine” och utgav sedan romanerna “Die Juden von Zirndorf”(1897),”Die Geschichte der juugen Renatc Fuchs”(1900;sv. övers.1902),som har till miljö estetkretsar i Munchen och Wien, “Der Molok”(1902;sv. övers.1903),”Alexander in Babylon”(1905;sv. Övers, s.å.), “Caspar Hau-ser”(1908;sv. övers.1926),”Die Masken Erwin Reiners”(1910;sv. övers, s.å.), “Der Mann von40Jahren”(1913),”Das Gänsemännchen”(1915;sv. övers.1922),”Christian Wahnschaffe”(2bd,1919;sv. övers, s.å.), ett av W:s huvudarbeten, där han ville ge en bild av människorna vid i :a världskrigets utbrott och där han predikade självförnekelse i Tolstojs anda, “Der Fall Maurizius”(1928;sv. övers.1930),”Etzel Andergast”(1931;sv. övers.1934)och “Joseph Kerkhovens dritte Existenz”(1934).Serien “Der Wendekreis” omfattade novellsaml. “Der unbekanntc Gast”(1920;sv. övers. “Vändkretsen”,1922)saml romanerna “Oberlins drei Stufen”(1922),”Ulrike Woytich”(1923;sv. övers.1924)och “Faber oder die ver-lorencn Jahre”(1924).Konstnärligt sett nådde W. högre i sina noveller än i sina romaner, ss. i “Die Schwestern”(1906;sv. övers, s.å.) och “Der gol-dene Spiegel” (1911; sv. övers.1924).W. skrev vidare ett par biografier, “Chrislopher Columbus”(1929;sv. övers.1930)och “Bula Matari”(1932),som handlade om H. M. Stanley. Estetiskt, historiskt och filosofiskt innehåll hade “Die Kunst I der Erzählung”(1904),”Der Literat oder Mythos und Pcrsönlichkeit”(1910),”Deutsche Charakterc und Begebenhciten”(2bd,1915—24)och “Lcbens-dienst”(1928),självbiografiskt “Mein Weg als Deutschcr und Jude”(1921)och “Selbstbetrach-tungen”(1933).— Litt.: Julie Wassermann-Speyer, “J. W.”(1923);C. D. Marcus, “J. W.”(1031);S. Bing, “J. W.”(2Aufl.1933);Marta Karlweis, “J. W.”(1935);W. Bohm, “Die Idee der Gerechtig-keit im Werke J. W:s”(1937);J. C. Blankenagel, “The vvritings of J. WV(1942).E.

Kategorier: levde, mann, oder, tysk, wassermann, wien

Walter, Bruno

Walter, Bruno (eg. Bruno Walter Schlcsinger), tysk-amerikansk dirigent (f.1876).W. fick sin utbildning i Berlin vid Stcrn- sches Konservatorium (bl.a. för H. Ehrlich), var från1893 operadirigent i Köln, Hamburg, Breslau och Pressburg, från1898i Riga och 1900vid Hofopcr i Berlin.1901 —11var han kapellmästare vid Hofoper i Wien under Mahler, som utövade inflytande på hans konstnärliga utveckling.1913blev W. generalmusik-dir. i Munchen, turnerade från1922,kom1925som konstnärlig ledare till Städtische Oper i Berlin,1929till Gewandhaus-konserterna i Leipzig och1936till Slaatsoper i Wien. Sedan de politiska förhållandena i Österrike1938bragt honom på flykt, bodde han ett år i Frankrike (fransk medborgare1939),bosatte sig därefter i USA, där han verkat såväl vid filharmoniska orkestern som vid Mctropolitan-operan i New York (amerikansk medborgare1945)- —Vid sidan av dessa fasta engagemang har W. sedan mer än50år varit verksam som gäst- (i England sedan1909,i USA sedan1923,i Sverige sedan1929)och festspelsdirigcnt (bl.a. i Salzburg och Edinburgh). — Det utmärkande för W:s konstnärskap är allvaret inför uppgiften och förmågan att göra åhöraren delaktig av den gripen-het, ja andakt, som han själv känner inför verket. Hans tolkningar av Mozarts verk, vitt skilda från den traditionella, rokokomässigt blodfal-tiga, ha blivit förebildliga för hela vår samtids Mozart-uppfattning. Hans repertoar sträcker sig över Beethoven, Schubert, Wagner, Bruckner och

Kategorier: amerikansk, berlin, bruno, inför, walter, wien

Wa’gner, Otto, österrikisk

Wa’gner, Otto, österrikisk arkitekt(1841— 1918),som byggnadskonstnär en av sitt lands mest betydande, i flera avseenden nyskapande, och som skriftställare och lärare även av internationell betydelse. Efter vitbildning vid tekniska högsk. i Wien och akad. i Berlin samt elevskap hos A. v. Siccardsburg i Wien började W. sin verksamhet i sistn. stad, till en början helt i anslutning till den allmänna stilhistoricismen.1894 blev han prof. vid konstakad. i Wien och framlade redan under första året av sin lärartjänst i sina föreläsningar (tr.1896i “Möderne Architektur”, senare ed. under titeln “Die Baukunst unserer Zeit”) sin nya och revolterande inställning till arkitekturens mål och medel. W. ivrade här för en från histori-cismen frigjord byggnadskonst, vars formspråk skulle utgå från ändamålet och konstruktionen. Under hela sin lärargärning (till 1912)kom W. att med dessa idéer utöva ett avgörande inflytande på den yngre generationen arkitekter och konsthantverkare. Som Oberbaurat i Wien från1894fick W. ett dominerande inflytande på den då uppväxande arkitekturen, även om många av hans storartade byggnadsplaner icke blevo genomförda. 1 sina stationsbyggnader för stadens högbana(1894—97)använde W., delvis under inflytande från sina elever, särsk. Olbrich, en förfinad, jugendbcsläktad or-namentik. En kraftfullare utformning visa hans byggnader för rikssjukvårdsanstalten i Steinhof vid Hietzing med dess intressanta kupolkyrka(1906)samt postsparbanksbyggnaden i Wien(1904—06),vars huvudrum utgör en av samtidens mest helgjutna och förenklade rumsskapelser. \Y:s senare arbeten, bl.a. ett flertal hyreshus samt vårdhemmet för lupussjuka(1913)i Wien, nå i sin absoluta avsaknad av dekor en hög grad av förenkling, som förebådar kommande arkitekturriktningar. W. utgav även “Einige Skizzen, Projekle und aus-gefiihrte Bauwerke”(4bd,1890—1922).— Litt.: J. A. Lux, “O. W.”(1914);H. Ostwald, “O. W.”(1948)-IE.IV.JS. Re.

Kategorier: kraftfullare, österrikisk, otto, utformning, wagner, wien

Novotna

Novotna [nåw'åtna],Ja r m i 1 a, tjeckiskfödd operettsångerska och filmskådespelerska (f. o.1907),fick teaterutbildning i Prag och spcladc en tid på nationalteatern där, innan hon definitivt efter sångntbildning övergick till opera och operett. Hon har sjungit i bl.a. Prag, Berlin, Paris och Wien, icke sällan med Richard Tauber som motspelare. I Paris sjöng hon med stor framgång Rosalinda i “Läderlappen” i Max Rcin-hardts regi, och i Wien kreerade hon på Staats-oper titelrollen i Franz Lehdrs “Giuditta”(1935). under tonsättarens egen ledning. På film har N.Ibl.a. innehaft huvudroller i “Frasquita — zigenerS- dess ledande skikt;1570härjades det av Ivan IV.1611 —17 innehades N. av svenskarna. Jämte Kiev och Moskva var N. den ryska stad, som hade dc flesta minnesmärkena från äldre tider, bland vilka märktes den gamla borgen (Kreml) med Sofiakatedralen (uppförd 1041—57),berömda fresker och bronsportar (“Korsunska dörrarna”, tillverkade i Magdcburg, och “Sigtuna-portarna”). Under 2:a världskriget var N. ofta utsattför artillerield och flygbombning, varvid de flesta historiska minnesmärkena förstördes.Ney;P.Nm.

Kategorier: flesta, minnesmärkena, novotna, paris, prag, wien

Nyljus,

Nyljus, den internationella enheten för ljusstyrka = Voo av ljusstyrkan i normalcns riktning av en absolut svart yta av1cm8storlek, vars temp. är1,773°(platinas smälttemp.). van derNiill [fann], E d u a r d, österrikisk arkitekt(1812—68),vän och kompanjon till August v. Siccardsburg, jämte vilken han företog studieresor till Ttalicn, Paris, Berlin etc. De båda vännerna blevo den återupplivade renässansstilens förkämpar i Wien, varvid N. huvudsakl. arbetade som inredningsexpert. Deras gemensamma huvudarbete är statsoperan i Wien(1861—69).

Kategorier: berlin, blevo, nyljus, paris, vännerna, wien

Tusar

Tusar [toss'ar], V 1 a s t i m i 1, tjeckoslovakisk publicist och politiker(1880—1924),var tidigt en av dc ledande tjeckiska socialdemokraterna och tillhörde bl.a. från1911österrikiska riksrådet. Efter sammanbrottet 1918 ledde T. förhandlingarna mellan Prag och Wien och var1918—19Tjeckoslovakiens första sändebud i Wien.1919—20var T. ministerpresident,1921—24sändebud i Berlin.

Kategorier: berlin, förhandlingarna, ledde, prag, tusar, wien

Tra’kl, Georg, österrikisk

Tra’kl, Georg, österrikisk författare(1887— 1914).T. föddes i Salzburg, där fadern, tysk till börden, var välbeställd köpman, hans mor var av slavisk härkomst. Han utbildade sig till apotekare i hemstaden och i Wien(1908—10),uppehöll sig sedan i Salzburg, Innsbruck och Wien, inkallades vid1:a världskrigets utbrott som apotekare med tjänstgöring vid galiziska fronten. T., som tidigt börjat missbruka narkotika och alkohol, föll fysiskt och psykiskt samman efter slaget vid Grodek. Han hade tidigt visat litterära intressen, han följde noga sekelskiftets litterära strömningar, särskilt intresserad av franska diktare som Bau-delaire, Rimbaud och Vcrlaine, av Dostojevskij och Nietzsche. Påverkad av Hölderlin, som snart blivit hans mönster, utbildade T. ett intensivt bildspråk och en fri versform, som givit honom en plats i den tyska expressionismens främsta led. I sin sparsamma lyriska alstring på vers och prosa, som icke sällan får en egenartad visionär karaktär, tolkade T. med utgång från sin djupt disharmoniska natur allt, som var sjukt och dömt till undergång i tiden före1:a världskriget. Ett starkt framträdande drag i T:s författarskap är den roll färgsymboliken spelar i den. Hans diktning, som på ett vis är en utlöpare av det slutande 1800-talets dekadens men också förebådar efterkrigstidens lyriska modernism, har mer och mer blivit uppmärksammad, och han namnes nu vid sidan av R. M. Rilke, som själv starkt fängslades av T:s person och verk. Ett urval av sina dikter lyckades T. efter flera svårigheter publicera1913i “Dichtungcn”. W. Schneditz har utg. T:s “Gcsammelste Werke”,1,”Die Dichtungcn”(1947), 2,”Ans goldenen Kelch. Dic Jugend-dichtungen”(1951),och3,”Nachlass und Bio-graphic”(1949).Dikter av T. finnas i sv. övers, i J. Edfelt, “Hymner och visor”(1941).— Litt.: E. Buschbeck, “G. T.”(1917);”Erinnerung an G. T.”(1926);W. Ricse, “Das Sinnesleben cincs Dichlers. G. T.”(1928);E. Kossat, “Wesen und

Kategorier: apotekare, dichtungcn, dikter, litterära, trakl, wien

Tiggarstudenten,operett

Tiggarstudenten,operett med musik av K. Mil-löcker till text av F. Zcll (pscud. för C. Walzel) och R. Gcncc, uppf. f.g. i Wien 1882,i Stockholm1883.

Kategorier: gcncc, operett, tiggarstudenten, uppf, walzel, wien

Thonet

Thonet [tå’-j, M i c h a c 1, österrikisk uppfinnare och industriman(1796—1871).T. utcxpcri-mcnterade 1834 ett förfaringssätt att böja trä med hjälp av ånga, vilken metod han använde vid tillverkning av möbler. Han utvecklade vid sina fyra fabriker i Wien en stor och internationellt betydande industriell produktion av böjträmöblcr.

Kategorier: fabriker, fyra, möbler, thonet, utvecklade, wien

Nästa sida »

Sök artikel: